Semester är vad jag behöver

I slutet av juli och början av augusti åkte jag och hälsade på Matilda uppe i Falun, en resa med bil enkel tur på nästan 70 mil. Stannade i nästan en vecka och det var nog den bästa veckan jag haft på länge. Kunde koppla av och tänkte inte så mycket på allt jobbigt som hänt senaste året även om jag inte helt kunde släppa det. Kände mig starkare och jag var på väg att hitta tillbaka till mig själv igen. När jag så skulle köra hem igen den 4 augusti märkte jag direkt att jag inte ens längtade hem för fem öre. När jag sen väl var hemma igen ramlade jag rakt in i en deppig period återigen. Sen dess har jag varit väldigt nere mesta delen av tiden. Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ur helvetet alltså. Senaste två dagarna har jag tänkt på Anna igen och känner hur sviken jag blev. Jag börjar tveka på om det ens finns en framtid värd att leva och jag avskyr allt fler människor då de flesta är falska. De som inte förstår detta är av samma skrot.

En märklig sak är att jag inte ens verkar kunna gråta längre. Jag känner mig mer apatisk och uppgiven än ledsen. Och även om jag är ledsen så kan jag inte gråta. Märkligt fenomen. Jag vet att jag inte kan må såhär längre eftersom det bara leder till mer skit men jag vet inte vad jag ska göra. När önskan att ett stort kärnvapenkrig ska bryta ut så hela jordens befolkning för ett helvete, ja då är man nog inte helt på topp.

När man pratar med människor som står en nära så får man höra att man ska sluta tänka på Anna och nog fan har dom rätt men hur jävla enkelt är det om jag får fråga? It´s mission impossible för fan. Bara Tom Cruise som saknas i huvudrollen typ. Svek är i alla fall det värsta man kan utsätta mig för, jag kan inte hantera det och det sätter sig så sjukt djupt i mitt hjärta. Och när jag sen inte förstår situationen heller och inte fått svar på mina frågor, då blir det bara än mer rörigt.

Jag funderar på att flytta fastän jag har en underbar lägenhet men på ett sätt fungerar det inte att bo kvar här. Det är för mycket fina minnen med Anna som får mig att bli deprimerad bara. Samtidigt är det en kanonlägenhet. Jag får se vad jag gör på den fronten. Tankar kommer även att jag borde börja jobba på en båt så man kommer bort från det mesta. Eller kan jag bli en hitman, det hade jag nog också passat som snart!

Har ringt en städfirma nu som kommer hit och rengör lägenheten helt och hållet. Kanske kan det få mig att komma upp några nivåer. Jag tvivlar men det är värt ett försök, något måste göras. I dag har jag ett helvete inombords och jag funderar på om man inte bara ska gå ut och dricka några snapsar. Hur in i helvete kunde det gå såhär? Varför? Jag är som en tickande bomb och det ska inte mycket till förrän den smäller och då är det fan inte nådigt att vara i närheten. Jag har åtminstone inte druckit någon alkohol på snart två månader, men till vilken nytta?

Samtidigt känns allt så fruktansvärt meningslöst. Att leta efter en lycka som inte finns och skulle man träffa på den är det bara en demon som förvandlat sig till något attraktivt. I can´t stand it anymore. Varför lägger man ner tid, passion och känslor i något när det ändå inte betyder ett enda skit? Kan man inte lika gärna ställa sig längst ut på andra kanten och hata alla och eliminera alla istället? Det blir fan inte sämre på jorden totalt sett. Men kan jag? Vill jag? Jag vet inte. Fuck off alltså!

What´s the point of doing anything? Ja, det kan man fråga sig. Samtidigt är det en sjukt bra låt av Johnossi. De spelade förresten här på Malmöfestivalen i år också. Orkade man gå dit? Nej! Varför? För jobbiga minnen från förra året med Anna. Ibland önskar jag att hon hade skjutit mig istället, det hade fan varit mindre smärtsamt. Eller att jag var känslokall och sket i hur folk påverkades utav mina handlingar. För det verkar mest vara sådana personer jag faller för. It´s sick, it´s really fucking sick!

Jag funderar på att sälja allt jag äger och har och sen bara bege mig ut och vandra i min ensamhet. Slippa alla jävla jobbiga människor. Men mest av allt vill jag nog att ni ska elimineras en efter en.

You can´t understand, so don´t try!