Om det är en ny vecka eller en ny dag eller ett nytt år gör detsamma. Totalt ointressant i botten och det mesta liknar föregående dag. Jag har planer på att lägga ner den här bloggen och starta upp en ny istället enbart för min egen skull där jag kan skriva exakt det jag vill. Det gör jag nästan redan men ibland blir man tvingad att utelämna några små detaljer som inte finner sig lämpade av diverse anledningar.
Dagen som fortlöper har jag mest lyssnat på musik, och det är Rasmus Seebach som får mina öron att fånga upp ljudet av musik i världsklass. Det är underbart behaglig musik med mycket känslor. Speciellt låten Engel som spelas mycket. Den låten hörde jag natten till fredagen förra veckan när jag körde hem från havet. Hade spenderat en del tid i min ensamhet vid ett blåsigt och kallt öresundsbrofäste. Det var en sjukt jobbig natt och det väcker mycket minnen att vara där nere. Samtidigt så hade jag mest lust att slå sönder något när jag gick längs med havet medan vågorna slog mot de stora stenarna bredvid mig.
Finns det egentligen något att bry sig om i framtiden på den här planeten? Den består av egoistiska människor som bryr sig om sig själv bara och där pengar betyder så mycket att det står en upp i halsen. Men samtidigt visar pengar vem människorna egentligen är. När pengar blir viktigare än andra saker i livet då är det så snett så man vill kasta upp igen medan man åter stoppar fingrarna i halsen. Människor har fullständigt tappat den mentala förmågan att förstå vad som är viktigt - vi har blivit fullständigt lurade att pengar är det viktigaste.
Nä, nu skiter jag i detta för i dag. Lev i era lögner men snälla, blanda aldrig in mig igen. Jag lever hellre ensam resten av mitt liv utan någon som helst kontakt med omvärlden, bara jag slipper era lögner. Men det är inte jag som måste somna med massa lögner varje natt. Kanske mår jag ändå inte bättre än er men jag kan åtminstone se mig själv i spegeln, vilket inte ni kan.
måndag 25 oktober 2010
fredag 22 oktober 2010
Totalt likgiltig
Snart ger jag upp helt alltså. Jag har blivit helt likgiltig till allting. Alla mina drömmar är borta och allt som jag tidigare levde för är borta. Andningen känns tung och hela livet har blivit en plågsamhet. Ju mer man dessutom tittar sig omkring eller försöker kommunicera med människor så blir man än mer deprimerad. Att debattera på ett forum och läsa hur folk tänker och hur de behandlar varandra, och sen att det finns folk som läser och tycker det är helt normalt och uppmuntrar till det hela är för mig ofattbart. Det handlar om allt, men mest relationer av något slag. Folk som är otrogna och folk som går bakom ryggen på varandra. Jag förstår inte det och jag lider när jag läser om detta. Vad har hänt med världen och varför är den inte ens hälften så fin som jag drömde om när jag var liten?
Hat och ondska är det enda jag ser var jag än tittar känns det som. Folk som på något sätt rättfärdigar sitt beteende dessutom och tycker att fler borde tänka på sig själv först och främst. Ja, självklart ska man tänka på sig själv också - även om jag nu är dålig på det - men det innebär ju inte att man kan behandla sin omgivning hur som helst. Mina tankar flyger omkring och jag ser tillbaka på mitt senaste förhållande bl a. Det smärtar än i dag inom mig att jag kan lägga ner så mycket kraft på att involvera mig och försöka få saker att fungera när omgivningen tar allt med en klackspark.
Mina senaste dagar har varit de värsta på väldigt länge. Vet inte varför det blivit så men jag är totalt likgiltig inför allt samtidigt som jag kan känna en sådan smärta inombords. En smärta som får mig att sitta och gråta om nätterna och där jag på något sätt inte kan somna och sitter uppe till jag fullständigt ramlar omkull. Det är längesen jag har haft en så här usel dygnsrytm som jag har nu och jag vet inte exakt varför det blivit så. När min trygghet är borta så är jag som ett löv i den fullaste orkanstyrka som drar fram över slätten. Jag slits med och far omkring utan att veta vart men jag dunkar in i föremål på vägen som gör att jag slits sönder.
Tankar återfås där jag undrar varför jag ens föddes. Varför jag ska uppleva den smärta som jag bär inom mig och som jag inte kan bli av med längre. Jag har ingen som jag gläds med längre och jag blir mer asocial för varje dag som går. Jag svarar inte i telefon längre och min omgivning har undrat om jag lever längre. Folk bryr sig men det gör det egentligen bara jobbigare. Sluta bry er om mig, jag pallar inte detta längre alltså. Jag känner mest för att slå sönder allting i min närhet som jag kan slå sönder... sen bara lägga sig någonstans utomhus och inte röra sig förrän någon hämtar en och slänger mig på en soptipp typ. Jag är så sjukt trött på allting. Jag är så sjukt trött på människors beteende rent allmänt och jag förstår inte hur människor orkar med att se sig själva i spegeln.
Samtidigt vet jag att jag är långt ifrån ensam om att må dåligt i dagens samhälle och hela västvärlden kommer förr eller senare att drabbas av depression som den nya folksjukdomen. Människor kommer tugga antidepp och leva som zombier i morgondagens samhälle förutom att de möjligen kommer leva som predatorer i än större utsträckning. Jag är helt tom inombords samtidigt är det så mycket jag bara vill skrika ut.
Eli, Eli, lama sabachtani?
Hat och ondska är det enda jag ser var jag än tittar känns det som. Folk som på något sätt rättfärdigar sitt beteende dessutom och tycker att fler borde tänka på sig själv först och främst. Ja, självklart ska man tänka på sig själv också - även om jag nu är dålig på det - men det innebär ju inte att man kan behandla sin omgivning hur som helst. Mina tankar flyger omkring och jag ser tillbaka på mitt senaste förhållande bl a. Det smärtar än i dag inom mig att jag kan lägga ner så mycket kraft på att involvera mig och försöka få saker att fungera när omgivningen tar allt med en klackspark.
Mina senaste dagar har varit de värsta på väldigt länge. Vet inte varför det blivit så men jag är totalt likgiltig inför allt samtidigt som jag kan känna en sådan smärta inombords. En smärta som får mig att sitta och gråta om nätterna och där jag på något sätt inte kan somna och sitter uppe till jag fullständigt ramlar omkull. Det är längesen jag har haft en så här usel dygnsrytm som jag har nu och jag vet inte exakt varför det blivit så. När min trygghet är borta så är jag som ett löv i den fullaste orkanstyrka som drar fram över slätten. Jag slits med och far omkring utan att veta vart men jag dunkar in i föremål på vägen som gör att jag slits sönder.
Tankar återfås där jag undrar varför jag ens föddes. Varför jag ska uppleva den smärta som jag bär inom mig och som jag inte kan bli av med längre. Jag har ingen som jag gläds med längre och jag blir mer asocial för varje dag som går. Jag svarar inte i telefon längre och min omgivning har undrat om jag lever längre. Folk bryr sig men det gör det egentligen bara jobbigare. Sluta bry er om mig, jag pallar inte detta längre alltså. Jag känner mest för att slå sönder allting i min närhet som jag kan slå sönder... sen bara lägga sig någonstans utomhus och inte röra sig förrän någon hämtar en och slänger mig på en soptipp typ. Jag är så sjukt trött på allting. Jag är så sjukt trött på människors beteende rent allmänt och jag förstår inte hur människor orkar med att se sig själva i spegeln.
Samtidigt vet jag att jag är långt ifrån ensam om att må dåligt i dagens samhälle och hela västvärlden kommer förr eller senare att drabbas av depression som den nya folksjukdomen. Människor kommer tugga antidepp och leva som zombier i morgondagens samhälle förutom att de möjligen kommer leva som predatorer i än större utsträckning. Jag är helt tom inombords samtidigt är det så mycket jag bara vill skrika ut.
Eli, Eli, lama sabachtani?
söndag 3 oktober 2010
En egenskriven dikt
Den här dikten skrev jag för någon dag sen och den beskriver mitt liv nu. Tycker själv den blev rätt bra. Men det är oftast enklare att skriva på engelska av någon anledning. Dagen man kan behärska det svenska språket som Björn Ranelid så kan man ju utveckla sina svenska dikter eller låttexter kanske. Dikten som jag citerade för någon dag sen var inte skriven av Bob Hansson utan av Gösta Friberg. Rätt ska vara rätt och rätt person ska ha cred för det de presterat. Här kommer min dikt iaf och den är skriven av mig.
In my broken dreams
I fell and hit the seabed
I can´t even breathe
And no one sees me
Without you I am dead
In my broken dreams
I fell and hit the seabed
I can´t even breathe
And no one sees me
Without you I am dead
torsdag 30 september 2010
En dikt
Den här dikten är nog bland det bästa någon någonsin har skrivit. Tror det är Bob Hansson som skrivit den, men vet inte. Jag får efterforska det lite senare i dag men jag var bara tvungen att skriva den här eftersom det nog är så nära sanningen man kan komma. Den satte sig direkt i mitt hjärta nämligen.
Ja, det är så sant. Jag önskar att jag vore där men just nu känns det som jag är så långt borta från den känslan. Vet inte heller om jag någonsin kommer tillbaka dit igen. Love
din hand vilar
på min ärm
en beröring
som för ett ögonblick
upphäver
att vi en gång båda
är borta
Ja, det är så sant. Jag önskar att jag vore där men just nu känns det som jag är så långt borta från den känslan. Vet inte heller om jag någonsin kommer tillbaka dit igen. Love
onsdag 29 september 2010
Känslomässigt instabil
Jag vet inte hur jag mår längre knappt. Jag orkar knappt känna efter för jag inser egentligen att jag tänker för mycket och plågar mig själv fastän jag egentligen inte vill. Tankarna far fram och tillbaka och jag funderar på framtiden mest av allt. Samtidigt ser jag meningslösheten i det mesta. Jag lever egentligen enbart för en enda sak och det är kärleken. Finns inte den där så finns inte livet heller. Då blir allt bara en enda stor lögn även om man kanske kan springa loppet utan plågor.
I fredags kontaktade Anna mig och jag kan nog påstå att jag blev en aning chockad. Totalt sett var det positivt då vi som jag skrivit tidigare skildes åt i ett kaos där mycket sades som ångrats. Så det var trevligt att hon kontaktade mig - om än lite oväntat. Jag har ju funderat att skriva ett långt brev till henne och så kommer det säkert bli också en dag. Jag vet egentligen inte varför jag skjuter upp det. Men samtidigt med att vi har börjat prata lite med varandra igen så har jag fått en miljon nya tankar som jag inte kan hålla reda på riktigt. Saknaden efter henne finns kvar då jag vet hur fantastiskt vi hade det. Även om jag haft underbart kul i livet till och från så undrar jag om jag haft det så underbart som med Anna. Kändes som vi var enormt lika på väldigt många sätt.
Enklaste vore om allt blev som förut en dag, eller nästan allt. Vi kan gott skippa allt det negativa. Men jag vet inte. Allting skrämmer mig hur jag än går på vägen känns det som. Enklaste är väl bara att låta allt ha sin tid så får man se hur det går med allt. Så även om saker är positiva så verkar det finnas negativa saker med det också. Jag kan inte blunda för att det återkom många minnen när vi började prata lite löst om mat faktiskt. Normalt sett brukar jag inte ha svårt för att prata eller säga saker men det är just vad jag har nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne men jag får bara förlita mig till hoppet att det som sägs ändå är något bra.
Känner mig helt nedstämd i dag fastän jag borde kasta mig ut och pröva vingarna igen. Sitter och lyssnar på rättegången mot personerna bakom The Pirate Bay. När jag följde rättegången i tingsrätten så var jag också lite halv nere minns jag men då såg jag ändå framtiden ljus, nu vet jag inte hur jag ser framtiden. Jag är en drömmare och romantiker av stora mått. Jag satsar enbart på det bästa och kan jag inte få det så är jag hellre utan. Det är både positivt och negativt. Det negativa är att det tynger mig enormt. Det positiva är att jag verkligen vet vad jag vill, men det är inte alltid jag orkar leva upp till det och då blir det en större belastning.
Det jag får tro på är att det finns en Gud som kan leda mig framåt och få mitt liv att bli så som jag vill även om det blir motsägelsefullt. För i natt satt jag uppe hur länge som helst då jag inte kunde somna. Jag var trött men det gick ändå inte att sova. Jag tänkte så sjukt mycket, på allting egentligen men mest på Anna. Jag förstår inte att det sitter så djupt men det gör det och jag tänker inte förneka det. Livet är väl inte meningen att det ska vara lätt, men det behöver inte vara så här svårt heller. Det är svårt att resa sig när man känner sig helt ensam. Men jag kommer göra det en dag förr eller senare. Love!
I fredags kontaktade Anna mig och jag kan nog påstå att jag blev en aning chockad. Totalt sett var det positivt då vi som jag skrivit tidigare skildes åt i ett kaos där mycket sades som ångrats. Så det var trevligt att hon kontaktade mig - om än lite oväntat. Jag har ju funderat att skriva ett långt brev till henne och så kommer det säkert bli också en dag. Jag vet egentligen inte varför jag skjuter upp det. Men samtidigt med att vi har börjat prata lite med varandra igen så har jag fått en miljon nya tankar som jag inte kan hålla reda på riktigt. Saknaden efter henne finns kvar då jag vet hur fantastiskt vi hade det. Även om jag haft underbart kul i livet till och från så undrar jag om jag haft det så underbart som med Anna. Kändes som vi var enormt lika på väldigt många sätt.
Enklaste vore om allt blev som förut en dag, eller nästan allt. Vi kan gott skippa allt det negativa. Men jag vet inte. Allting skrämmer mig hur jag än går på vägen känns det som. Enklaste är väl bara att låta allt ha sin tid så får man se hur det går med allt. Så även om saker är positiva så verkar det finnas negativa saker med det också. Jag kan inte blunda för att det återkom många minnen när vi började prata lite löst om mat faktiskt. Normalt sett brukar jag inte ha svårt för att prata eller säga saker men det är just vad jag har nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne men jag får bara förlita mig till hoppet att det som sägs ändå är något bra.
Känner mig helt nedstämd i dag fastän jag borde kasta mig ut och pröva vingarna igen. Sitter och lyssnar på rättegången mot personerna bakom The Pirate Bay. När jag följde rättegången i tingsrätten så var jag också lite halv nere minns jag men då såg jag ändå framtiden ljus, nu vet jag inte hur jag ser framtiden. Jag är en drömmare och romantiker av stora mått. Jag satsar enbart på det bästa och kan jag inte få det så är jag hellre utan. Det är både positivt och negativt. Det negativa är att det tynger mig enormt. Det positiva är att jag verkligen vet vad jag vill, men det är inte alltid jag orkar leva upp till det och då blir det en större belastning.
Det jag får tro på är att det finns en Gud som kan leda mig framåt och få mitt liv att bli så som jag vill även om det blir motsägelsefullt. För i natt satt jag uppe hur länge som helst då jag inte kunde somna. Jag var trött men det gick ändå inte att sova. Jag tänkte så sjukt mycket, på allting egentligen men mest på Anna. Jag förstår inte att det sitter så djupt men det gör det och jag tänker inte förneka det. Livet är väl inte meningen att det ska vara lätt, men det behöver inte vara så här svårt heller. Det är svårt att resa sig när man känner sig helt ensam. Men jag kommer göra det en dag förr eller senare. Love!
onsdag 15 september 2010
Snart är det val
Jag minns för drygt ett år sen när jag sprang runt med ett leende på läpparna och pratade om Piratpartiet med alla som ville prata och veta mer om detta parti. Jag minns sena kvällar i villakvarter när jag delade ut flygblad och kände att det var något gott som kom ut av allt arbete. Jag var singel och brann för mina grundintresse och jag hade hur mycket krafter som helst. Positiva kommentarer fick man överallt och folk gjorde tummen upp och tutade när de såg min bil som har vackra piratpartietdekaler på sidorna. Så vad är skillnaden nu?
Antagligen är 85% av skillnaden i hur jag mår. Jag krossades brutalt förra hösten och har inte återhämtat mig helt från det. Då tror man oftast att hela världen är grå och mulen alltid. Och det kanske den är också, men jag får försöka se det med egna ögon i ett välbefinnande i framtiden. Dock är jag djupt oroad för mänskligheten. Jag har i grunden alltid sett de flesta människor som rätt korkade - och detta ur flera vinklar. Samtidigt har jag en tro om att människan i grunden är god och vill väl och skulle kunna leva fridfullt i ett anarkistiskt samhälle. Dessa två tyckande är ju motsatser till varandra och jag tror det mesta beror på att jag i det ena perspektivet ser människor som de är medan i det andra ser mig själv och utgår från att samtliga är ungefär som mig. Det är de verkligen inte - tyvärr! Därför får jag också enorma smällar när svek blandas in.
