En dikt

Den här dikten är nog bland det bästa någon någonsin har skrivit. Tror det är Bob Hansson som skrivit den, men vet inte. Jag får efterforska det lite senare i dag men jag var bara tvungen att skriva den här eftersom det nog är så nära sanningen man kan komma. Den satte sig direkt i mitt hjärta nämligen.

din hand vilar

på min ärm

en beröring

som för ett ögonblick

upphäver

att vi en gång båda

är borta

Ja, det är så sant. Jag önskar att jag vore där men just nu känns det som jag är så långt borta från den känslan. Vet inte heller om jag någonsin kommer tillbaka dit igen. Love

Känslomässigt instabil

Jag vet inte hur jag mår längre knappt. Jag orkar knappt känna efter för jag inser egentligen att jag tänker för mycket och plågar mig själv fastän jag egentligen inte vill. Tankarna far fram och tillbaka och jag funderar på framtiden mest av allt. Samtidigt ser jag meningslösheten i det mesta. Jag lever egentligen enbart för en enda sak och det är kärleken. Finns inte den där så finns inte livet heller. Då blir allt bara en enda stor lögn även om man kanske kan springa loppet utan plågor.

I fredags kontaktade Anna mig och jag kan nog påstå att jag blev en aning chockad. Totalt sett var det positivt då vi som jag skrivit tidigare skildes åt i ett kaos där mycket sades som ångrats. Så det var trevligt att hon kontaktade mig - om än lite oväntat. Jag har ju funderat att skriva ett långt brev till henne och så kommer det säkert bli också en dag. Jag vet egentligen inte varför jag skjuter upp det. Men samtidigt med att vi har börjat prata lite med varandra igen så har jag fått en miljon nya tankar som jag inte kan hålla reda på riktigt. Saknaden efter henne finns kvar då jag vet hur fantastiskt vi hade det. Även om jag haft underbart kul i livet till och från så undrar jag om jag haft det så underbart som med Anna. Kändes som vi var enormt lika på väldigt många sätt.

Enklaste vore om allt blev som förut en dag, eller nästan allt. Vi kan gott skippa allt det negativa. Men jag vet inte. Allting skrämmer mig hur jag än går på vägen känns det som. Enklaste är väl bara att låta allt ha sin tid så får man se hur det går med allt. Så även om saker är positiva så verkar det finnas negativa saker med det också. Jag kan inte blunda för att det återkom många minnen när vi började prata lite löst om mat faktiskt. Normalt sett brukar jag inte ha svårt för att prata eller säga saker men det är just vad jag har nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne men jag får bara förlita mig till hoppet att det som sägs ändå är något bra.

Känner mig helt nedstämd i dag fastän jag borde kasta mig ut och pröva vingarna igen. Sitter och lyssnar på rättegången mot personerna bakom The Pirate Bay. När jag följde rättegången i tingsrätten så var jag också lite halv nere minns jag men då såg jag ändå framtiden ljus, nu vet jag inte hur jag ser framtiden. Jag är en drömmare och romantiker av stora mått. Jag satsar enbart på det bästa och kan jag inte få det så är jag hellre utan. Det är både positivt och negativt. Det negativa är att det tynger mig enormt. Det positiva är att jag verkligen vet vad jag vill, men det är inte alltid jag orkar leva upp till det och då blir det en större belastning.

Det jag får tro på är att det finns en Gud som kan leda mig framåt och få mitt liv att bli så som jag vill även om det blir motsägelsefullt. För i natt satt jag uppe hur länge som helst då jag inte kunde somna. Jag var trött men det gick ändå inte att sova. Jag tänkte så sjukt mycket, på allting egentligen men mest på Anna. Jag förstår inte att det sitter så djupt men det gör det och jag tänker inte förneka det. Livet är väl inte meningen att det ska vara lätt, men det behöver inte vara så här svårt heller. Det är svårt att resa sig när man känner sig helt ensam. Men jag kommer göra det en dag förr eller senare. Love!

Snart är det val

Jag minns för drygt ett år sen när jag sprang runt med ett leende på läpparna och pratade om Piratpartiet med alla som ville prata och veta mer om detta parti. Jag minns sena kvällar i villakvarter när jag delade ut flygblad och kände att det var något gott som kom ut av allt arbete. Jag var singel och brann för mina grundintresse och jag hade hur mycket krafter som helst. Positiva kommentarer fick man överallt och folk gjorde tummen upp och tutade när de såg min bil som har vackra piratpartietdekaler på sidorna. Så vad är skillnaden nu?

