Vad ska man skriva?

Den här bloggen har aldrig varit tänkt som något som jag vill att andra ska läsa och från början visste heller ingen om att den existerade. Senare så gav jag ut adressen till bloggen och lät den vara öppen för mina kamrater och liknande ifall de ville läsa mer om mitt liv. Jag skriver den inte för någon annan än mig själv.

Senast i dag satt jag och läste igenom den från april förra året och då ångrade jag mig lite att jag inte skrivit än mer detaljerat redan då. För på sistone tycker jag att jag mer exakt beskrivit hur jag känner och vad det är som påverkar. Ibland vet man ju tyvärr inte det men en intressant sak slog mig för vad som hände för 17 månader sen. Jag skrev något i stil med att jag kände mig som en eller flera dominobrickor. Och när jag väl rest mig så ramlade jag omkull igen. Jag har faktiskt inget minne av att det var så och jag minns än mindre om orsaken bakom det hela.

För mitt liv känns så även i dag - men nu ser jag en klar orsak till varför det svajat så enormt. Det har helt enkelt varit en tragedi för runt ett år sen och efter det har jag inte helt återhämtat mig. I dag har jag en lite bättre dag än i går och jag hoppas på fullt allvar att jag snart kan komma upp och känna en livsglädje som förra sommaren.

Den livsglädjen bestod i att ha fått ett bra ansvar inom innebandyn samt så träffade jag en underbar tjej som jag blev enormt kär i. Den större delen av min blogg från november och framåt har dock handlat om när det förhållandet tog slut. Jag har funderat mycket på varför, och ibland känns det som jag träffat rätt men ibland känns det som jag tänker innanför ramarna för mycket också.

Faktum är så började man väl leva mer kroppsligt än själsligt och man kände sig nöjd med tillvaron på något sätt och jag glömde kanske bort viktigare saker i livet än en flickvän - och i så fal talar jag väl om Gud. Jag vet att jag läste rätt mycket i Bibeln innan jag träffade Anna och en av de första frågorna jag ställde till henne var om hon trodde på en Gud. Men samtidigt så funderar jag på varför Anna var så svartsjuk och om det nu finns en Gud så kan man se Anna som en frestelse bara för att man ska komma på villovägar. Men varför? Jag blir inte klok på det hela. Jag önskar bara att jag hittar tillbaka en dag, och dessvärre blir det väl utan Anna även om mitt hjärta fortfarande blöder av saknad. Min kärlek var äkta även om det fanns dagar då allting kändes jobbigt. Sådana problem löser man enligt mig men ibland ställdes det kanske för stora krav på varandra. Jag blir dock mer och mer beslutsam att jag måste få iväg ett brev till henne åtminstone.

Vissa dagar känns allting så meningslöst medan en del andra dagar så ser man hoppet, ljuset och framtiden. Man drömmer sig iväg och man kämpar för att nå någonstans. Men det känns tomt samtidigt. Jag är en människa som funderar mycket och som i grunden är stark och kan stå emot mycket. Men det är viktigt att en tjej i mitt sällskap låter mig få ha mina stunder där jag funderar men samtidigt finns där som ett stöd för mig för att jag inte ska falla. För när mina krafter tryter så vänder det snabbt om det finns kärlek som jag kan få. Och samtidigt finns det så mycket kärlek jag kan ge. Jag är kanske en komplicerad människa att umgås med men samtidigt tror jag att jag är den enklaste att umgås med. Även om saker går fel vill jag alltid hitta tillbaka till den rätta vägen. Jag springer inte iväg en längre stund om det blåser för mycket utan jag samlar bara kraft bakom ett vindskydd för att sen springa ut och själv agera vindskydd åt den jag älskar.

Jag vet inte hur många tårar det runnit från mina kinder det senaste året och jag vet inte hur många det kommer att rinna längs mina kinder i framtiden heller, men jag minns Anna när hon torkade bort mina tårar. Jag hade behövt det även i dag när det rinner en eller flera tårar längs mina kinder även om jag har mycket svårare för att gråta nu.

Det finns så mycket jag skulle vilja gjort annorlunda i livet men samtidigt har jag alltid varit den som velat gå mina egna vägar och ibland har jag väl gjort det utan förnuft. Det är jag ändå stolt över till viss del men jag tror inte man får bli förblindad och sluta tänka innan man ibland handlar. Det som smärtar mig mest är hur jag kunnat säga så fruktansvärda saker som jag gjort ibland, både till Anna men även andra. Men jag har aldrig menat något illa och jag brukar be om förlåtelse då jag inte kan stå för det. Men hamnar man i obalans och på fel vägar så kan nog det mesta gå fel. Men som tur är så kan man hitta tillbaka på den vägen man vill gå på. Jag kan bara hoppas att det går fler på den vägen.

Det är svårt att visa att man älskar någon som sviket en. Men är det en omöjlighet?