Det är hur som helst val på söndag och det känns som ett av de tråkigaste valen någonsin. Inte för att jag egentligen bryr mig speciellt mycket om hur det egentligen går i valen eftersom det är samma skit som kommer styra men med olika namn bara. Men visst vill man ha ovissheten och kampen och att kunna njuta av att se förlorarnas valvaka? Lite som att jag njuter av att det går till straffar i en match som betyder mycket för bägge lag. Spänningen och dramatiken är det viktigaste - om vi då inte pratar Piratpartiet, Newcastle eller något annat "viktigt".
Nu verkar det ju som att alliansen kommer att vinna klart på söndag och få egen majoritet, oavsett om Sverigedemokraterna kommer in eller inte. De kommer dessvärre att komma in - och det bevisar på hur sjukt korkat folk det bor i det här landet. IQ-partiet borde startas eller borde PP driva den frågan också. Inte för att jag vill det men för att jag kan bli så frustrerad på det hela. Linjen var i alla fall att man borde sparkas ur landet med ett IQ under 110 :) SD hade fått noll röster i nästa val och det kunde väl vara något kul åtminstone.
Sverigedemokraterna är dessutom så sjukt dåliga på att argumentera. Jag känner igen händelseförloppen gång på gång. De skriker högst och drar gamla klyschor som de blivit hjärntvättade med. Sen ger man dem lite motargument och så faller allt samman och diskussionen är slut och man blir kallad idiot. Senast var det en tjej som tyckte att hårdare straff var väldigt bra för att få slut på kriminalitet. Jag frågade om hon kunde ge mig några bevis på att detta har lyckats i något annat land. Jag fick inget svar. Sedan drog hon in att hon aldrig skulle göra ett bankrån i USA eftersom straffen är så hårda där. Mitt motdrag blev att hon möjligen var bankrånare i Sverige då eftersom straffen var så "låga" här. Inget svar som väntat. Det paradoxala är ju att om hon nu mot förmodan var en bankrånare så borde hon väl istället rösta på ett parti som vill sänka straffen och inte höja dem? Och ifall hon nu inte är en bankrånare så verkar ju straffsatsen vara tillräckligt avskräckande för henne som den redan är.
Min poäng är att vi följer en etik och moral som vi har inom oss (hur vi fått den låter jag vara osagt) oavsett vad lagarna säger och vad straffsatserna är. Vi är inga bankrånare bara för att straffen är lägre och de som redan i dag håller på med grov brottslighet kommer inte att sluta ifall vi höjer straffen. Diskussionen angående straffsatser känns då lite meningslös faktiskt.
Vidare är det tråkigt att de mindre partierna enbart är en svans till de större och att de inte vågar driva den politiken de går till val på. Då blir valen i Sverige än mer meningslösa ju. På det sättet kan jag känna att det för något positivt med sig när Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och rör om grytan lite (som jag hoppas sker). Kanske vaknar de gamla stofilerna då.
Till sist känns det som att jag är på väg tillbaka. Jag kunde nästan gråta för första gången på länge i dag! Det är faktiskt en skön känsla att kunna gråta. Nu ska jag bli miljonär och ge fingret åt samhället!
Antagligen är 85% av skillnaden i hur jag mår. Jag krossades brutalt förra hösten och har inte återhämtat mig helt från det. Då tror man oftast att hela världen är grå och mulen alltid. Och det kanske den är också, men jag får försöka se det med egna ögon i ett välbefinnande i framtiden. Dock är jag djupt oroad för mänskligheten. Jag har i grunden alltid sett de flesta människor som rätt korkade - och detta ur flera vinklar. Samtidigt har jag en tro om att människan i grunden är god och vill väl och skulle kunna leva fridfullt i ett anarkistiskt samhälle. Dessa två tyckande är ju motsatser till varandra och jag tror det mesta beror på att jag i det ena perspektivet ser människor som de är medan i det andra ser mig själv och utgår från att samtliga är ungefär som mig. Det är de verkligen inte - tyvärr! Därför får jag också enorma smällar när svek blandas in.
Det är hur som helst val på söndag och det känns som ett av de tråkigaste valen någonsin. Inte för att jag egentligen bryr mig speciellt mycket om hur det egentligen går i valen eftersom det är samma skit som kommer styra men med olika namn bara. Men visst vill man ha ovissheten och kampen och att kunna njuta av att se förlorarnas valvaka? Lite som att jag njuter av att det går till straffar i en match som betyder mycket för bägge lag. Spänningen och dramatiken är det viktigaste - om vi då inte pratar Piratpartiet, Newcastle eller något annat "viktigt".
Nu verkar det ju som att alliansen kommer att vinna klart på söndag och få egen majoritet, oavsett om Sverigedemokraterna kommer in eller inte. De kommer dessvärre att komma in - och det bevisar på hur sjukt korkat folk det bor i det här landet. IQ-partiet borde startas eller borde PP driva den frågan också. Inte för att jag vill det men för att jag kan bli så frustrerad på det hela. Linjen var i alla fall att man borde sparkas ur landet med ett IQ under 110 :) SD hade fått noll röster i nästa val och det kunde väl vara något kul åtminstone.
Sverigedemokraterna är dessutom så sjukt dåliga på att argumentera. Jag känner igen händelseförloppen gång på gång. De skriker högst och drar gamla klyschor som de blivit hjärntvättade med. Sen ger man dem lite motargument och så faller allt samman och diskussionen är slut och man blir kallad idiot. Senast var det en tjej som tyckte att hårdare straff var väldigt bra för att få slut på kriminalitet. Jag frågade om hon kunde ge mig några bevis på att detta har lyckats i något annat land. Jag fick inget svar. Sedan drog hon in att hon aldrig skulle göra ett bankrån i USA eftersom straffen är så hårda där. Mitt motdrag blev att hon möjligen var bankrånare i Sverige då eftersom straffen var så "låga" här. Inget svar som väntat. Det paradoxala är ju att om hon nu mot förmodan var en bankrånare så borde hon väl istället rösta på ett parti som vill sänka straffen och inte höja dem? Och ifall hon nu inte är en bankrånare så verkar ju straffsatsen vara tillräckligt avskräckande för henne som den redan är.
Min poäng är att vi följer en etik och moral som vi har inom oss (hur vi fått den låter jag vara osagt) oavsett vad lagarna säger och vad straffsatserna är. Vi är inga bankrånare bara för att straffen är lägre och de som redan i dag håller på med grov brottslighet kommer inte att sluta ifall vi höjer straffen. Diskussionen angående straffsatser känns då lite meningslös faktiskt.
Vidare är det tråkigt att de mindre partierna enbart är en svans till de större och att de inte vågar driva den politiken de går till val på. Då blir valen i Sverige än mer meningslösa ju. På det sättet kan jag känna att det för något positivt med sig när Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och rör om grytan lite (som jag hoppas sker). Kanske vaknar de gamla stofilerna då.
Till sist känns det som att jag är på väg tillbaka. Jag kunde nästan gråta för första gången på länge i dag! Det är faktiskt en skön känsla att kunna gråta. Nu ska jag bli miljonär och ge fingret åt samhället!
tisdag 7 september 2010
Vad ska man skriva?
Den här bloggen har aldrig varit tänkt som något som jag vill att andra ska läsa och från början visste heller ingen om att den existerade. Senare så gav jag ut adressen till bloggen och lät den vara öppen för mina kamrater och liknande ifall de ville läsa mer om mitt liv. Jag skriver den inte för någon annan än mig själv.
Senast i dag satt jag och läste igenom den från april förra året och då ångrade jag mig lite att jag inte skrivit än mer detaljerat redan då. För på sistone tycker jag att jag mer exakt beskrivit hur jag känner och vad det är som påverkar. Ibland vet man ju tyvärr inte det men en intressant sak slog mig för vad som hände för 17 månader sen. Jag skrev något i stil med att jag kände mig som en eller flera dominobrickor. Och när jag väl rest mig så ramlade jag omkull igen. Jag har faktiskt inget minne av att det var så och jag minns än mindre om orsaken bakom det hela.
För mitt liv känns så även i dag - men nu ser jag en klar orsak till varför det svajat så enormt. Det har helt enkelt varit en tragedi för runt ett år sen och efter det har jag inte helt återhämtat mig. I dag har jag en lite bättre dag än i går och jag hoppas på fullt allvar att jag snart kan komma upp och känna en livsglädje som förra sommaren.
Den livsglädjen bestod i att ha fått ett bra ansvar inom innebandyn samt så träffade jag en underbar tjej som jag blev enormt kär i. Den större delen av min blogg från november och framåt har dock handlat om när det förhållandet tog slut. Jag har funderat mycket på varför, och ibland känns det som jag träffat rätt men ibland känns det som jag tänker innanför ramarna för mycket också.
Faktum är så började man väl leva mer kroppsligt än själsligt och man kände sig nöjd med tillvaron på något sätt och jag glömde kanske bort viktigare saker i livet än en flickvän - och i så fal talar jag väl om Gud. Jag vet att jag läste rätt mycket i Bibeln innan jag träffade Anna och en av de första frågorna jag ställde till henne var om hon trodde på en Gud. Men samtidigt så funderar jag på varför Anna var så svartsjuk och om det nu finns en Gud så kan man se Anna som en frestelse bara för att man ska komma på villovägar. Men varför? Jag blir inte klok på det hela. Jag önskar bara att jag hittar tillbaka en dag, och dessvärre blir det väl utan Anna även om mitt hjärta fortfarande blöder av saknad. Min kärlek var äkta även om det fanns dagar då allting kändes jobbigt. Sådana problem löser man enligt mig men ibland ställdes det kanske för stora krav på varandra. Jag blir dock mer och mer beslutsam att jag måste få iväg ett brev till henne åtminstone.
Vissa dagar känns allting så meningslöst medan en del andra dagar så ser man hoppet, ljuset och framtiden. Man drömmer sig iväg och man kämpar för att nå någonstans. Men det känns tomt samtidigt. Jag är en människa som funderar mycket och som i grunden är stark och kan stå emot mycket. Men det är viktigt att en tjej i mitt sällskap låter mig få ha mina stunder där jag funderar men samtidigt finns där som ett stöd för mig för att jag inte ska falla. För när mina krafter tryter så vänder det snabbt om det finns kärlek som jag kan få. Och samtidigt finns det så mycket kärlek jag kan ge. Jag är kanske en komplicerad människa att umgås med men samtidigt tror jag att jag är den enklaste att umgås med. Även om saker går fel vill jag alltid hitta tillbaka till den rätta vägen. Jag springer inte iväg en längre stund om det blåser för mycket utan jag samlar bara kraft bakom ett vindskydd för att sen springa ut och själv agera vindskydd åt den jag älskar.
Jag vet inte hur många tårar det runnit från mina kinder det senaste året och jag vet inte hur många det kommer att rinna längs mina kinder i framtiden heller, men jag minns Anna när hon torkade bort mina tårar. Jag hade behövt det även i dag när det rinner en eller flera tårar längs mina kinder även om jag har mycket svårare för att gråta nu.
Det finns så mycket jag skulle vilja gjort annorlunda i livet men samtidigt har jag alltid varit den som velat gå mina egna vägar och ibland har jag väl gjort det utan förnuft. Det är jag ändå stolt över till viss del men jag tror inte man får bli förblindad och sluta tänka innan man ibland handlar. Det som smärtar mig mest är hur jag kunnat säga så fruktansvärda saker som jag gjort ibland, både till Anna men även andra. Men jag har aldrig menat något illa och jag brukar be om förlåtelse då jag inte kan stå för det. Men hamnar man i obalans och på fel vägar så kan nog det mesta gå fel. Men som tur är så kan man hitta tillbaka på den vägen man vill gå på. Jag kan bara hoppas att det går fler på den vägen.
Det är svårt att visa att man älskar någon som sviket en. Men är det en omöjlighet?
Senast i dag satt jag och läste igenom den från april förra året och då ångrade jag mig lite att jag inte skrivit än mer detaljerat redan då. För på sistone tycker jag att jag mer exakt beskrivit hur jag känner och vad det är som påverkar. Ibland vet man ju tyvärr inte det men en intressant sak slog mig för vad som hände för 17 månader sen. Jag skrev något i stil med att jag kände mig som en eller flera dominobrickor. Och när jag väl rest mig så ramlade jag omkull igen. Jag har faktiskt inget minne av att det var så och jag minns än mindre om orsaken bakom det hela.
För mitt liv känns så även i dag - men nu ser jag en klar orsak till varför det svajat så enormt. Det har helt enkelt varit en tragedi för runt ett år sen och efter det har jag inte helt återhämtat mig. I dag har jag en lite bättre dag än i går och jag hoppas på fullt allvar att jag snart kan komma upp och känna en livsglädje som förra sommaren.
Den livsglädjen bestod i att ha fått ett bra ansvar inom innebandyn samt så träffade jag en underbar tjej som jag blev enormt kär i. Den större delen av min blogg från november och framåt har dock handlat om när det förhållandet tog slut. Jag har funderat mycket på varför, och ibland känns det som jag träffat rätt men ibland känns det som jag tänker innanför ramarna för mycket också.
Faktum är så började man väl leva mer kroppsligt än själsligt och man kände sig nöjd med tillvaron på något sätt och jag glömde kanske bort viktigare saker i livet än en flickvän - och i så fal talar jag väl om Gud. Jag vet att jag läste rätt mycket i Bibeln innan jag träffade Anna och en av de första frågorna jag ställde till henne var om hon trodde på en Gud. Men samtidigt så funderar jag på varför Anna var så svartsjuk och om det nu finns en Gud så kan man se Anna som en frestelse bara för att man ska komma på villovägar. Men varför? Jag blir inte klok på det hela. Jag önskar bara att jag hittar tillbaka en dag, och dessvärre blir det väl utan Anna även om mitt hjärta fortfarande blöder av saknad. Min kärlek var äkta även om det fanns dagar då allting kändes jobbigt. Sådana problem löser man enligt mig men ibland ställdes det kanske för stora krav på varandra. Jag blir dock mer och mer beslutsam att jag måste få iväg ett brev till henne åtminstone.
Vissa dagar känns allting så meningslöst medan en del andra dagar så ser man hoppet, ljuset och framtiden. Man drömmer sig iväg och man kämpar för att nå någonstans. Men det känns tomt samtidigt. Jag är en människa som funderar mycket och som i grunden är stark och kan stå emot mycket. Men det är viktigt att en tjej i mitt sällskap låter mig få ha mina stunder där jag funderar men samtidigt finns där som ett stöd för mig för att jag inte ska falla. För när mina krafter tryter så vänder det snabbt om det finns kärlek som jag kan få. Och samtidigt finns det så mycket kärlek jag kan ge. Jag är kanske en komplicerad människa att umgås med men samtidigt tror jag att jag är den enklaste att umgås med. Även om saker går fel vill jag alltid hitta tillbaka till den rätta vägen. Jag springer inte iväg en längre stund om det blåser för mycket utan jag samlar bara kraft bakom ett vindskydd för att sen springa ut och själv agera vindskydd åt den jag älskar.
Jag vet inte hur många tårar det runnit från mina kinder det senaste året och jag vet inte hur många det kommer att rinna längs mina kinder i framtiden heller, men jag minns Anna när hon torkade bort mina tårar. Jag hade behövt det även i dag när det rinner en eller flera tårar längs mina kinder även om jag har mycket svårare för att gråta nu.
Det finns så mycket jag skulle vilja gjort annorlunda i livet men samtidigt har jag alltid varit den som velat gå mina egna vägar och ibland har jag väl gjort det utan förnuft. Det är jag ändå stolt över till viss del men jag tror inte man får bli förblindad och sluta tänka innan man ibland handlar. Det som smärtar mig mest är hur jag kunnat säga så fruktansvärda saker som jag gjort ibland, både till Anna men även andra. Men jag har aldrig menat något illa och jag brukar be om förlåtelse då jag inte kan stå för det. Men hamnar man i obalans och på fel vägar så kan nog det mesta gå fel. Men som tur är så kan man hitta tillbaka på den vägen man vill gå på. Jag kan bara hoppas att det går fler på den vägen.