Antagligen är 85% av skillnaden i hur jag mår. Jag krossades brutalt förra hösten och har inte återhämtat mig helt från det. Då tror man oftast att hela världen är grå och mulen alltid. Och det kanske den är också, men jag får försöka se det med egna ögon i ett välbefinnande i framtiden. Dock är jag djupt oroad för mänskligheten. Jag har i grunden alltid sett de flesta människor som rätt korkade - och detta ur flera vinklar. Samtidigt har jag en tro om att människan i grunden är god och vill väl och skulle kunna leva fridfullt i ett anarkistiskt samhälle. Dessa två tyckande är ju motsatser till varandra och jag tror det mesta beror på att jag i det ena perspektivet ser människor som de är medan i det andra ser mig själv och utgår från att samtliga är ungefär som mig. Det är de verkligen inte - tyvärr! Därför får jag också enorma smällar när svek blandas in.

Det är hur som helst val på söndag och det känns som ett av de tråkigaste valen någonsin. Inte för att jag egentligen bryr mig speciellt mycket om hur det egentligen går i valen eftersom det är samma skit som kommer styra men med olika namn bara. Men visst vill man ha ovissheten och kampen och att kunna njuta av att se förlorarnas valvaka? Lite som att jag njuter av att det går till straffar i en match som betyder mycket för bägge lag. Spänningen och dramatiken är det viktigaste - om vi då inte pratar Piratpartiet, Newcastle eller något annat "viktigt".

Nu verkar det ju som att alliansen kommer att vinna klart på söndag och få egen majoritet, oavsett om Sverigedemokraterna kommer in eller inte. De kommer dessvärre att komma in - och det bevisar på hur sjukt korkat folk det bor i det här landet. IQ-partiet borde startas eller borde PP driva den frågan också. Inte för att jag vill det men för att jag kan bli så frustrerad på det hela. Linjen var i alla fall att man borde sparkas ur landet med ett IQ under 110 :) SD hade fått noll röster i nästa val och det kunde väl vara något kul åtminstone.

Sverigedemokraterna är dessutom så sjukt dåliga på att argumentera. Jag känner igen händelseförloppen gång på gång. De skriker högst och drar gamla klyschor som de blivit hjärntvättade med. Sen ger man dem lite motargument och så faller allt samman och diskussionen är slut och man blir kallad idiot. Senast var det en tjej som tyckte att hårdare straff var väldigt bra för att få slut på kriminalitet. Jag frågade om hon kunde ge mig några bevis på att detta har lyckats i något annat land. Jag fick inget svar. Sedan drog hon in att hon aldrig skulle göra ett bankrån i USA eftersom straffen är så hårda där. Mitt motdrag blev att hon möjligen var bankrånare i Sverige då eftersom straffen var så "låga" här. Inget svar som väntat. Det paradoxala är ju att om hon nu mot förmodan var en bankrånare så borde hon väl istället rösta på ett parti som vill sänka straffen och inte höja dem? Och ifall hon nu inte är en bankrånare så verkar ju straffsatsen vara tillräckligt avskräckande för henne som den redan är.

Min poäng är att vi följer en etik och moral som vi har inom oss (hur vi fått den låter jag vara osagt) oavsett vad lagarna säger och vad straffsatserna är. Vi är inga bankrånare bara för att straffen är lägre och de som redan i dag håller på med grov brottslighet kommer inte att sluta ifall vi höjer straffen. Diskussionen angående straffsatser känns då lite meningslös faktiskt.

Vidare är det tråkigt att de mindre partierna enbart är en svans till de större och att de inte vågar driva den politiken de går till val på. Då blir valen i Sverige än mer meningslösa ju. På det sättet kan jag känna att det för något positivt med sig när Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och rör om grytan lite (som jag hoppas sker). Kanske vaknar de gamla stofilerna då.

Till sist känns det som att jag är på väg tillbaka. Jag kunde nästan gråta för första gången på länge i dag! Det är faktiskt en skön känsla att kunna gråta. Nu ska jag bli miljonär och ge fingret åt samhället!

Vad ska man skriva?

Den här bloggen har aldrig varit tänkt som något som jag vill att andra ska läsa och från början visste heller ingen om att den existerade. Senare så gav jag ut adressen till bloggen och lät den vara öppen för mina kamrater och liknande ifall de ville läsa mer om mitt liv. Jag skriver den inte för någon annan än mig själv.

