Känslomässigt instabil

Jag vet inte hur jag mår längre knappt. Jag orkar knappt känna efter för jag inser egentligen att jag tänker för mycket och plågar mig själv fastän jag egentligen inte vill. Tankarna far fram och tillbaka och jag funderar på framtiden mest av allt. Samtidigt ser jag meningslösheten i det mesta. Jag lever egentligen enbart för en enda sak och det är kärleken. Finns inte den där så finns inte livet heller. Då blir allt bara en enda stor lögn även om man kanske kan springa loppet utan plågor.

I fredags kontaktade Anna mig och jag kan nog påstå att jag blev en aning chockad. Totalt sett var det positivt då vi som jag skrivit tidigare skildes åt i ett kaos där mycket sades som ångrats. Så det var trevligt att hon kontaktade mig - om än lite oväntat. Jag har ju funderat att skriva ett långt brev till henne och så kommer det säkert bli också en dag. Jag vet egentligen inte varför jag skjuter upp det. Men samtidigt med att vi har börjat prata lite med varandra igen så har jag fått en miljon nya tankar som jag inte kan hålla reda på riktigt. Saknaden efter henne finns kvar då jag vet hur fantastiskt vi hade det. Även om jag haft underbart kul i livet till och från så undrar jag om jag haft det så underbart som med Anna. Kändes som vi var enormt lika på väldigt många sätt.

Enklaste vore om allt blev som förut en dag, eller nästan allt. Vi kan gott skippa allt det negativa. Men jag vet inte. Allting skrämmer mig hur jag än går på vägen känns det som. Enklaste är väl bara att låta allt ha sin tid så får man se hur det går med allt. Så även om saker är positiva så verkar det finnas negativa saker med det också. Jag kan inte blunda för att det återkom många minnen när vi började prata lite löst om mat faktiskt. Normalt sett brukar jag inte ha svårt för att prata eller säga saker men det är just vad jag har nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne men jag får bara förlita mig till hoppet att det som sägs ändå är något bra.

Känner mig helt nedstämd i dag fastän jag borde kasta mig ut och pröva vingarna igen. Sitter och lyssnar på rättegången mot personerna bakom The Pirate Bay. När jag följde rättegången i tingsrätten så var jag också lite halv nere minns jag men då såg jag ändå framtiden ljus, nu vet jag inte hur jag ser framtiden. Jag är en drömmare och romantiker av stora mått. Jag satsar enbart på det bästa och kan jag inte få det så är jag hellre utan. Det är både positivt och negativt. Det negativa är att det tynger mig enormt. Det positiva är att jag verkligen vet vad jag vill, men det är inte alltid jag orkar leva upp till det och då blir det en större belastning.

Det jag får tro på är att det finns en Gud som kan leda mig framåt och få mitt liv att bli så som jag vill även om det blir motsägelsefullt. För i natt satt jag uppe hur länge som helst då jag inte kunde somna. Jag var trött men det gick ändå inte att sova. Jag tänkte så sjukt mycket, på allting egentligen men mest på Anna. Jag förstår inte att det sitter så djupt men det gör det och jag tänker inte förneka det. Livet är väl inte meningen att det ska vara lätt, men det behöver inte vara så här svårt heller. Det är svårt att resa sig när man känner sig helt ensam. Men jag kommer göra det en dag förr eller senare. Love!