Det är svårt att visa att man älskar någon som sviket en. Men är det en omöjlighet?
torsdag 26 augusti 2010
Semester är vad jag behöver
I slutet av juli och början av augusti åkte jag och hälsade på Matilda uppe i Falun, en resa med bil enkel tur på nästan 70 mil. Stannade i nästan en vecka och det var nog den bästa veckan jag haft på länge. Kunde koppla av och tänkte inte så mycket på allt jobbigt som hänt senaste året även om jag inte helt kunde släppa det. Kände mig starkare och jag var på väg att hitta tillbaka till mig själv igen. När jag så skulle köra hem igen den 4 augusti märkte jag direkt att jag inte ens längtade hem för fem öre. När jag sen väl var hemma igen ramlade jag rakt in i en deppig period återigen. Sen dess har jag varit väldigt nere mesta delen av tiden. Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ur helvetet alltså. Senaste två dagarna har jag tänkt på Anna igen och känner hur sviken jag blev. Jag börjar tveka på om det ens finns en framtid värd att leva och jag avskyr allt fler människor då de flesta är falska. De som inte förstår detta är av samma skrot.
En märklig sak är att jag inte ens verkar kunna gråta längre. Jag känner mig mer apatisk och uppgiven än ledsen. Och även om jag är ledsen så kan jag inte gråta. Märkligt fenomen. Jag vet att jag inte kan må såhär längre eftersom det bara leder till mer skit men jag vet inte vad jag ska göra. När önskan att ett stort kärnvapenkrig ska bryta ut så hela jordens befolkning för ett helvete, ja då är man nog inte helt på topp.
När man pratar med människor som står en nära så får man höra att man ska sluta tänka på Anna och nog fan har dom rätt men hur jävla enkelt är det om jag får fråga? It´s mission impossible för fan. Bara Tom Cruise som saknas i huvudrollen typ. Svek är i alla fall det värsta man kan utsätta mig för, jag kan inte hantera det och det sätter sig så sjukt djupt i mitt hjärta. Och när jag sen inte förstår situationen heller och inte fått svar på mina frågor, då blir det bara än mer rörigt.
Jag funderar på att flytta fastän jag har en underbar lägenhet men på ett sätt fungerar det inte att bo kvar här. Det är för mycket fina minnen med Anna som får mig att bli deprimerad bara. Samtidigt är det en kanonlägenhet. Jag får se vad jag gör på den fronten. Tankar kommer även att jag borde börja jobba på en båt så man kommer bort från det mesta. Eller kan jag bli en hitman, det hade jag nog också passat som snart!
Har ringt en städfirma nu som kommer hit och rengör lägenheten helt och hållet. Kanske kan det få mig att komma upp några nivåer. Jag tvivlar men det är värt ett försök, något måste göras. I dag har jag ett helvete inombords och jag funderar på om man inte bara ska gå ut och dricka några snapsar. Hur in i helvete kunde det gå såhär? Varför? Jag är som en tickande bomb och det ska inte mycket till förrän den smäller och då är det fan inte nådigt att vara i närheten. Jag har åtminstone inte druckit någon alkohol på snart två månader, men till vilken nytta?
Samtidigt känns allt så fruktansvärt meningslöst. Att leta efter en lycka som inte finns och skulle man träffa på den är det bara en demon som förvandlat sig till något attraktivt. I can´t stand it anymore. Varför lägger man ner tid, passion och känslor i något när det ändå inte betyder ett enda skit? Kan man inte lika gärna ställa sig längst ut på andra kanten och hata alla och eliminera alla istället? Det blir fan inte sämre på jorden totalt sett. Men kan jag? Vill jag? Jag vet inte. Fuck off alltså!
What´s the point of doing anything? Ja, det kan man fråga sig. Samtidigt är det en sjukt bra låt av Johnossi. De spelade förresten här på Malmöfestivalen i år också. Orkade man gå dit? Nej! Varför? För jobbiga minnen från förra året med Anna. Ibland önskar jag att hon hade skjutit mig istället, det hade fan varit mindre smärtsamt. Eller att jag var känslokall och sket i hur folk påverkades utav mina handlingar. För det verkar mest vara sådana personer jag faller för. It´s sick, it´s really fucking sick!
Jag funderar på att sälja allt jag äger och har och sen bara bege mig ut och vandra i min ensamhet. Slippa alla jävla jobbiga människor. Men mest av allt vill jag nog att ni ska elimineras en efter en.
You can´t understand, so don´t try!
En märklig sak är att jag inte ens verkar kunna gråta längre. Jag känner mig mer apatisk och uppgiven än ledsen. Och även om jag är ledsen så kan jag inte gråta. Märkligt fenomen. Jag vet att jag inte kan må såhär längre eftersom det bara leder till mer skit men jag vet inte vad jag ska göra. När önskan att ett stort kärnvapenkrig ska bryta ut så hela jordens befolkning för ett helvete, ja då är man nog inte helt på topp.
När man pratar med människor som står en nära så får man höra att man ska sluta tänka på Anna och nog fan har dom rätt men hur jävla enkelt är det om jag får fråga? It´s mission impossible för fan. Bara Tom Cruise som saknas i huvudrollen typ. Svek är i alla fall det värsta man kan utsätta mig för, jag kan inte hantera det och det sätter sig så sjukt djupt i mitt hjärta. Och när jag sen inte förstår situationen heller och inte fått svar på mina frågor, då blir det bara än mer rörigt.
Jag funderar på att flytta fastän jag har en underbar lägenhet men på ett sätt fungerar det inte att bo kvar här. Det är för mycket fina minnen med Anna som får mig att bli deprimerad bara. Samtidigt är det en kanonlägenhet. Jag får se vad jag gör på den fronten. Tankar kommer även att jag borde börja jobba på en båt så man kommer bort från det mesta. Eller kan jag bli en hitman, det hade jag nog också passat som snart!
Har ringt en städfirma nu som kommer hit och rengör lägenheten helt och hållet. Kanske kan det få mig att komma upp några nivåer. Jag tvivlar men det är värt ett försök, något måste göras. I dag har jag ett helvete inombords och jag funderar på om man inte bara ska gå ut och dricka några snapsar. Hur in i helvete kunde det gå såhär? Varför? Jag är som en tickande bomb och det ska inte mycket till förrän den smäller och då är det fan inte nådigt att vara i närheten. Jag har åtminstone inte druckit någon alkohol på snart två månader, men till vilken nytta?
Samtidigt känns allt så fruktansvärt meningslöst. Att leta efter en lycka som inte finns och skulle man träffa på den är det bara en demon som förvandlat sig till något attraktivt. I can´t stand it anymore. Varför lägger man ner tid, passion och känslor i något när det ändå inte betyder ett enda skit? Kan man inte lika gärna ställa sig längst ut på andra kanten och hata alla och eliminera alla istället? Det blir fan inte sämre på jorden totalt sett. Men kan jag? Vill jag? Jag vet inte. Fuck off alltså!
What´s the point of doing anything? Ja, det kan man fråga sig. Samtidigt är det en sjukt bra låt av Johnossi. De spelade förresten här på Malmöfestivalen i år också. Orkade man gå dit? Nej! Varför? För jobbiga minnen från förra året med Anna. Ibland önskar jag att hon hade skjutit mig istället, det hade fan varit mindre smärtsamt. Eller att jag var känslokall och sket i hur folk påverkades utav mina handlingar. För det verkar mest vara sådana personer jag faller för. It´s sick, it´s really fucking sick!
Jag funderar på att sälja allt jag äger och har och sen bara bege mig ut och vandra i min ensamhet. Slippa alla jävla jobbiga människor. Men mest av allt vill jag nog att ni ska elimineras en efter en.
You can´t understand, so don´t try!
lördag 24 juli 2010
Jag har ingenting!
Innan Big Bang så fanns det ju bara en liten prick någonstans och runt denna pricken fanns det ingenting, inte ens tomrum. Det är ungefär där "utanför" den pricken som jag befinner mig, typ ingenstans. Jag känner mig dock helt tom och har konstant spykänslor. Vad har man sen att se fram emot egentligen? Ingenting känns det som. När inte saker som man normalt älskar att göra känns det minsta lockande så kan man lika gärna lägga sig på soffan och glo upp i taket till det slutat brinna i helvetet. Någon dag måste ju syret ta slut och då släcks elden och man kan gå upp och se all aska. Det är dock där jag befinner mig, i en värld utan syre där det inte går att andas och i en värld där allt i mitt liv blivit aska.
Det är som den rike säger till den fattige, "ta tag i dit liv". En sån människa vill jag flå och sen kasta sten på. Under tiden ska jag be honom rycka upp sig. Vad är det folk inte förstår egentligen? Allting är inte som i ditt liv. Det finns så sjukt mycket saker som påverkar en som människa och som gör att man är där man är och mår som man gör. Så vad gör man då när hela ens liv rasat samman och man inte ser något ljus? Jo, man försöker klättra upp igen som amn gjort så ofta förut men när då ens ben slås undan gång på gång börjar man undra hur mycket människor vill att det ska gå illa för en.
Läste Job ur Bibeln för någon dag sen och när du läst den så förstår du hur jag nästan känner mig. Jag har väl inte haft samma helvete men i själen är känslan densamma. Och frågan man ställer sig är bara ett enda ord. Varför?
God? What is happening?
Det är som den rike säger till den fattige, "ta tag i dit liv". En sån människa vill jag flå och sen kasta sten på. Under tiden ska jag be honom rycka upp sig. Vad är det folk inte förstår egentligen? Allting är inte som i ditt liv. Det finns så sjukt mycket saker som påverkar en som människa och som gör att man är där man är och mår som man gör. Så vad gör man då när hela ens liv rasat samman och man inte ser något ljus? Jo, man försöker klättra upp igen som amn gjort så ofta förut men när då ens ben slås undan gång på gång börjar man undra hur mycket människor vill att det ska gå illa för en.
Läste Job ur Bibeln för någon dag sen och när du läst den så förstår du hur jag nästan känner mig. Jag har väl inte haft samma helvete men i själen är känslan densamma. Och frågan man ställer sig är bara ett enda ord. Varför?
God? What is happening?
fredag 23 juli 2010
Som en fisk på torra land
När man känner att man inte kan andas och man inte längre orkar kämpa utan mest ligger och hoppas på något under, ja då befinner man sig där jag och den stackars fisken finns just nu, på torra land. Man gör allt för att försöka se någon glädje med livet längre men allt jag ser är människor som ljuger, människor som sviker, människor som beter sig som svin och en jävul mitt ibland alla dessa som ivrigt hejar på.
Kärlek kan krossa en människa mycket hårdare än vad fjorton meteoriter någonsin kan lyckas med ifall dom slår ner exakt där man står och tittar ut mot himlen. En svart himmel som inte visar något ljus längre. En mörk natt där solen har gått ner för sista gången och där fåglarna kvittrat en sista gång. Träden brinner bakom en och man står ensam kvar på stranden och ser ett hav fullt med gifter framför sig. Man känner sig törstig och försöker dricka men ju mer man dricker ju mer faller man ihop.
Till sist ligger man där på torra land och kippar efter andan och bredvid ligger en fisk och tittar mot en med hjälplösa ögon och med en dödsångest som sprider sig lika fort som en tanke föds. Det finns inget som kan rädda en längre och man tittar tillbaka med tårar i ögonen och önskar att man åtminstone kunde hjälpa fisken tillbaka till havet, men det hade ändå inte hjälpt, då det inte verkar finnas någon utväg.
Att då ligga där utan kärlek är en smärta som sakta äter upp en och man önskar att det bara vore svart, slut och att det inte längre fanns något mer. Det är en kall natt och helvetet är på jorden i sin klaraste form. Lite längre bort hörs hjärtlösa skrik och det enda man saknar är en varm kärlek som aldrig någonsin kan dö, men när inte ens den finns, då finns det heller ingen ro!
Om man ändå aldrig hade fötts!
Kärlek kan krossa en människa mycket hårdare än vad fjorton meteoriter någonsin kan lyckas med ifall dom slår ner exakt där man står och tittar ut mot himlen. En svart himmel som inte visar något ljus längre. En mörk natt där solen har gått ner för sista gången och där fåglarna kvittrat en sista gång. Träden brinner bakom en och man står ensam kvar på stranden och ser ett hav fullt med gifter framför sig. Man känner sig törstig och försöker dricka men ju mer man dricker ju mer faller man ihop.
Till sist ligger man där på torra land och kippar efter andan och bredvid ligger en fisk och tittar mot en med hjälplösa ögon och med en dödsångest som sprider sig lika fort som en tanke föds. Det finns inget som kan rädda en längre och man tittar tillbaka med tårar i ögonen och önskar att man åtminstone kunde hjälpa fisken tillbaka till havet, men det hade ändå inte hjälpt, då det inte verkar finnas någon utväg.
Att då ligga där utan kärlek är en smärta som sakta äter upp en och man önskar att det bara vore svart, slut och att det inte längre fanns något mer. Det är en kall natt och helvetet är på jorden i sin klaraste form. Lite längre bort hörs hjärtlösa skrik och det enda man saknar är en varm kärlek som aldrig någonsin kan dö, men när inte ens den finns, då finns det heller ingen ro!
Om man ändå aldrig hade fötts!
onsdag 21 juli 2010
Det jag lever efter
Jag är inte en människa som lever efter att saker inte går att ändra på och att saker som hänt inte går att rätta till. Vad är det då som skiljer mig mot alla dessa människor som genom någon slags princip lever efter att en stängd dörr är en stängd dörr som aldrig mer går att öppna? Nä, den inställningen tror jag är farlig och den leder inte till något gott i slutändan. Men likväl känns det som att det finns alldeles för många som lever så. Det är väl också därför som det känns näst intill omöjligt att få en bra kontakt igen med Anna t ex. Men då jag själv lever på ett helt annat sätt har jag beslutat mig för att skriva ett långt brev till henne. Efter det ligger bollen hos henne vad som händer och sker. Då får jag svart på vitt om hon är den jag innerst inne tror hon är eller om hon inte är det på något sätt. Det är nog bara jag och en till som vet vad jag babblar om just nu.
Är nyvaken, trött och rätt orkeslös nu när jag sitter här och mest väntar på att ännu en dag ska passera. En egentligen underbar dag med strålande solsken och underbar temperatur - än så länge. En dag som har alla möjligheter men där det viktigaste saknas i mitt liv just nu. Ett liv som känner sig som ett hus som slitits upp från grunden av en orkan som drog över. Hus byggs upp igen och jag hoppas att även jag byggs upp helt igen. Jag behöver en enda byggsten bara så är det klart. Efter det ska jag bara möbleras och inredas för att det ska vara som förut igen.
Det finns människor som lever enbart efter pengar, som inte bryr sig om relationer och som ser människor som handelsvaror i alla dess former, sen finns det människor som lever efter att ha underbara relationer och ser pengar som något nödvändigt ont i samhället typ. Jag har sagt det innan och säger det igen. Med den man älskar kan man leva i en grotta även om jag hellre lever på ett klart bättre ställe. Men jag vet vad som är viktigast i mitt liv och vad det är som är det centrala som för hjulet att snurra som det ska. Utan ett nav fungerar det inte fullt ut....
Är nyvaken, trött och rätt orkeslös nu när jag sitter här och mest väntar på att ännu en dag ska passera. En egentligen underbar dag med strålande solsken och underbar temperatur - än så länge. En dag som har alla möjligheter men där det viktigaste saknas i mitt liv just nu. Ett liv som känner sig som ett hus som slitits upp från grunden av en orkan som drog över. Hus byggs upp igen och jag hoppas att även jag byggs upp helt igen. Jag behöver en enda byggsten bara så är det klart. Efter det ska jag bara möbleras och inredas för att det ska vara som förut igen.
Det finns människor som lever enbart efter pengar, som inte bryr sig om relationer och som ser människor som handelsvaror i alla dess former, sen finns det människor som lever efter att ha underbara relationer och ser pengar som något nödvändigt ont i samhället typ. Jag har sagt det innan och säger det igen. Med den man älskar kan man leva i en grotta även om jag hellre lever på ett klart bättre ställe. Men jag vet vad som är viktigast i mitt liv och vad det är som är det centrala som för hjulet att snurra som det ska. Utan ett nav fungerar det inte fullt ut....
tisdag 20 juli 2010
Det finns flera sätt att vakna på
Det underbara och fantastiska sättet att vakna på är att ha sina armar om den man älskar. Att låta tankarna bli ord och man berättar vad man tycker om den man älskar och man ser solen så sakta gå upp och man har en förväntansfull dag framför sig. Dagen är levande och man vill få ut max av den. Man går upp och äter frukost tillsammans innan man gör sig i ordning och ger sig ut på äventyr tillsammans. Man älskar allt som sker så länge hon är hos dig. Det viktiga är inte vad man gör tillsammans utan att man gör det tillsammans.