Senast i dag satt jag och läste igenom den från april förra året och då ångrade jag mig lite att jag inte skrivit än mer detaljerat redan då. För på sistone tycker jag att jag mer exakt beskrivit hur jag känner och vad det är som påverkar. Ibland vet man ju tyvärr inte det men en intressant sak slog mig för vad som hände för 17 månader sen. Jag skrev något i stil med att jag kände mig som en eller flera dominobrickor. Och när jag väl rest mig så ramlade jag omkull igen. Jag har faktiskt inget minne av att det var så och jag minns än mindre om orsaken bakom det hela.

För mitt liv känns så även i dag - men nu ser jag en klar orsak till varför det svajat så enormt. Det har helt enkelt varit en tragedi för runt ett år sen och efter det har jag inte helt återhämtat mig. I dag har jag en lite bättre dag än i går och jag hoppas på fullt allvar att jag snart kan komma upp och känna en livsglädje som förra sommaren.

Den livsglädjen bestod i att ha fått ett bra ansvar inom innebandyn samt så träffade jag en underbar tjej som jag blev enormt kär i. Den större delen av min blogg från november och framåt har dock handlat om när det förhållandet tog slut. Jag har funderat mycket på varför, och ibland känns det som jag träffat rätt men ibland känns det som jag tänker innanför ramarna för mycket också.

Faktum är så började man väl leva mer kroppsligt än själsligt och man kände sig nöjd med tillvaron på något sätt och jag glömde kanske bort viktigare saker i livet än en flickvän - och i så fal talar jag väl om Gud. Jag vet att jag läste rätt mycket i Bibeln innan jag träffade Anna och en av de första frågorna jag ställde till henne var om hon trodde på en Gud. Men samtidigt så funderar jag på varför Anna var så svartsjuk och om det nu finns en Gud så kan man se Anna som en frestelse bara för att man ska komma på villovägar. Men varför? Jag blir inte klok på det hela. Jag önskar bara att jag hittar tillbaka en dag, och dessvärre blir det väl utan Anna även om mitt hjärta fortfarande blöder av saknad. Min kärlek var äkta även om det fanns dagar då allting kändes jobbigt. Sådana problem löser man enligt mig men ibland ställdes det kanske för stora krav på varandra. Jag blir dock mer och mer beslutsam att jag måste få iväg ett brev till henne åtminstone.

Vissa dagar känns allting så meningslöst medan en del andra dagar så ser man hoppet, ljuset och framtiden. Man drömmer sig iväg och man kämpar för att nå någonstans. Men det känns tomt samtidigt. Jag är en människa som funderar mycket och som i grunden är stark och kan stå emot mycket. Men det är viktigt att en tjej i mitt sällskap låter mig få ha mina stunder där jag funderar men samtidigt finns där som ett stöd för mig för att jag inte ska falla. För när mina krafter tryter så vänder det snabbt om det finns kärlek som jag kan få. Och samtidigt finns det så mycket kärlek jag kan ge. Jag är kanske en komplicerad människa att umgås med men samtidigt tror jag att jag är den enklaste att umgås med. Även om saker går fel vill jag alltid hitta tillbaka till den rätta vägen. Jag springer inte iväg en längre stund om det blåser för mycket utan jag samlar bara kraft bakom ett vindskydd för att sen springa ut och själv agera vindskydd åt den jag älskar.

Jag vet inte hur många tårar det runnit från mina kinder det senaste året och jag vet inte hur många det kommer att rinna längs mina kinder i framtiden heller, men jag minns Anna när hon torkade bort mina tårar. Jag hade behövt det även i dag när det rinner en eller flera tårar längs mina kinder även om jag har mycket svårare för att gråta nu.

Det finns så mycket jag skulle vilja gjort annorlunda i livet men samtidigt har jag alltid varit den som velat gå mina egna vägar och ibland har jag väl gjort det utan förnuft. Det är jag ändå stolt över till viss del men jag tror inte man får bli förblindad och sluta tänka innan man ibland handlar. Det som smärtar mig mest är hur jag kunnat säga så fruktansvärda saker som jag gjort ibland, både till Anna men även andra. Men jag har aldrig menat något illa och jag brukar be om förlåtelse då jag inte kan stå för det. Men hamnar man i obalans och på fel vägar så kan nog det mesta gå fel. Men som tur är så kan man hitta tillbaka på den vägen man vill gå på. Jag kan bara hoppas att det går fler på den vägen.

Det är svårt att visa att man älskar någon som sviket en. Men är det en omöjlighet?