En ny vecka - so what?

Om det är en ny vecka eller en ny dag eller ett nytt år gör detsamma. Totalt ointressant i botten och det mesta liknar föregående dag. Jag har planer på att lägga ner den här bloggen och starta upp en ny istället enbart för min egen skull där jag kan skriva exakt det jag vill. Det gör jag nästan redan men ibland blir man tvingad att utelämna några små detaljer som inte finner sig lämpade av diverse anledningar.

Dagen som fortlöper har jag mest lyssnat på musik, och det är Rasmus Seebach som får mina öron att fånga upp ljudet av musik i världsklass. Det är underbart behaglig musik med mycket känslor. Speciellt låten Engel som spelas mycket. Den låten hörde jag natten till fredagen förra veckan när jag körde hem från havet. Hade spenderat en del tid i min ensamhet vid ett blåsigt och kallt öresundsbrofäste. Det var en sjukt jobbig natt och det väcker mycket minnen att vara där nere. Samtidigt så hade jag mest lust att slå sönder något när jag gick längs med havet medan vågorna slog mot de stora stenarna bredvid mig.

Finns det egentligen något att bry sig om i framtiden på den här planeten? Den består av egoistiska människor som bryr sig om sig själv bara och där pengar betyder så mycket att det står en upp i halsen. Men samtidigt visar pengar vem människorna egentligen är. När pengar blir viktigare än andra saker i livet då är det så snett så man vill kasta upp igen medan man åter stoppar fingrarna i halsen. Människor har fullständigt tappat den mentala förmågan att förstå vad som är viktigt - vi har blivit fullständigt lurade att pengar är det viktigaste.

Nä, nu skiter jag i detta för i dag. Lev i era lögner men snälla, blanda aldrig in mig igen. Jag lever hellre ensam resten av mitt liv utan någon som helst kontakt med omvärlden, bara jag slipper era lögner. Men det är inte jag som måste somna med massa lögner varje natt. Kanske mår jag ändå inte bättre än er men jag kan åtminstone se mig själv i spegeln, vilket inte ni kan.

Totalt likgiltig

Snart ger jag upp helt alltså. Jag har blivit helt likgiltig till allting. Alla mina drömmar är borta och allt som jag tidigare levde för är borta. Andningen känns tung och hela livet har blivit en plågsamhet. Ju mer man dessutom tittar sig omkring eller försöker kommunicera med människor så blir man än mer deprimerad. Att debattera på ett forum och läsa hur folk tänker och hur de behandlar varandra, och sen att det finns folk som läser och tycker det är helt normalt och uppmuntrar till det hela är för mig ofattbart. Det handlar om allt, men mest relationer av något slag. Folk som är otrogna och folk som går bakom ryggen på varandra. Jag förstår inte det och jag lider när jag läser om detta. Vad har hänt med världen och varför är den inte ens hälften så fin som jag drömde om när jag var liten?

Hat och ondska är det enda jag ser var jag än tittar känns det som. Folk som på något sätt rättfärdigar sitt beteende dessutom och tycker att fler borde tänka på sig själv först och främst. Ja, självklart ska man tänka på sig själv också - även om jag nu är dålig på det - men det innebär ju inte att man kan behandla sin omgivning hur som helst. Mina tankar flyger omkring och jag ser tillbaka på mitt senaste förhållande bl a. Det smärtar än i dag inom mig att jag kan lägga ner så mycket kraft på att involvera mig och försöka få saker att fungera när omgivningen tar allt med en klackspark.

Mina senaste dagar har varit de värsta på väldigt länge. Vet inte varför det blivit så men jag är totalt likgiltig inför allt samtidigt som jag kan känna en sådan smärta inombords. En smärta som får mig att sitta och gråta om nätterna och där jag på något sätt inte kan somna och sitter uppe till jag fullständigt ramlar omkull. Det är längesen jag har haft en så här usel dygnsrytm som jag har nu och jag vet inte exakt varför det blivit så. När min trygghet är borta så är jag som ett löv i den fullaste orkanstyrka som drar fram över slätten. Jag slits med och far omkring utan att veta vart men jag dunkar in i föremål på vägen som gör att jag slits sönder.

Tankar återfås där jag undrar varför jag ens föddes. Varför jag ska uppleva den smärta som jag bär inom mig och som jag inte kan bli av med längre. Jag har ingen som jag gläds med längre och jag blir mer asocial för varje dag som går. Jag svarar inte i telefon längre och min omgivning har undrat om jag lever längre. Folk bryr sig men det gör det egentligen bara jobbigare. Sluta bry er om mig, jag pallar inte detta längre alltså. Jag känner mest för att slå sönder allting i min närhet som jag kan slå sönder... sen bara lägga sig någonstans utomhus och inte röra sig förrän någon hämtar en och slänger mig på en soptipp typ. Jag är så sjukt trött på allting. Jag är så sjukt trött på människors beteende rent allmänt och jag förstår inte hur människor orkar med att se sig själva i spegeln.

Samtidigt vet jag att jag är långt ifrån ensam om att må dåligt i dagens samhälle och hela västvärlden kommer förr eller senare att drabbas av depression som den nya folksjukdomen. Människor kommer tugga antidepp och leva som zombier i morgondagens samhälle förutom att de möjligen kommer leva som predatorer i än större utsträckning. Jag är helt tom inombords samtidigt är det så mycket jag bara vill skrika ut.

Eli, Eli, lama sabachtani?

En egenskriven dikt

Den här dikten skrev jag för någon dag sen och den beskriver mitt liv nu. Tycker själv den blev rätt bra. Men det är oftast enklare att skriva på engelska av någon anledning. Dagen man kan behärska det svenska språket som Björn Ranelid så kan man ju utveckla sina svenska dikter eller låttexter kanske. Dikten som jag citerade för någon dag sen var inte skriven av Bob Hansson utan av Gösta Friberg. Rätt ska vara rätt och rätt person ska ha cred för det de presterat. Här kommer min dikt iaf och den är skriven av mig.

In my broken dreams
I fell and hit the seabed
I can´t even breathe
And no one sees me
Without you I am dead