Sen finns det andra sättet man också kan vakna på. När man vaknar och känner en ensamhet och meningslöshet. Man går upp och solen känns mer irriterande än skön och man har inte lust att göra något alls. Inte ens de mest roliga sakerna känns ens genomförbara - man orkar helt enkelt inte. Man har inte den energin som man är van vid och vill ha. Det som tidigare varit så fantastiskt att göra är numera världens tråkigast - enbart för att hon inte är med.
Hur länge ska jag orka vakna på det här andra sättet?
Sen finns det andra sättet man också kan vakna på. När man vaknar och känner en ensamhet och meningslöshet. Man går upp och solen känns mer irriterande än skön och man har inte lust att göra något alls. Inte ens de mest roliga sakerna känns ens genomförbara - man orkar helt enkelt inte. Man har inte den energin som man är van vid och vill ha. Det som tidigare varit så fantastiskt att göra är numera världens tråkigast - enbart för att hon inte är med.
Hur länge ska jag orka vakna på det här andra sättet?
måndag 19 juli 2010
The forgotten tears
Som ett batteri som inte är inkopplat känner jag mig just i dag. Från att ha haft en usel gårdag så brukar det kunna vända när man sovit ett tag men det är som ett vakuum som aldrig vill ta slut. Det går inte att andas och det finns ingen energi och tankarna bara snurrar. Jag tänker på Anna hela tiden nu. Går inte en enda timme utan att jag tänker på vad vi gjorde förra sommaren och hur glada båda var och hur vi trivdes. Att det sen finns människor som verkade göra allt för att detta inte skulle bli en lång tid med mycket leende hos två människor mot varandra är för mig oförståeligt.
Men det finns väl både gott och ont på den här platsen och dessa slåss mot varandra, men att två goda ting inte vinner över all ondska i världen är för mig sorgligt. För i dagens meningslösa tankar så vandrar jag på en lina över Niagarafallen. Jag håller på att ramla hela tiden men jag lyckas klänga mig fast där då det finns något jag vill ha, om jag bara kommer över.
Jag har funderat mycket på varför jag reagerar som jag gör och det bottnar nog i min barndom. Det här med lögner och svek är något jag inte kan hantera helt enkelt. Det slår slint i huvudet och det blir en känsla av panik som knappt är hanterbar. När en människa lämnar en och det enbart kan ses som ett svek så förstår jag inte hur det är möjligt ifall man älskar varandra. Jag skulle inte ens i min vildaste fantasi få ihop en sådan berättelse och då är min fantasi i stort sett obegränsad. För jag själv skulle aldrig kunna svika någon jag älskar. Jag kanske skulel göra misstag men jag skulle alltid finnas där, oavsett tid på dygnet för att lyssna, hålla om och försöka lyfta upp den andre. När man just gjort det, lagt ner all den kraft och energi och sen någon bara tackar för sig så börjar tankarna snurra om varför!
Vad var det som hände? Var det inte kärlek? Var det ormens kluvna tunga som talade till mig bara? Alla ord, löften och känslor som fanns där? Var det bara en illusion bakom dimman? Var det t o m så utstuderat att jag sen skulle sitta i min ensamhet och nästan gräva ner mig helt och hållet? Det där trygga stödet som jag såväl behöver när det blåser kallt var som bortblåst. Jag kände mig som en vilsen varg på en savann och bara sprang för livet. Inte för att jag visste vart jag skulle springa utan för att jag sökte något, vad vet jag inte men jag hittade det aldrig.
Krafterna tog slut och jag la mig ner under en buske och när andningen återhämtat sig efter många timmar så började tankarna komma igen. Hur ska jag rädda mig ur detta? Jag behövde hitta min flock igen, den som gav mig trygghet och kärlek. Den flocken som jag lagt ner hela mitt liv för att få att fungera men där det fanns lömska rävar som drog i min flockmedlem och drog så hårt att hon försvann ut med mitt hjärta. Där låg jag utan flock och utan hjärta och hade andnöd.
När man legat där tillräckligt länge börjar man så sakta resa sig upp för att ta nya steg på sin vandring genom livet. Men när man sen vandrat omkring och inser hur meningslösheten tittar en i vitögat och man är orkeslös så är det svårt att se något hopp om att det ska finnas vatten bakom nästa krök. Det är i dessa stunder det hade underlättat att vara ett icke flocklevande djur. Något som inte bryr sig och som bara lever för att äta, sova och dö.
Varför söker jag då denna trygghet och varför kan jag inte hantera mina känslor när det kommer till svek och lögner då? Alkoholism stavas det! Jag växte upp ensam med min far - som älskade mig mer än något annan på jorden. Men i vissa perioder drack han väldigt mycket alkohol och allt slogs i spillror. Har man inte upplevt detta går det inte att sätta sig in i hur man känner. Det är något som påverkar en hela livet, det som gör att man är den man är. När andra säger, det är bara att gå vidare, så är det inte lika självklart för mig. Klart det går att gå vidare om den där tryggheten finns, men när inte den finns, hur går man då vidare? Det är då man faller ihop i fosterställning och vill spy, spy och åter spy. Det är då man undrar om det finns kärlek längre och varför det är så kallt i ens liv.
Känslan av att ständigt vara orolig och undra om ens far lever när man kommer hem tär på en. Känslan av att komma hem och se att ens far dricker fastän man fått så många löften att det inte ska ske igen, det får en att bryta ihop inombords och bara gråta. Han sa ju det, tänker man om och om igen. Man mår så dåligt att man vill vända in och ut på sig själv. Man blir den mest kreativa människan i världen på att lösa en annan persons problem med drickandet och man tror man kan lyckas med det bara man gör si eller så. En dag långt senare inser man att man aldrig kommer kunna lyckas med det hur hårt man än anstränger sig - det är en omöjlighet nämligen. Men i ens barndom så tror man, man jobbar stenhårt på det och man är helt övertygad om att man kommer lyckas. Funkar inte den ena taktiken så fungerar den andra.
Detta tar så mycket kraft från en när man istället kunde fått vara barn och leka och njuta och slippa tänka på problem och ha oroskänslor i kroppen. Att umgås med en kamrat men aldrig vilja ta hem dom till sig själv och sen när man är hos kamraten tänka på hur det är där hemma istället för att fokusera på det roliga man ska göra, det går inte att förklara. Att vakna om morgonen och rusa upp för att se om ens far andas och bli lättad för att senare under hela dagen ständigt vara på sin vakt vad som sker. Ska han dricka ännu mer eller ska han sova och bli nykter. Att som 10-åring ha detta helvetet runt sig i runt tio dagar i rad är en misär, ett helvete som ingen så ung människa borde uppleva.
När man en dag kom upp och ens far låg redlös i sängen med spyor i halsen och det knappt gick att få kontakt med honom och han knappt andades och då som ung tonåring ringa till 112 (då 90 000) för att ens far måste överleva och sen få instruktioner gråtandes via telefon för att öka chanserna att han ska överleva. Vilket barn ska få dessa uppgifterna på sina axlar? Är det då konstigt om jag vet vad känslor är och inte orkar med att stå ensam högst uppe på ett berg när det blåser? Är det då konstigt att man kan älska andra människor något så jävulskt om man bara kommer nära inpå dom. Är det då konstigt att man önskar för allt i världen att deras ord och löften ska vara sanna? Är det då konstigt att man bryter ihop och blir ett vrak när man känner sig sviken återigen?
Men vem fan förstår vad man pratar om egentligen? Vem fan förstår varför ens kinder är helt fuktiga och varför man har en stor klump i halsen? Det är bara att gå vidare, säger dom! Gå vidare? Dom vet inte vad dom pratar om, men hade jag också haft den trygga uppväxt som många andra och haft folk omkring mig som stöd och som älskar mig, ja då kanske jag också kunde gått vidare! Nu har jag iaf fastnat och min kärlek dör aldrig även om andras verkar kunna göra det, för hos dom är det ju bara att gå vidare och strunta i konsekvenserna och hur andra har det! När jag säger något så menar jag det och det kommer inte brytas för jag vet hur mycket ett löfte kan såra.
Hold me!
Men det finns väl både gott och ont på den här platsen och dessa slåss mot varandra, men att två goda ting inte vinner över all ondska i världen är för mig sorgligt. För i dagens meningslösa tankar så vandrar jag på en lina över Niagarafallen. Jag håller på att ramla hela tiden men jag lyckas klänga mig fast där då det finns något jag vill ha, om jag bara kommer över.
Jag har funderat mycket på varför jag reagerar som jag gör och det bottnar nog i min barndom. Det här med lögner och svek är något jag inte kan hantera helt enkelt. Det slår slint i huvudet och det blir en känsla av panik som knappt är hanterbar. När en människa lämnar en och det enbart kan ses som ett svek så förstår jag inte hur det är möjligt ifall man älskar varandra. Jag skulle inte ens i min vildaste fantasi få ihop en sådan berättelse och då är min fantasi i stort sett obegränsad. För jag själv skulle aldrig kunna svika någon jag älskar. Jag kanske skulel göra misstag men jag skulle alltid finnas där, oavsett tid på dygnet för att lyssna, hålla om och försöka lyfta upp den andre. När man just gjort det, lagt ner all den kraft och energi och sen någon bara tackar för sig så börjar tankarna snurra om varför!
Vad var det som hände? Var det inte kärlek? Var det ormens kluvna tunga som talade till mig bara? Alla ord, löften och känslor som fanns där? Var det bara en illusion bakom dimman? Var det t o m så utstuderat att jag sen skulle sitta i min ensamhet och nästan gräva ner mig helt och hållet? Det där trygga stödet som jag såväl behöver när det blåser kallt var som bortblåst. Jag kände mig som en vilsen varg på en savann och bara sprang för livet. Inte för att jag visste vart jag skulle springa utan för att jag sökte något, vad vet jag inte men jag hittade det aldrig.
Krafterna tog slut och jag la mig ner under en buske och när andningen återhämtat sig efter många timmar så började tankarna komma igen. Hur ska jag rädda mig ur detta? Jag behövde hitta min flock igen, den som gav mig trygghet och kärlek. Den flocken som jag lagt ner hela mitt liv för att få att fungera men där det fanns lömska rävar som drog i min flockmedlem och drog så hårt att hon försvann ut med mitt hjärta. Där låg jag utan flock och utan hjärta och hade andnöd.
När man legat där tillräckligt länge börjar man så sakta resa sig upp för att ta nya steg på sin vandring genom livet. Men när man sen vandrat omkring och inser hur meningslösheten tittar en i vitögat och man är orkeslös så är det svårt att se något hopp om att det ska finnas vatten bakom nästa krök. Det är i dessa stunder det hade underlättat att vara ett icke flocklevande djur. Något som inte bryr sig och som bara lever för att äta, sova och dö.
Varför söker jag då denna trygghet och varför kan jag inte hantera mina känslor när det kommer till svek och lögner då? Alkoholism stavas det! Jag växte upp ensam med min far - som älskade mig mer än något annan på jorden. Men i vissa perioder drack han väldigt mycket alkohol och allt slogs i spillror. Har man inte upplevt detta går det inte att sätta sig in i hur man känner. Det är något som påverkar en hela livet, det som gör att man är den man är. När andra säger, det är bara att gå vidare, så är det inte lika självklart för mig. Klart det går att gå vidare om den där tryggheten finns, men när inte den finns, hur går man då vidare? Det är då man faller ihop i fosterställning och vill spy, spy och åter spy. Det är då man undrar om det finns kärlek längre och varför det är så kallt i ens liv.
Känslan av att ständigt vara orolig och undra om ens far lever när man kommer hem tär på en. Känslan av att komma hem och se att ens far dricker fastän man fått så många löften att det inte ska ske igen, det får en att bryta ihop inombords och bara gråta. Han sa ju det, tänker man om och om igen. Man mår så dåligt att man vill vända in och ut på sig själv. Man blir den mest kreativa människan i världen på att lösa en annan persons problem med drickandet och man tror man kan lyckas med det bara man gör si eller så. En dag långt senare inser man att man aldrig kommer kunna lyckas med det hur hårt man än anstränger sig - det är en omöjlighet nämligen. Men i ens barndom så tror man, man jobbar stenhårt på det och man är helt övertygad om att man kommer lyckas. Funkar inte den ena taktiken så fungerar den andra.
Detta tar så mycket kraft från en när man istället kunde fått vara barn och leka och njuta och slippa tänka på problem och ha oroskänslor i kroppen. Att umgås med en kamrat men aldrig vilja ta hem dom till sig själv och sen när man är hos kamraten tänka på hur det är där hemma istället för att fokusera på det roliga man ska göra, det går inte att förklara. Att vakna om morgonen och rusa upp för att se om ens far andas och bli lättad för att senare under hela dagen ständigt vara på sin vakt vad som sker. Ska han dricka ännu mer eller ska han sova och bli nykter. Att som 10-åring ha detta helvetet runt sig i runt tio dagar i rad är en misär, ett helvete som ingen så ung människa borde uppleva.
När man en dag kom upp och ens far låg redlös i sängen med spyor i halsen och det knappt gick att få kontakt med honom och han knappt andades och då som ung tonåring ringa till 112 (då 90 000) för att ens far måste överleva och sen få instruktioner gråtandes via telefon för att öka chanserna att han ska överleva. Vilket barn ska få dessa uppgifterna på sina axlar? Är det då konstigt om jag vet vad känslor är och inte orkar med att stå ensam högst uppe på ett berg när det blåser? Är det då konstigt att man kan älska andra människor något så jävulskt om man bara kommer nära inpå dom. Är det då konstigt att man önskar för allt i världen att deras ord och löften ska vara sanna? Är det då konstigt att man bryter ihop och blir ett vrak när man känner sig sviken återigen?
Men vem fan förstår vad man pratar om egentligen? Vem fan förstår varför ens kinder är helt fuktiga och varför man har en stor klump i halsen? Det är bara att gå vidare, säger dom! Gå vidare? Dom vet inte vad dom pratar om, men hade jag också haft den trygga uppväxt som många andra och haft folk omkring mig som stöd och som älskar mig, ja då kanske jag också kunde gått vidare! Nu har jag iaf fastnat och min kärlek dör aldrig även om andras verkar kunna göra det, för hos dom är det ju bara att gå vidare och strunta i konsekvenserna och hur andra har det! När jag säger något så menar jag det och det kommer inte brytas för jag vet hur mycket ett löfte kan såra.
Hold me!
Läste en dikt i kväll
Eller det var nu i natt. Jag har suttit uppe och chattat och läst och försökt komma på lite tankar för att göra världen bättre! Jag har fått flera idéer om vad jag ska göra, nu återstår bara framtiden för att se om detta infrias eller inte.
Men jag orkar inte skriva mer nu då jag varit helt nere och haft sjuk ångest i dag. Men jag måste bara publicera en dikt som jag läste nyss och definitivt är en av de tio bästa som jag någonsin läst! Dessvärre vet jag bara att tjejen som skrivit den heter Madelen!
-----
Men jag orkar inte skriva mer nu då jag varit helt nere och haft sjuk ångest i dag. Men jag måste bara publicera en dikt som jag läste nyss och definitivt är en av de tio bästa som jag någonsin läst! Dessvärre vet jag bara att tjejen som skrivit den heter Madelen!
-----
Jag önskar mig ett par vingar då mina ben inte bär,
så jag kan flyga till en plats där det inte existerar några besvär.
Inte för en evighet utan endast för ett tag,
tills jag känner att jag orkar ta mig igenom även den stormigaste dag.
Jag önskar mig en ängel med vingar utav guld,
en ängel jag kan belasta med all min skam och skuld.
Alla känslor jag bär i mitt hjärta som jag inte behöver ha,
men som jag ändå tar på mig kan ängeln komma och ta.
Jag önskar mig en framtid utan vingar på min rygg,
en framtid då mina ben alltid bär och jag kan känna mig trygg.
Då ängeln vid min sida kan flyga till en annan famn,
då jag känner i mitt hjärta att jag äntligen hittat en trygg hamn.
Madelen
fredag 16 juli 2010
Pustar ut
Dagens enda(?) träningspass är slut. Det blev ett tufft program om än kortare än de lätta och normala. 19.11 blev min tid i dag och sista 70 sekunderna var det inte kul att trampa runt men vetskapen att det skulle ta slut innan 19.30 beroende av att jag cyklat så fort på de lägre motstånden gjorde att jag kunde bita ihop och skrika rakt ut när klockan stannade då jag cyklat min mil i dag. Hade varit underbart om jag körde ett kvällspass också men kroppen ska orka med det utan för mycket yrsel och spykänslor.
Min tanke i dag är annars att gå upp och köpa 1½ kilo entrecôte och sen göra en god måltid utan kolhydrater. Blir sallad och grönsaker till köttet bara. Ser framför mig hur fantastiskt gott det kommer att bli. Men just nu i den närmaste framtiden är uppgifterna en dusch, fylla tvättmaskinen samt diskmaskinen och få ordning på köket även om det inte är så stökigt där.
Man känner sig faktiskt nöjd efter ett träningspass då kroppen är tömd på energi och man eftersvettas. Det är som att vinna en innebandymatch som betyder mycket men att man är för trött för att fira. Ja, när jag ändå pratar innebandy tänkte jag nämna mina fem bästa ögonblick i ej inbördes ordning.
1. När vi med elitlaget Vanlöse Floorball (jag huvudtränare) i Danmark kvalade oss kvar i högsta ligan mot Vallensbaek. Allt gick enligt mina taktiska planer i första matchen borta då vi vann med 5-2. Det blev de fasta situationerna som blev avgörande i ett nervigt kval där det var fullsatt. Min hjälptränare Reino Grayholm var lika glad som mig när vi tog oss hemåt den kvällen. Hemmamatchen vann vi med 8-1 eller något liknande.
2. När jag tillsammans med Peter Jönsson tränade DJ17 i Röke IBK säsongen 01/02 och vi mötte IBC Engelholm borta (som kom trea i SM det året) låg under med 3-4 med mindre än minuten kvar men vände och vann med 5-4 och därmed vann silvret i serien. Detta är en känslosam vinst som jag aldrig kommer glömma. Underbart också att spela mot Engelholm då det alltid var jämna matcher.
3. När jag spelade med Ekör IBK nere i Czech Open runt sekelskiftet och vi snackade med några Tjeckiska tjejer och jag förklarade att jag var lagets stjärna och dom mest skrattade och fnissade. Sen kom dom och tittade på matchen vi spelade efteråt och jag gjorde tre mål och en assist om jag inte minns fel. Underbar känsla att spela nere i Prag! Vill även nämna när jag assisterade Peter Jönsson bakifrån mål i vårt första byte i en annan match där nere och han stänker upp bollen i krysset. Lagkänsla och innebandy i kombination är oslagbart.
4. När jag förra säsongen tränade IK Stanstad i div 2 och vi möter FBC Malmö (som föll på målsnöret i kvalet till Allsvenskan mot Örebro) hemma i Bråhögshallen och vi vinner med 6-5. Vilket dessvärre blev min sista match där. Gick ner i en depression totalt sett där efter att för mycket gått emot mig.
5. Vill även nämna när jag spelade för Ekör IBK borta mot Sösdala IBK och jag får en passning från en back (minns ej vem) och jag spelar den i blindo bakom min rygg ut på kanten där den löpande "militären" kom och skjuter direkt. Jag hann inte ens vända mig om och se skottet gå in. Att höra en fullsatt hall "wow:a" till den passen och det avslutet var också mäktigt. Mycket var den fina lagsammanhållningen och mitt fina samspel med "militären" som gör att man minns sånt här. Fan vad jag saknar den tiden. Kan även nämna att jag samma kväll kom hem helt slutkörd till min flickvän som då ville ha sex men jag hade tömt allt i min kropp redan. Det var det sämsta sex vi hade någonsin *skratt*
Det finns sjukt många fler minnen och jag ska försöka nämna fler efterhand. Men dessa fem kommer alltid tillhöra toppen.
Förresten känner jag mig som killen i "High Fidelity". Sjukt egentligen, blev nästan rädd när jag läste boken för fem, sex år sedan.
Nä, nu ska det bli en härlig dusch och dricka vatten. See you all again creepy idiots!
Min tanke i dag är annars att gå upp och köpa 1½ kilo entrecôte och sen göra en god måltid utan kolhydrater. Blir sallad och grönsaker till köttet bara. Ser framför mig hur fantastiskt gott det kommer att bli. Men just nu i den närmaste framtiden är uppgifterna en dusch, fylla tvättmaskinen samt diskmaskinen och få ordning på köket även om det inte är så stökigt där.
Man känner sig faktiskt nöjd efter ett träningspass då kroppen är tömd på energi och man eftersvettas. Det är som att vinna en innebandymatch som betyder mycket men att man är för trött för att fira. Ja, när jag ändå pratar innebandy tänkte jag nämna mina fem bästa ögonblick i ej inbördes ordning.
1. När vi med elitlaget Vanlöse Floorball (jag huvudtränare) i Danmark kvalade oss kvar i högsta ligan mot Vallensbaek. Allt gick enligt mina taktiska planer i första matchen borta då vi vann med 5-2. Det blev de fasta situationerna som blev avgörande i ett nervigt kval där det var fullsatt. Min hjälptränare Reino Grayholm var lika glad som mig när vi tog oss hemåt den kvällen. Hemmamatchen vann vi med 8-1 eller något liknande.
2. När jag tillsammans med Peter Jönsson tränade DJ17 i Röke IBK säsongen 01/02 och vi mötte IBC Engelholm borta (som kom trea i SM det året) låg under med 3-4 med mindre än minuten kvar men vände och vann med 5-4 och därmed vann silvret i serien. Detta är en känslosam vinst som jag aldrig kommer glömma. Underbart också att spela mot Engelholm då det alltid var jämna matcher.
3. När jag spelade med Ekör IBK nere i Czech Open runt sekelskiftet och vi snackade med några Tjeckiska tjejer och jag förklarade att jag var lagets stjärna och dom mest skrattade och fnissade. Sen kom dom och tittade på matchen vi spelade efteråt och jag gjorde tre mål och en assist om jag inte minns fel. Underbar känsla att spela nere i Prag! Vill även nämna när jag assisterade Peter Jönsson bakifrån mål i vårt första byte i en annan match där nere och han stänker upp bollen i krysset. Lagkänsla och innebandy i kombination är oslagbart.
4. När jag förra säsongen tränade IK Stanstad i div 2 och vi möter FBC Malmö (som föll på målsnöret i kvalet till Allsvenskan mot Örebro) hemma i Bråhögshallen och vi vinner med 6-5. Vilket dessvärre blev min sista match där. Gick ner i en depression totalt sett där efter att för mycket gått emot mig.
5. Vill även nämna när jag spelade för Ekör IBK borta mot Sösdala IBK och jag får en passning från en back (minns ej vem) och jag spelar den i blindo bakom min rygg ut på kanten där den löpande "militären" kom och skjuter direkt. Jag hann inte ens vända mig om och se skottet gå in. Att höra en fullsatt hall "wow:a" till den passen och det avslutet var också mäktigt. Mycket var den fina lagsammanhållningen och mitt fina samspel med "militären" som gör att man minns sånt här. Fan vad jag saknar den tiden. Kan även nämna att jag samma kväll kom hem helt slutkörd till min flickvän som då ville ha sex men jag hade tömt allt i min kropp redan. Det var det sämsta sex vi hade någonsin *skratt*
Det finns sjukt många fler minnen och jag ska försöka nämna fler efterhand. Men dessa fem kommer alltid tillhöra toppen.
Förresten känner jag mig som killen i "High Fidelity". Sjukt egentligen, blev nästan rädd när jag läste boken för fem, sex år sedan.
Nä, nu ska det bli en härlig dusch och dricka vatten. See you all again creepy idiots!
torsdag 15 juli 2010
Vilodag i går!
Det blev en hel vilodag i går vilket faktiskt var skönt på ett sätt även om man saknade träningen på ett annat sätt! I dag har jag dock redan gjort dagens träningspass och i kväll blir det kanske fotboll med ungarna. Körde ett klart tuffare program i dag än vad jag gjort hittills. Det här programmet körde jag dock ofta för drygt ett år sen när jag köpte cykeln. Det blir tuffare och tuffare ju längre tid man cyklar. Nu är den inställd på att den höjer motståndet var sjätte minut och jag cyklar 10 km på det här sättet och försöker göra så bra tid som möjligt! Nu har jag inte mitt personliga rekord framför mig men det är strax över 15 minuter har jag för mig. Då går det undan kan jag säga. I dag tog det drygt 21 minuter och mina ben hade varit helt mjölksyrebelastade de sista sex minuterna vilket gjorde att jag knappt kunde trampa runt på slutet och faktum är så sänkte jag ner nivån ett steg sista fyra minuterna då jag annars inte hade kommit i mål. Jag ser det inte som någon stor förlust även om jag hatar att inte genomföra passen på det sättet som jag satt upp.
Men jag minns första gången jag körde det här programmet vilket var en plåga då det tog över 25 minuter och då är det riktigt tungt motstånd på slutet, men det sporrar en att cykla snabbare också. Har även kört ett liknande program på 15 kilometer vilket också är en pina.
Behöver börja äta mer nu tror jag efter att ha tömt mina kolhydratlager vilket märks på vågen. Över tre kilo har jag gått ner sen i måndags morse och faktum är så är det nästan fem kilo sen jag hade någon notering tidigare i helgen.
Nu blir det chill och flädersaft och sen hem till min syster! All the others, screw you!
Men jag minns första gången jag körde det här programmet vilket var en plåga då det tog över 25 minuter och då är det riktigt tungt motstånd på slutet, men det sporrar en att cykla snabbare också. Har även kört ett liknande program på 15 kilometer vilket också är en pina.
Behöver börja äta mer nu tror jag efter att ha tömt mina kolhydratlager vilket märks på vågen. Över tre kilo har jag gått ner sen i måndags morse och faktum är så är det nästan fem kilo sen jag hade någon notering tidigare i helgen.
Nu blir det chill och flädersaft och sen hem till min syster! All the others, screw you!
onsdag 14 juli 2010
En månad kvar
Den 14 augusti fyller jag år och då ska första målet vara uppnått, dvs att ha gått ner ytterligare 10 kilo. Tror jag ska försöka komma iväg en vecka på semester runt när jag fyller år också. Slappa, grilla och bara chilla. Sånt får mig att må bra så jag ska se om jag kan trycka in det på något sätt. Nu låter det som jag har sjukt mycket att göra och så kanske det är också.
Funderade ett tag att sluta döma innebandy men kommer nog att ta upp det igen till hösten. Min förra domarkollega verkade sugen och vi hade jävligt skoj ihop och det ger en del fina extra slantar. Samt är det träning för kroppen så det finns egentligen ingen anledning att inte börja döma igen. Jag har även planer på att börja spela igen för att på så sätt tillfredsställa mitt behov av att vinna och ha jävligt skoj på planen. Förstår egentligen inte varför jag slutade men det var väl ohållbart att både träna lag på hög nivå samt döma och spela själv. Tiden räckte inte till helt enkelt och om jag inte är ute och cyklar så hade jag ett fulltidsjobb vid sidan om :)
Får se lite hur det blir med träningen i dag! Min systerson skulle ringt mig på morgonen för fotbollsmatch och det hade varit nog med träning i dag men nu har han inte ringt så jag får se om det blir ett enklare träningspass eller om det blir vilodag. Jag gillar egentligen inte vilodagar men kroppen behöver samtidigt återhämta sig lite då och då. Ska även lägga upp ett träningsschema till en kamrat, det borde jag kanske få klart i dag.
Och nu funderar jag på om jag ska bo kvar i min lägenhet där jag bor. Egentligen är allt perfekt här men är det värt att lägga 6 000 i månaden på boende? Trivs ypperligt här på alla sätt och så men det hade varit lite roligare om man haft någon att dela tiden med här. Vi får se vad som sker där. Vill egentligen bo centralt i Köpenhamn, men jag vill även bo avsides på ett lugnt område i ett hus. Tänk vad livet kan vara krångligt ibland av alla dessa tankar.
When will I be happy again all you motherfuckers!
Funderade ett tag att sluta döma innebandy men kommer nog att ta upp det igen till hösten. Min förra domarkollega verkade sugen och vi hade jävligt skoj ihop och det ger en del fina extra slantar. Samt är det träning för kroppen så det finns egentligen ingen anledning att inte börja döma igen. Jag har även planer på att börja spela igen för att på så sätt tillfredsställa mitt behov av att vinna och ha jävligt skoj på planen. Förstår egentligen inte varför jag slutade men det var väl ohållbart att både träna lag på hög nivå samt döma och spela själv. Tiden räckte inte till helt enkelt och om jag inte är ute och cyklar så hade jag ett fulltidsjobb vid sidan om :)
Får se lite hur det blir med träningen i dag! Min systerson skulle ringt mig på morgonen för fotbollsmatch och det hade varit nog med träning i dag men nu har han inte ringt så jag får se om det blir ett enklare träningspass eller om det blir vilodag. Jag gillar egentligen inte vilodagar men kroppen behöver samtidigt återhämta sig lite då och då. Ska även lägga upp ett träningsschema till en kamrat, det borde jag kanske få klart i dag.
Och nu funderar jag på om jag ska bo kvar i min lägenhet där jag bor. Egentligen är allt perfekt här men är det värt att lägga 6 000 i månaden på boende? Trivs ypperligt här på alla sätt och så men det hade varit lite roligare om man haft någon att dela tiden med här. Vi får se vad som sker där. Vill egentligen bo centralt i Köpenhamn, men jag vill även bo avsides på ett lugnt område i ett hus. Tänk vad livet kan vara krångligt ibland av alla dessa tankar.
When will I be happy again all you motherfuckers!
tisdag 13 juli 2010
Märker redan skillnad
Efter ytterligare ett träningspass i kväll märker jag faktiskt redan skillnad på flera sätt! Dels börjar man redan hitta tillbaka till toppformen när man pratar om konditionen. Men det mesta är nog mentalt men just det mentala påverkar det fysiska i väldigt stor utsträckning. Körde ett lättare 30 minuters pass i kväll och det kändes bättre än jag trodde även om det enbart var på runt 80% av hur passen brukar vara.
I morgon ska jag spela fotboll med min systerson igen. En kul kille det som dock är i kaxigaste laget. Fick höra i flera minuter att Spanien hade vunnit VM :) Jaja, får täppa igen truten på honom i morgon. I morgon blir det annars bara ett lättare träningspass på kvällen då det blir lite fotboll på dagen. Senare i veckan blir det antagligen lite tennis också och det kan bli riktigt skoj eftersom det är flera år sen jag spelade sist. Behövs väl några bollar bara innan man har hittat rätt med slagen igen.
För övrigt maler jag mig igenom Rederiet och har sett drygt 50 avsnitt på två veckor nu. Youtube är fantastiskt. Men hur ska jag veta vad jag vill göra med mitt liv? Ändrar mig hela tiden men det brukar bli rätt till sist. Det har ju blivit bra varje gång tidigare även om man sprungit in i någon vägg ibland men det ger en ju lite vidare perspektiv på livet. I mitt liv är jag bara säker på att en flickvän får mig att mycket enklare veta vad jag vill - märkligt nog. Saker känns mer meningsfulla om det finns 100% kärlek, men det verkar vara väldigt svårt att hitta. Även om jag redan hittat det.
Jaja, i morgon är det en ny dag!
I morgon ska jag spela fotboll med min systerson igen. En kul kille det som dock är i kaxigaste laget. Fick höra i flera minuter att Spanien hade vunnit VM :) Jaja, får täppa igen truten på honom i morgon. I morgon blir det annars bara ett lättare träningspass på kvällen då det blir lite fotboll på dagen. Senare i veckan blir det antagligen lite tennis också och det kan bli riktigt skoj eftersom det är flera år sen jag spelade sist. Behövs väl några bollar bara innan man har hittat rätt med slagen igen.
För övrigt maler jag mig igenom Rederiet och har sett drygt 50 avsnitt på två veckor nu. Youtube är fantastiskt. Men hur ska jag veta vad jag vill göra med mitt liv? Ändrar mig hela tiden men det brukar bli rätt till sist. Det har ju blivit bra varje gång tidigare även om man sprungit in i någon vägg ibland men det ger en ju lite vidare perspektiv på livet. I mitt liv är jag bara säker på att en flickvän får mig att mycket enklare veta vad jag vill - märkligt nog. Saker känns mer meningsfulla om det finns 100% kärlek, men det verkar vara väldigt svårt att hitta. Även om jag redan hittat det.
Jaja, i morgon är det en ny dag!
En regnig tisdag morgon
Träningen ska fortsätta i dag även om jag just nu bara känner för att dra något gammalt över mig. Trivs inte alls med situationen i helhet och känner det mesta som meningslöst. Jag har alltid varit en person som sökt efter kärleken och som mår extremt bra av att ge och få 100% kärlek. Allt underbart man gör tillsammans och allt som man ser fram mot. När man sen engagerar sig fullt ut och blir sviken pga brusta löften, ord och leenden så faller man ihop. Tilliten minskar till mänskligheten i stort och man känner för att hämnas hela världen.
Det hade varit enklare på ett sätt om man fötts som en korkad människa som inte hade förstått något eller som inte haft empati och känslor och välvilja. Mycket enklare men om det varit bättre vet jag inte! Jag brukar ofta tänka att Einstein måste haft ett helvete när han snackade med sin omgivning, inte en kotte kunde förstå honom och hur frustrerad blir man inte då?
Hela världen kommer brinna snart. Den här jakten på pengar där folk går över lik är inte sund helt enkelt. Ju fler katastrofer desto bättre. Den där oljan som sprutar ut utanför USAs kust är bara ett steg i hur girigheten får världen att gå under. I hope you all die very soon!
Det hade varit enklare på ett sätt om man fötts som en korkad människa som inte hade förstått något eller som inte haft empati och känslor och välvilja. Mycket enklare men om det varit bättre vet jag inte! Jag brukar ofta tänka att Einstein måste haft ett helvete när han snackade med sin omgivning, inte en kotte kunde förstå honom och hur frustrerad blir man inte då?
Hela världen kommer brinna snart. Den här jakten på pengar där folk går över lik är inte sund helt enkelt. Ju fler katastrofer desto bättre. Den där oljan som sprutar ut utanför USAs kust är bara ett steg i hur girigheten får världen att gå under. I hope you all die very soon!
måndag 12 juli 2010
Spykänslor efter tredje passet
Första två passen kändes hur enkla som helst men det tredje och sista för i dag var riktigt jobbigt. När tio minuter återstod så kom spykänslorna och jag ville mest bara rusa ut till vasken men jag är van att få dessa när man tömmer kroppen på kolhydratlagret. Egentligen borde jag dricka enbart vatten efter träningspassen men just nu blir det svag flädersaft istället som min syster haf gjort efter att vi förra måndagen var ute och plockade fläderblommor.
Nu har jag en månad och två dagar kvar till jag fyller år eller för att vara exakt 33 dagar. Jag ska då ner 13 kilo på den tiden vilket är mitt första mål och sen blir mitt andra mål att nå exakt den vikten jag hade för ett år sen, vilket var 90 kilo. Senaste dagarna har jag funderat extra mycket på Anna och det har nog att göra med att det är ett år sen exakt hon var nere hos mig för första gången och vi blev tillsammans. Mycket underbara minnen från den tiden när vi var runt och gjorde hur mycket som helst tillsammans. Det är svårt för andra att förstå när man hittar exakt rätt. Det är så enkelt att säga "glöm och gå vidare". Det funkar kanske hos personer som bara tar vem som helst och där man inte har dessa känslorna som jag har.
Jämför det med att det finns en Gud och han överger en, hur fan går man vidare då? Det är ju som att gå rakt ner i helvetet bara! Det funkar inte! Men jag är också en person med mycket känslor som drömmer om en perfekt värld - vilket verkar vara en utopi!
När jag är i form om några veckor ska jag se om det finns någon tjej i det här landet eller i något annat land (Tyskland?) som jag skulle passa perfekt med! Inte för att jag tror det längre då jag redan träffat två perfekta tjejer för mig! Varför det gått åt skogen har jag fortfarande inte fattat men det är då inte min kommunikation som har brustit. Snarare är det väl så att jag ger sanningen alltid till min omgivning!
Mitt nästa projekt inom läsning är att läsa Job i Bibeln. Då kanske jag ser att det finns dom som haft en jävla massa mer motvind än jag haft senaste året. Känns nästan som jag är nutidens Job!
Den 11 augusti, tre dagar innan jag fyller år ska jag till Parken i Köpenhamn och se mitt älskade Tyskland spela fotboll! Kommer hända mycket runt min födelsedag, kanske hittar man en flicka också i den vevan, eller kanske har man börjat samtala med Anna igen! Det fanns ju faktiskt något som gjorde att vi hade det så sjukt kul ihop! Det går inte att förneka eller blunda för!
Nu ska jag chilla ner och sen sova.
Nu har jag en månad och två dagar kvar till jag fyller år eller för att vara exakt 33 dagar. Jag ska då ner 13 kilo på den tiden vilket är mitt första mål och sen blir mitt andra mål att nå exakt den vikten jag hade för ett år sen, vilket var 90 kilo. Senaste dagarna har jag funderat extra mycket på Anna och det har nog att göra med att det är ett år sen exakt hon var nere hos mig för första gången och vi blev tillsammans. Mycket underbara minnen från den tiden när vi var runt och gjorde hur mycket som helst tillsammans. Det är svårt för andra att förstå när man hittar exakt rätt. Det är så enkelt att säga "glöm och gå vidare". Det funkar kanske hos personer som bara tar vem som helst och där man inte har dessa känslorna som jag har.
Jämför det med att det finns en Gud och han överger en, hur fan går man vidare då? Det är ju som att gå rakt ner i helvetet bara! Det funkar inte! Men jag är också en person med mycket känslor som drömmer om en perfekt värld - vilket verkar vara en utopi!
När jag är i form om några veckor ska jag se om det finns någon tjej i det här landet eller i något annat land (Tyskland?) som jag skulle passa perfekt med! Inte för att jag tror det längre då jag redan träffat två perfekta tjejer för mig! Varför det gått åt skogen har jag fortfarande inte fattat men det är då inte min kommunikation som har brustit. Snarare är det väl så att jag ger sanningen alltid till min omgivning!
Mitt nästa projekt inom läsning är att läsa Job i Bibeln. Då kanske jag ser att det finns dom som haft en jävla massa mer motvind än jag haft senaste året. Känns nästan som jag är nutidens Job!
Den 11 augusti, tre dagar innan jag fyller år ska jag till Parken i Köpenhamn och se mitt älskade Tyskland spela fotboll! Kommer hända mycket runt min födelsedag, kanske hittar man en flicka också i den vevan, eller kanske har man börjat samtala med Anna igen! Det fanns ju faktiskt något som gjorde att vi hade det så sjukt kul ihop! Det går inte att förneka eller blunda för!
Nu ska jag chilla ner och sen sova.
Lika bra att gå ända in i kaklet
Körde mitt andra träningspass för i dag. 13.5 kilometer på cykeln och 30 minuter med 530 cal förbränt. Sen ska det där multipliceras med 1000 förvisso men enklare att skriva som ovan antar jag. Benen är ändå rätt fräscha tycker jag och även övriga kroppen. Tränar lite annorlunda nu än vad jag brukar. Det borde ge ungefär samma resultat även om efterförbränningen inte är lika påtaglig tror jag. Innan brukade jag ju köra en viss sträcka med tyngre och tyngre motstånd ju längre jag cyklade i tid, vilket fick en att trampa på som en iller i början. Har för mig att det var en mil på ca 16-17 minuter tror jag. Och då var det tungt som fan i slutet. Benen skakade och man ville mest spy i vasken minns jag. Nu känns det klart behagligare i att cykla på lagom motstånd i 30 minuter i sträck. Men när jag blir mer vältränad ska jag nog ge mig på att sätta personligt rekord på det andra sättet även om det inte är något man ser fram mot. So you can all go screw yourself a little bit more fuckers!
Första riktiga träningspasset avklarat!
I går tjuvstartade jag min träning genom att spela fotboll med min systerson.... tre enkla segrar blev det också men det var skoj som attan även om det var jobbigt att spela en mot en. I dag tog jag så tag i statistik och träning på riktigt. Jag har precis avslutat 30 minuter cykling i lagom hårt tempo faktiskt. Tänkte först cykla en timme eller flera men man märker att krafterna försvinner ju mer man cyklar. Så nu delar jag upp det och kör ett kvällspass också. Det kommer dock bli klart tyngre då jag nu börjat tömma mina kolhydratlager.
Jag ser redan fram emot att ha tränat hårt i två veckor och gått ner drygt sex kilo vilket jag kommer att klara om jag bara fokuserar på rätt saker. Tankarna flyger dock hela tiden mot Anna men samtidigt så är det skönt att cykla och bara stirra in i en vägg och hata allt och alla typ. Tankar som att man borde bli det största svinet som vandrat på den här jorden är fan rätt sköna. Att liksom inte ha en enda vän eller någon som tycker om en och sen verkligen bara gå bärsärk. Inte för att det är rätt men det skulle på något vis vara en skön melodi. Jag kan verkligen förstå personer som går in och skjuter ner x antal i en skola eller liknande. När folk har behandlat en illa så fylls en bägare med hämnd oavsett om man vill eller inte.
Känner mig redan återhämtad efter mitt första träningspass och tankarna flyger om att köra 30 minuter till direkt men jag vet att benen kommer skrika efter mindre än åtta minuter och sen kommer det bli ett lidande på cykeln. Jag får se vad jag gör.
Min vikt i dag var i alla fall 113 kilo vilket är smått komiskt. Men jag ska vara glad att jag har en kropp som snabbt tar åt sig av träning, även om det är likadant åt andra hållet att den snabbt förfaller om jag slarvar med mat och motion. Men klart värre för folk som inte kan träna sig i form snabbt. Mått på midja och rumpa låg på runt 120 cm. Skriver upp allt och ska göra en fin redogörelse här sen men kommer skriva upp mått och vikt samt träningsdos här lite då och då.
Har inte satt upp så mycket mål mer än att den 14 augusti ska jag väga under 100 kilo och det är inga problem om jag bara håller rätt kurs. Måtten vet jag inte men kläderna ska sitta hyfsat på en sen. Därefter ska jag fortsätta ner till 90 kilo som jag vägde när jag träffade Anna. Vid den vikten mår jag som bäst och allting känns lätt. Det är skönt att ha gett fingret åt världen och den som försöker stoppa mig kommer aldrig få se morgondagen! Fuck off and go screw yourself!
Jag ser redan fram emot att ha tränat hårt i två veckor och gått ner drygt sex kilo vilket jag kommer att klara om jag bara fokuserar på rätt saker. Tankarna flyger dock hela tiden mot Anna men samtidigt så är det skönt att cykla och bara stirra in i en vägg och hata allt och alla typ. Tankar som att man borde bli det största svinet som vandrat på den här jorden är fan rätt sköna. Att liksom inte ha en enda vän eller någon som tycker om en och sen verkligen bara gå bärsärk. Inte för att det är rätt men det skulle på något vis vara en skön melodi. Jag kan verkligen förstå personer som går in och skjuter ner x antal i en skola eller liknande. När folk har behandlat en illa så fylls en bägare med hämnd oavsett om man vill eller inte.
Känner mig redan återhämtad efter mitt första träningspass och tankarna flyger om att köra 30 minuter till direkt men jag vet att benen kommer skrika efter mindre än åtta minuter och sen kommer det bli ett lidande på cykeln. Jag får se vad jag gör.
Min vikt i dag var i alla fall 113 kilo vilket är smått komiskt. Men jag ska vara glad att jag har en kropp som snabbt tar åt sig av träning, även om det är likadant åt andra hållet att den snabbt förfaller om jag slarvar med mat och motion. Men klart värre för folk som inte kan träna sig i form snabbt. Mått på midja och rumpa låg på runt 120 cm. Skriver upp allt och ska göra en fin redogörelse här sen men kommer skriva upp mått och vikt samt träningsdos här lite då och då.
Har inte satt upp så mycket mål mer än att den 14 augusti ska jag väga under 100 kilo och det är inga problem om jag bara håller rätt kurs. Måtten vet jag inte men kläderna ska sitta hyfsat på en sen. Därefter ska jag fortsätta ner till 90 kilo som jag vägde när jag träffade Anna. Vid den vikten mår jag som bäst och allting känns lätt. Det är skönt att ha gett fingret åt världen och den som försöker stoppa mig kommer aldrig få se morgondagen! Fuck off and go screw yourself!
söndag 11 juli 2010
VM-final
Så är det söndag och det är VM-final i kväll, dessvärre utan Tyskland men en nästan lika viktig sak är att VM-traditionen nu bryts och det blir en ny världsmästare vilket är tråkigt. VM i fotboll ska enbart vara dessa som redan sen tidigare vunnit VM och enda undantagen är ifall man har hemmaplan som England -66 och Frankrike -98. Men nu kommer Holland eller Spanien att få mottaga den ärofyllda bucklan vilket inte är bra. Men så är det och inget man kan göra något åt. Tyskland fick sitt brons iaf och är den nationen med flest VM-medaljer, nu hela elva stycken.
Det har varit de två varmaste dagarna på året och i går var det tydligen värmerekord sen -94 eller vad det var. Rent känslomässigt för mig är det jobbigt varje dag jag kommer hem och parkerar bilen då jag hela tiden minns tillbaka på tiden då även Anna var med mig. Minns hur underbart det var om kvällen när vi tog våra dopp vid Ribban och sen grillade efter det. Det är för jävligt att falla från världens topp eftersom det är jobbigt att ta sig dit igen. Allt detta funderande om varför det tog slut och så, det stör jag mig än mer på. Hur ärlig var hon och vad var sant respektive lögn?
Men så är det väl. Försöker man ge mycket av sig själv för att andra ska må bra så är dom flygfärdiga och efter det är man bortglömd. Det går igen om och om igen. Var jag än tittar i samhället fungerar det likadant. Goda personer som vill gott blir utnyttjade. Att kämpa för att få saker att fungera måste vara 1800-tal för så mycket separationer och skilsmässor som vi har i Sverige i dag så undrar man vad det är som gör att folk blir tillsammans och sedan gifter sig. Den smärtan det orsakar hos andra när man enbart är ute efter lite skoj och sen sticker, dessa falska löften som ges. Hur kan en människa bli så ond - även om det inte är genomtänkt?
Själv känner jag vissa dagar för att ge upp. Världen är för ond för mig och när inte ens Anna kunde följa sitt hjärta eller höll det hon lovade, vem ska man då kunna lita på? När tankarna får en på spår som att man borde bli så ond man kan och bara tänka på sig själv oavsett vad det kostar för andra, då är det något som är fel. om det sen är hos mig eller om det är alla andra, det får någon annan svara på. Jag vet ju vad jag har upplevt i det här livet åtminstone.
Ska köra mina första träningspass i dag även om det egentligen är alldeles för varmt. När jag sen fyller år kommer jag att vara i hyfsad form och efter det är det bara att jobba vidare. Jag ska resa mig igen, som jag gjort förut men det tar tid och man blir mer rädd och osäker på sin omgivning. Har man träffat tillräckligt många falska personer så är det svårt att lita på någon mer i hela sitt liv. Det tråkiga är att jag nog aldrig kommer få uppleva den lycka jag kände med Anna. Inte ens om hon hade velat komma tillbaka. Jag tror inte jag skulle kunna lita på henne men likväl saknar jag henne! Att se foto på oss när vi är som sötast och det verkligen lyser i ögonen om hur äkta allt är, då gör det ont. Varför är det jag som ska ta smällarna? Jag kunde lämnat henne tidigt men jag är inte den som bara ger upp och sticker om något känns tungt, men när man sen ger allt man har och den andre bara sticker, då har man inget kvar som räddar en själv. Så är det att bry sig om andra! Jag har som sagt haft några riktigt dåliga dagar den här veckan.
Jag kommer nog skriva ett brev till henne, om inte annat till hon fyller år och sen får hon kontakta mig ifall hon vill. Tror det kunde vara bra att prata ut med henne även om det gått lång tid. Som det är nu så har man ju tankar på att förinta allt, om inte bara sig själv!
Vad har man egentligen att se fram mot?
Det har varit de två varmaste dagarna på året och i går var det tydligen värmerekord sen -94 eller vad det var. Rent känslomässigt för mig är det jobbigt varje dag jag kommer hem och parkerar bilen då jag hela tiden minns tillbaka på tiden då även Anna var med mig. Minns hur underbart det var om kvällen när vi tog våra dopp vid Ribban och sen grillade efter det. Det är för jävligt att falla från världens topp eftersom det är jobbigt att ta sig dit igen. Allt detta funderande om varför det tog slut och så, det stör jag mig än mer på. Hur ärlig var hon och vad var sant respektive lögn?
Men så är det väl. Försöker man ge mycket av sig själv för att andra ska må bra så är dom flygfärdiga och efter det är man bortglömd. Det går igen om och om igen. Var jag än tittar i samhället fungerar det likadant. Goda personer som vill gott blir utnyttjade. Att kämpa för att få saker att fungera måste vara 1800-tal för så mycket separationer och skilsmässor som vi har i Sverige i dag så undrar man vad det är som gör att folk blir tillsammans och sedan gifter sig. Den smärtan det orsakar hos andra när man enbart är ute efter lite skoj och sen sticker, dessa falska löften som ges. Hur kan en människa bli så ond - även om det inte är genomtänkt?
Själv känner jag vissa dagar för att ge upp. Världen är för ond för mig och när inte ens Anna kunde följa sitt hjärta eller höll det hon lovade, vem ska man då kunna lita på? När tankarna får en på spår som att man borde bli så ond man kan och bara tänka på sig själv oavsett vad det kostar för andra, då är det något som är fel. om det sen är hos mig eller om det är alla andra, det får någon annan svara på. Jag vet ju vad jag har upplevt i det här livet åtminstone.
Ska köra mina första träningspass i dag även om det egentligen är alldeles för varmt. När jag sen fyller år kommer jag att vara i hyfsad form och efter det är det bara att jobba vidare. Jag ska resa mig igen, som jag gjort förut men det tar tid och man blir mer rädd och osäker på sin omgivning. Har man träffat tillräckligt många falska personer så är det svårt att lita på någon mer i hela sitt liv. Det tråkiga är att jag nog aldrig kommer få uppleva den lycka jag kände med Anna. Inte ens om hon hade velat komma tillbaka. Jag tror inte jag skulle kunna lita på henne men likväl saknar jag henne! Att se foto på oss när vi är som sötast och det verkligen lyser i ögonen om hur äkta allt är, då gör det ont. Varför är det jag som ska ta smällarna? Jag kunde lämnat henne tidigt men jag är inte den som bara ger upp och sticker om något känns tungt, men när man sen ger allt man har och den andre bara sticker, då har man inget kvar som räddar en själv. Så är det att bry sig om andra! Jag har som sagt haft några riktigt dåliga dagar den här veckan.
Jag kommer nog skriva ett brev till henne, om inte annat till hon fyller år och sen får hon kontakta mig ifall hon vill. Tror det kunde vara bra att prata ut med henne även om det gått lång tid. Som det är nu så har man ju tankar på att förinta allt, om inte bara sig själv!
Vad har man egentligen att se fram mot?
fredag 9 juli 2010
En jobbig dag,..
Rättare sagt flera jobbiga dagar! Det började gå uppåt och jag såg mer ljus än på länge men samtidigt så åker jag som en jojo. Vet inte varför jag bara faller omkull vissa dagar! Samtidigt känner jag en enorm stress som också har fått mig att få dessa allergiska reaktioner som även gav mig utslag på kroppen i dag. Svalde lite kortison så blev det bra men allt detta tyder ju på att något inte är helt som det ska och att ens mentala hälsa påverkar den fysiska hälsan.
I onsdags så förlorade det lilla hoppet jag hade om något positivt, nämligen Tyskland mot Spanien. I dag brakade jag in i väggen och började tänka på mitt ex istället för att vara glad och framåt. Det är så svårt att förklara när man mött den som man var helt connectad med, som yin och yang. När sen bitarna faller från varandra så klarar sig inte den ena utan den andre längre. Man står och fryser och blåser omkull för minsta lilla vindpust. Förstår inte hur hon bara kunde glömma och gå vidare men det är väl enklare när man har ett silverfat att äta från varje dag!
Själv blir jag knappt glad längre när jag vinner 1500 kronor och när jag förlorade 2 200 på Tyskland i onsdags var det som papperspengar. Kändes lite men inte så mycket. 200 euro för mig i dag ser jag inte som pengar ifall jag inte har dom i handen. Allt detta spel håller jag mest på med enbart för att tänka på andra saker. En vinst på 150 000 skulel nog påverka mig positivt i några veckor, eller kanske några månader men vinster på 10-15 000 är glömda efter några dagar! Jag vill inte ens veta hur mycket pengar jag gjort av med respektive fått in de senaste månaderna. Folk hade skakat på huvudet och trott jag var galen, vilket jag kanske är men något ska man ju göra. Trivs inte alls med livet just nu, men det vänder väl snart. Kroppen hade behövt alkohol för att lugna ner sig men har lovat mig att inte dricka något fram till jag fyller år minst. Sen dessa utslagen gör ju också att man inte vågar dricka typ.
Träningen blir uppskjuten igen och det får jag bara acceptera. Funkar inte när man bryter ihop. Har lyssnat på Xavier Naidoo med låten Was wir alleine nicht schaffen hela dagen också och det är en så fin låt. Men mår jag bättre av den? Ensamhetskänslan är alldeles för stark just nu och den går inte bort även om jag umgås med vänner eller liknande. Jag saknar grunden helt enkelt.
Det får väl bli ändring på det till i morgon, men hur vet jag inte. Orkar knappt gå och lägga mig i kväll eller natt. Jobbigt att sakna Anna så mycket även om jag inte ens vet hur jag reagerat om hon hade kommit hit. Jag vet inte och det gör ännu mer ont på något märkligt sätt! Att se ett tåg köra från en och man inte ens vet när nästa ska gå, vad gör man då?
I onsdags så förlorade det lilla hoppet jag hade om något positivt, nämligen Tyskland mot Spanien. I dag brakade jag in i väggen och började tänka på mitt ex istället för att vara glad och framåt. Det är så svårt att förklara när man mött den som man var helt connectad med, som yin och yang. När sen bitarna faller från varandra så klarar sig inte den ena utan den andre längre. Man står och fryser och blåser omkull för minsta lilla vindpust. Förstår inte hur hon bara kunde glömma och gå vidare men det är väl enklare när man har ett silverfat att äta från varje dag!
Själv blir jag knappt glad längre när jag vinner 1500 kronor och när jag förlorade 2 200 på Tyskland i onsdags var det som papperspengar. Kändes lite men inte så mycket. 200 euro för mig i dag ser jag inte som pengar ifall jag inte har dom i handen. Allt detta spel håller jag mest på med enbart för att tänka på andra saker. En vinst på 150 000 skulel nog påverka mig positivt i några veckor, eller kanske några månader men vinster på 10-15 000 är glömda efter några dagar! Jag vill inte ens veta hur mycket pengar jag gjort av med respektive fått in de senaste månaderna. Folk hade skakat på huvudet och trott jag var galen, vilket jag kanske är men något ska man ju göra. Trivs inte alls med livet just nu, men det vänder väl snart. Kroppen hade behövt alkohol för att lugna ner sig men har lovat mig att inte dricka något fram till jag fyller år minst. Sen dessa utslagen gör ju också att man inte vågar dricka typ.
Träningen blir uppskjuten igen och det får jag bara acceptera. Funkar inte när man bryter ihop. Har lyssnat på Xavier Naidoo med låten Was wir alleine nicht schaffen hela dagen också och det är en så fin låt. Men mår jag bättre av den? Ensamhetskänslan är alldeles för stark just nu och den går inte bort även om jag umgås med vänner eller liknande. Jag saknar grunden helt enkelt.
Det får väl bli ändring på det till i morgon, men hur vet jag inte. Orkar knappt gå och lägga mig i kväll eller natt. Jobbigt att sakna Anna så mycket även om jag inte ens vet hur jag reagerat om hon hade kommit hit. Jag vet inte och det gör ännu mer ont på något märkligt sätt! Att se ett tåg köra från en och man inte ens vet när nästa ska gå, vad gör man då?
lördag 3 juli 2010
Tyskland är i semifinal!
Först tänkte jag säga att det nu är tredje dagen i rad utan alkohol och det märks redan tycker jag även om jag var extremt trött i morse men det berodde nog på många andra faktorer. Skulle städa upp det sista i dag då jag fick besök men det har jag skjutit upp. Borde dock ta tag i det snart så det blir gjort men det fanns knappt tid till det i dag då jag haft besök också.
Gjorde en riktigt god potatissallad i dag och jag är verkligen stolt över den. Därefter var det dags för fotboll och Tyskland vann med hela 4-0 mot Argentina och det gläder mitt hjärta. Detta är mina hjältar och jag är faktiskt lite gladare med framgången. Dessvärre gick Spanien till semifinal efter en match som nästan nådde upp i samma höjder som matchen mellan Uruguay och Ghana i går. Men det är väl bara att acceptera att Spanien för första gången når en semifinal. Jag hoppas verkligen att Tyskland tar revansch från den hemska förlusten i EM för två år sen. Allting talar för att Tyskland eller Uruguay vinner VM-guldet. Så slipper vi förstöra den fina traditionen med statistik över VM. Beklagligt att Müller är avstängd nästa match men det får väl gå vägen ändå.
Har ej kommit igång med någon träning ännu, men det går ändå uppåt rent mentalt och jag känner att det börjar gå lite enklare i livet igen. När jag sen kommer igång och tränar också borde det gå ännu lättare! Det mesta går enligt planerna och en dag när Tyskland vinner behöver man ingen flickvän. Men det kommer oftast en vardag efteråt och då är det ju såklart trevligt! Ska börja kasta ut lite krokar tror jag! Nu ska jag bara försöka njuta av segern i dag!
Gjorde en riktigt god potatissallad i dag och jag är verkligen stolt över den. Därefter var det dags för fotboll och Tyskland vann med hela 4-0 mot Argentina och det gläder mitt hjärta. Detta är mina hjältar och jag är faktiskt lite gladare med framgången. Dessvärre gick Spanien till semifinal efter en match som nästan nådde upp i samma höjder som matchen mellan Uruguay och Ghana i går. Men det är väl bara att acceptera att Spanien för första gången når en semifinal. Jag hoppas verkligen att Tyskland tar revansch från den hemska förlusten i EM för två år sen. Allting talar för att Tyskland eller Uruguay vinner VM-guldet. Så slipper vi förstöra den fina traditionen med statistik över VM. Beklagligt att Müller är avstängd nästa match men det får väl gå vägen ändå.
Har ej kommit igång med någon träning ännu, men det går ändå uppåt rent mentalt och jag känner att det börjar gå lite enklare i livet igen. När jag sen kommer igång och tränar också borde det gå ännu lättare! Det mesta går enligt planerna och en dag när Tyskland vinner behöver man ingen flickvän. Men det kommer oftast en vardag efteråt och då är det ju såklart trevligt! Ska börja kasta ut lite krokar tror jag! Nu ska jag bara försöka njuta av segern i dag!
fredag 2 juli 2010
Dag två på mitt nygamla liv
Jag har fortsatt att städa i dag och det mesta är klart nu även om jag måste fortsätta i morgon. Glömde köpa en lampa till badrummet så svårt att städa där just nu. Men resten av lägenheten har blivit uppstädad även om det ska finslipas i morgon. Efter det blev det fotboll och Holland vann så det kändes bra, men viktigaste matchen spelas i morgon.
I dag kom jag fram till att jag skulle göra en god potatissallad av färskpotatis, så jag är nyss hemkommen från inköpet. Det blev en massa smarriga kryddor som ska grovhackas i kväll men dessvärre hade dom ingen entrecôte kvar så jag köpte en bit fransyska istället men det är ju potatissalladen jag mest ser fram emot. Kan bli riktigt spännande detta. Jag har även bestämt mig för att verkligen minimera inköpen av färdiga produkter utan det mesta ska tillagas från grunden i mitt liv nu. Kanske ger det mig ett litet lugn och att jag sakta men säkert bygger upp mig igen.
Ingen alkohol i dag heller vilket jag ser som positivt och faktum är att jag mer ser fram emot kall flädersaft (som min syster har gjort) eller god apelsinjuice när jag sitter här och ser på fotboll. Enda jag saknar är faktiskt lite grillning men jag ska inte klaga. Dessvärre har jag inte tränat i dag heller men det beror mest på att jag städat och haft fullt upp med annat. Var och hälsade på min syster innan i dag också. Men jag har inte ätit på två dagar nu så jag börjar bli riktigt hungrig men detta är en bra start då jag ska ner i vikt. Vågen har kommit på plats men det blir invägning till helgen istället. Lite uppskjutet men allt går enligt planerna och lite bättre också faktiskt.
Ska snart gå igång med att fixa ordning allt i köket så det blir en fantastisk potatissallad. Sen blir det fotboll där jag tror Uruguay vinner enkelt mot Ghana. I morgon så får jag besök av en kamrat och då hoppas jag han avnjuter min goda potatissallad med något gott kött. Mår faktiskt relativt bra i kväll då jag har lite att se fram emot och jag börjar ta tag i saker jag njuter av, såsom matlagning. Synd bara att man inte har en flickvän som är här och myser med mig, eller rättare sagt lagar mat med mig! Men det kommer senare i sommar, det har jag bestämt mig för. Ner tio kilo och sen är det full satsning för att hitta en drömflicka, dom växer inte på träd och jag har redan trott att jag hittat henne två gånger i livet och det har jag väl också på ett sätt. Synd bara att det saknas lite livserfarenhet hos dom. Men men, det får jag ta. Nu kör vi vidare!
I dag kom jag fram till att jag skulle göra en god potatissallad av färskpotatis, så jag är nyss hemkommen från inköpet. Det blev en massa smarriga kryddor som ska grovhackas i kväll men dessvärre hade dom ingen entrecôte kvar så jag köpte en bit fransyska istället men det är ju potatissalladen jag mest ser fram emot. Kan bli riktigt spännande detta. Jag har även bestämt mig för att verkligen minimera inköpen av färdiga produkter utan det mesta ska tillagas från grunden i mitt liv nu. Kanske ger det mig ett litet lugn och att jag sakta men säkert bygger upp mig igen.
Ingen alkohol i dag heller vilket jag ser som positivt och faktum är att jag mer ser fram emot kall flädersaft (som min syster har gjort) eller god apelsinjuice när jag sitter här och ser på fotboll. Enda jag saknar är faktiskt lite grillning men jag ska inte klaga. Dessvärre har jag inte tränat i dag heller men det beror mest på att jag städat och haft fullt upp med annat. Var och hälsade på min syster innan i dag också. Men jag har inte ätit på två dagar nu så jag börjar bli riktigt hungrig men detta är en bra start då jag ska ner i vikt. Vågen har kommit på plats men det blir invägning till helgen istället. Lite uppskjutet men allt går enligt planerna och lite bättre också faktiskt.
Ska snart gå igång med att fixa ordning allt i köket så det blir en fantastisk potatissallad. Sen blir det fotboll där jag tror Uruguay vinner enkelt mot Ghana. I morgon så får jag besök av en kamrat och då hoppas jag han avnjuter min goda potatissallad med något gott kött. Mår faktiskt relativt bra i kväll då jag har lite att se fram emot och jag börjar ta tag i saker jag njuter av, såsom matlagning. Synd bara att man inte har en flickvän som är här och myser med mig, eller rättare sagt lagar mat med mig! Men det kommer senare i sommar, det har jag bestämt mig för. Ner tio kilo och sen är det full satsning för att hitta en drömflicka, dom växer inte på träd och jag har redan trott att jag hittat henne två gånger i livet och det har jag väl också på ett sätt. Synd bara att det saknas lite livserfarenhet hos dom. Men men, det får jag ta. Nu kör vi vidare!
torsdag 1 juli 2010
Efter en tids frånvaro
Bloggen blev som någon slags självterapi eftersom jag inte mått speciellt bra under nästan hela det senaste året. Vissa dagar hjälpte det mycket medan det andra dagar mest blev en tur neråt på spiralen. Helt plötsligt slutade jag skriva och jag minns inte riktigt varför. Antingen kände jag att jag inte behövde mer självterapi eller så orkade jag inte med att skriva om mitt liv längre!
Men nu är jag tillbaka och ska skriva dagligen om mitt nygamla liv där jag ska tillbaka till förra våren då jag mådde som bäst i hela mitt liv. Men fallet blev stort pga svek och annat helvete som förföljde en. Kanske är det någon som verkligen har velat mig illa men det känns lite långsökt men man vet inte. En del människor är ju dessvärre inte som dom utger sig för att vara.
I slutet av april det här året började jag faktiskt må riktigt bra igen efter en del mörka vintermånader. Det mesta började gå min väg igen och jag köpte en schäfervalp, Mach, som jag hade i två månader innan jag var tvungen att avliva honom. Det onda förföljde mig och jag hade det återigen tufft. Ovanpå allt detta så har jag känt en inre stress som har gjort att jag försökt hantera det hela med för mycket alkohol. Det blir väl lätt så när man ser hur en del som man trodde betydde mycket för en svek. Lägger man därtill att ens kamratkrets som bor nära inte har exakt samma intresse som mig kan det helt enkelt kännas väldigt ensamt alldeles för mycket och även detta löstes med alkohol.
I dag har jag satt ner foten och slagit näven i bordet att jag ska vända hela skutan på rätt köl igen. Aldrig att något eller någon ska kunna dra ner mig för evigt på havets botten. Jag har rest mig så många gånger förr och jag gör det igen. Även om jag i mitt liv har mycket enklare för att fungera om det finns en älskad flickvän i min närhet som jag kan falla på i vissa stunder. Det ger mig en trygghet som jag behöver för att ha ett lugn i kroppen och slippa all stress som jag upplever annars. Inte för att all negativ stress försvinner men tillräckligt för att jag ska kunna segla skeppet mot en ljusare framtid.
Men nu ska jag lägga en massa krut på att gå ner i vikt och komma i form till min födelsedag och i samband med det ska jag hitta en underbar och ärlig flickvän som kan stå mig nära. Jag har bestämt mig för att redovisa allt här i min blogg för att enklare kunna fullfölja det hela också. Träningsdos, vikt och alkoholintag är en del saker som ständigt kommer att uppdateras. Jag har satt upp en del enklare regler som att alkohol enbart får intas i sällskap samt att det max får bli 12 öl i veckan, eller liknande. Kanske låter mycket men det är en övre gräns för att jag inte ska misslyckas med det hela. Min förhoppning är att det inte kommer drickas mycket alkohol fram till min födelsedag och sen kunna ha alkoholen som en sällskapsdryck bara. Jag vet att det kan vara svårt ibland, speciellt om man känner sig nere men min tanke är ju att jag ska stråla som en sol från nu av. En dålig dag ska jag genast vända till en positiv dag och jag ska kämpa för att lyckas. Det blir säkert ingen dans på rosor men jag har lyckats många gånger förr med att nå dit jag vill, och det kommer jag lyckas med nu också. Finns det sen folk som hoppas att jag misslyckas anser jag bara att de har ett ännu mer tragiskt liv än vad jag någonsin haft och det är synd att dessa personer inte själva försöker nå dit dom vill istället för att försöka hugga benen av andra.
Måste nämna att jag för andra gången på kort tid drabbats av något liknande en allergisk reaktion då mina läppar svullnat upp som negerläppar och än värre. Verkligen hemskt men det går ju över. Har varit på akuten bägge gånger även om det i dag inte var så farligt längre efter drygt två timmars väntan i väntrummet. Men jag undrar vad det hela beror på då jag i stort sett aldrig varit med om något liknande tidigare! Kanske en knäpp på näsan av Gud men då hoppas jag också att han kan leda mig rätt nu i framtiden. Faktum var att jag läste Bibeln rätt mycket när jag mådde som bäst för ett år sen. Kanske var det en slump, eller så fanns det ett samband. Mina planer är ju att återigen ta upp läsningen där.
I dag har jag dessutom städat min lägenhet vilket jag ska göra klart i morgon innan kvartsfinalerna i fotbolls-VM börjar. Funderar dock på att flytta till hus istället och då i Danmark men jag får se hur det blir med det. Drack dessutom ingen alkohol i dag vilket jag inte kommer göra i morgon heller. Nu kör vi mot nya mål och underbara människor.
För exakt ett år sen i dag eller i morgon, beroende på hur man ser det träffade jag förresten Anna för första gången. Det som kunde blivit så bra var det en del andra som ansträngde sig för att det inte skulle bli så. Ja, då kanske det blir jobbigt för en ung tjej. Synd men det kännetecknar väl mest människan som ond och grym och egoistisk. Var glad för andra människor när dom är lyckliga istället för att se till så att människor blir olyckliga! Men finns det en Gud finns det väl även en jävul och då styr han väl en del på den här jorden men från nu kan han sticka och brinna själv. Jag är så fruktansvärt trött på det onda altså! Det ska bort från mitt liv för alltid på den här jorden nu.
Vikten uppdateras först i morgon då jag fått vågen på plats igen när allt är färdigstädat.
Men nu är jag tillbaka och ska skriva dagligen om mitt nygamla liv där jag ska tillbaka till förra våren då jag mådde som bäst i hela mitt liv. Men fallet blev stort pga svek och annat helvete som förföljde en. Kanske är det någon som verkligen har velat mig illa men det känns lite långsökt men man vet inte. En del människor är ju dessvärre inte som dom utger sig för att vara.
I slutet av april det här året började jag faktiskt må riktigt bra igen efter en del mörka vintermånader. Det mesta började gå min väg igen och jag köpte en schäfervalp, Mach, som jag hade i två månader innan jag var tvungen att avliva honom. Det onda förföljde mig och jag hade det återigen tufft. Ovanpå allt detta så har jag känt en inre stress som har gjort att jag försökt hantera det hela med för mycket alkohol. Det blir väl lätt så när man ser hur en del som man trodde betydde mycket för en svek. Lägger man därtill att ens kamratkrets som bor nära inte har exakt samma intresse som mig kan det helt enkelt kännas väldigt ensamt alldeles för mycket och även detta löstes med alkohol.
I dag har jag satt ner foten och slagit näven i bordet att jag ska vända hela skutan på rätt köl igen. Aldrig att något eller någon ska kunna dra ner mig för evigt på havets botten. Jag har rest mig så många gånger förr och jag gör det igen. Även om jag i mitt liv har mycket enklare för att fungera om det finns en älskad flickvän i min närhet som jag kan falla på i vissa stunder. Det ger mig en trygghet som jag behöver för att ha ett lugn i kroppen och slippa all stress som jag upplever annars. Inte för att all negativ stress försvinner men tillräckligt för att jag ska kunna segla skeppet mot en ljusare framtid.
Men nu ska jag lägga en massa krut på att gå ner i vikt och komma i form till min födelsedag och i samband med det ska jag hitta en underbar och ärlig flickvän som kan stå mig nära. Jag har bestämt mig för att redovisa allt här i min blogg för att enklare kunna fullfölja det hela också. Träningsdos, vikt och alkoholintag är en del saker som ständigt kommer att uppdateras. Jag har satt upp en del enklare regler som att alkohol enbart får intas i sällskap samt att det max får bli 12 öl i veckan, eller liknande. Kanske låter mycket men det är en övre gräns för att jag inte ska misslyckas med det hela. Min förhoppning är att det inte kommer drickas mycket alkohol fram till min födelsedag och sen kunna ha alkoholen som en sällskapsdryck bara. Jag vet att det kan vara svårt ibland, speciellt om man känner sig nere men min tanke är ju att jag ska stråla som en sol från nu av. En dålig dag ska jag genast vända till en positiv dag och jag ska kämpa för att lyckas. Det blir säkert ingen dans på rosor men jag har lyckats många gånger förr med att nå dit jag vill, och det kommer jag lyckas med nu också. Finns det sen folk som hoppas att jag misslyckas anser jag bara att de har ett ännu mer tragiskt liv än vad jag någonsin haft och det är synd att dessa personer inte själva försöker nå dit dom vill istället för att försöka hugga benen av andra.
Måste nämna att jag för andra gången på kort tid drabbats av något liknande en allergisk reaktion då mina läppar svullnat upp som negerläppar och än värre. Verkligen hemskt men det går ju över. Har varit på akuten bägge gånger även om det i dag inte var så farligt längre efter drygt två timmars väntan i väntrummet. Men jag undrar vad det hela beror på då jag i stort sett aldrig varit med om något liknande tidigare! Kanske en knäpp på näsan av Gud men då hoppas jag också att han kan leda mig rätt nu i framtiden. Faktum var att jag läste Bibeln rätt mycket när jag mådde som bäst för ett år sen. Kanske var det en slump, eller så fanns det ett samband. Mina planer är ju att återigen ta upp läsningen där.
I dag har jag dessutom städat min lägenhet vilket jag ska göra klart i morgon innan kvartsfinalerna i fotbolls-VM börjar. Funderar dock på att flytta till hus istället och då i Danmark men jag får se hur det blir med det. Drack dessutom ingen alkohol i dag vilket jag inte kommer göra i morgon heller. Nu kör vi mot nya mål och underbara människor.
För exakt ett år sen i dag eller i morgon, beroende på hur man ser det träffade jag förresten Anna för första gången. Det som kunde blivit så bra var det en del andra som ansträngde sig för att det inte skulle bli så. Ja, då kanske det blir jobbigt för en ung tjej. Synd men det kännetecknar väl mest människan som ond och grym och egoistisk. Var glad för andra människor när dom är lyckliga istället för att se till så att människor blir olyckliga! Men finns det en Gud finns det väl även en jävul och då styr han väl en del på den här jorden men från nu kan han sticka och brinna själv. Jag är så fruktansvärt trött på det onda altså! Det ska bort från mitt liv för alltid på den här jorden nu.
Vikten uppdateras först i morgon då jag fått vågen på plats igen när allt är färdigstädat.
måndag 5 april 2010
Matteusevangeliet
Så har man läst klart första boken i nya testamentet och det är ju lite enklare att läsa än när jag gav mig på det mer tungrodda gamla testamentet. Det slutade då med att jag gav upp och sköt fram mitt projekt att läsa hela Bibeln. Nu läser jag den inte i "rätt" ordning men jag ska ändå ha läst alla böcker förr eller senare. Klart intressant och jag skapar många tankar och som mitt liv kan svänga rent allmänt svänger även mina tankar vad gäller mycket som är skrivit i Bibeln.
Ibland känns det enbart som den är skriven av folk som ville lura människor för att bete sig på ett visst sätt. Att offra sig själv och vara en "tjänare" samt hjälpa allt och alla. Oavsett om man skulel må bra av detta eller inte så återstår ändå frågan om det ändå inte kan ha varit rika och egoistiska som enbart ville ha ännu mer. För finns ingen Gud kan man ju förstå deras tanke. Men om det nu finns en Gud och Bibeln är sann blir det hela klart mycket mer intressant. Varför göra allting så komplicerat och svårbegripligt? Inte enbart att ta in i läsningen då utan hela poängen med det hela. Men det kanske är något som vi människor inte ska kunna förstå men kunde inte Jesus ge lite mer tecken av att han faktiskt existerar ifall det nu är så? Eller är det bara jag som är blind för att se alla tecken han redan ger mig? Jag begriper ingenting ibland och tankarna om att man hade skött det här bättre kommer och går. Det var nog enklare för de som levde på hans tid att verkligen se att hans ord var sant. I dag är det klart svårare och ju mer kaos på den här planeten ju svårare är det nog att förstå eller ens vilja förstå. Men jag ska läsa klart Bibeln åtminstone så får vi se vad det kan leda till. Anledningen varför jag läser Bibeln är att min svensklärare (en av de bästa lärare som finns) i svenska B på komvux i Hässleholm sa att det fanns två böcker man skulel ha läst innan man dör och det var just ovan nämnda samt "Brott och straff". Den sistnämnda har jag redan läst och det var en bok jag slukade på tre dagar. Glad att den här läraren åter öppnade mitt intresse för att läsa, även om det är mycket annat som också sliter i en här i samhället.
Läste en intressant sak på den här bloggen om hur det är att dö för att sedan uppstå (rent mentalt på jorden typ) och så kan man nog se livet faktiskt. Det utesluter inte att det finns en Gud men skulle det ändå inte göra det så tror jag man ändå kan få kraft från just att se det på det här sättet.
Som sagt skulle jag nog kunna sitta och skriva ner mina tankar 24/7 här men det skulle nog sluta i kaos för mig så jag kör på i ett lagom tempo framöver och så får vi se vad som sker. Vill skriva en massa om innebandyn också men det kommer senare då jag just nu inte vill skapa mig några fiender i onödan. Nä, ge mig Anna tillbaka säger jag bara! Jag har påbörjat min resa för att komma tillbaka dit där jag var för ett år sen. Nu ska det städas här i tre till fyra timmar och jag hoppas jag får ordning på det hela nu. Ska bli intressant att se om jag sover i sängen i natt, för det var snart två månader sen. Känns ju rätt meningslöst att betala 6 000 i hyra och sen utnyttjar man inte lägenheten, och istället låter den förfalla så man inte ens trivs här. Ibland vill jag flytta också även om lägenheten är fin, ja underbar. Men kärlek kan få mycket på fall! Det är väl inte enbart det men det var det viktigaste just då.
Ibland känns det enbart som den är skriven av folk som ville lura människor för att bete sig på ett visst sätt. Att offra sig själv och vara en "tjänare" samt hjälpa allt och alla. Oavsett om man skulel må bra av detta eller inte så återstår ändå frågan om det ändå inte kan ha varit rika och egoistiska som enbart ville ha ännu mer. För finns ingen Gud kan man ju förstå deras tanke. Men om det nu finns en Gud och Bibeln är sann blir det hela klart mycket mer intressant. Varför göra allting så komplicerat och svårbegripligt? Inte enbart att ta in i läsningen då utan hela poängen med det hela. Men det kanske är något som vi människor inte ska kunna förstå men kunde inte Jesus ge lite mer tecken av att han faktiskt existerar ifall det nu är så? Eller är det bara jag som är blind för att se alla tecken han redan ger mig? Jag begriper ingenting ibland och tankarna om att man hade skött det här bättre kommer och går. Det var nog enklare för de som levde på hans tid att verkligen se att hans ord var sant. I dag är det klart svårare och ju mer kaos på den här planeten ju svårare är det nog att förstå eller ens vilja förstå. Men jag ska läsa klart Bibeln åtminstone så får vi se vad det kan leda till. Anledningen varför jag läser Bibeln är att min svensklärare (en av de bästa lärare som finns) i svenska B på komvux i Hässleholm sa att det fanns två böcker man skulel ha läst innan man dör och det var just ovan nämnda samt "Brott och straff". Den sistnämnda har jag redan läst och det var en bok jag slukade på tre dagar. Glad att den här läraren åter öppnade mitt intresse för att läsa, även om det är mycket annat som också sliter i en här i samhället.
Läste en intressant sak på den här bloggen om hur det är att dö för att sedan uppstå (rent mentalt på jorden typ) och så kan man nog se livet faktiskt. Det utesluter inte att det finns en Gud men skulle det ändå inte göra det så tror jag man ändå kan få kraft från just att se det på det här sättet.
Som sagt skulle jag nog kunna sitta och skriva ner mina tankar 24/7 här men det skulle nog sluta i kaos för mig så jag kör på i ett lagom tempo framöver och så får vi se vad som sker. Vill skriva en massa om innebandyn också men det kommer senare då jag just nu inte vill skapa mig några fiender i onödan. Nä, ge mig Anna tillbaka säger jag bara! Jag har påbörjat min resa för att komma tillbaka dit där jag var för ett år sen. Nu ska det städas här i tre till fyra timmar och jag hoppas jag får ordning på det hela nu. Ska bli intressant att se om jag sover i sängen i natt, för det var snart två månader sen. Känns ju rätt meningslöst att betala 6 000 i hyra och sen utnyttjar man inte lägenheten, och istället låter den förfalla så man inte ens trivs här. Ibland vill jag flytta också även om lägenheten är fin, ja underbar. Men kärlek kan få mycket på fall! Det är väl inte enbart det men det var det viktigaste just då.
Lite listor...
Sport
1. Bayern Munchen - Hyfsat läge att slå ut Man U efter en fin prestation på hemmaplan för en vecka sen.
2. Newcastle United - Är i praktiken klara för Premier Leauge igen
3. Helsingborgs IF - Tvåa i allsvenskan
4. Innebandy - Det närmar sig finalspel i SSL och massa andra avgörande matcher nu
5. Fotbolls-VM - Närmar sig med stora steg
Musik
1. Soundtrack of our lives - The Passover (En helt underbar låt som jag matar rätt mycket just nu)
2. Remix av Basshunter - Levas Polka (Ja, en låt med mindre känslor men ett skönt tryck och den är väldigt glad)
3. R E M - Losing my religion (En låt som aldrig dör, den är helt underbar att lyssna på)
4. Ratata - Så länge vi har varann (En låt som tårarna enkelt faller till, mycket då den får mig att tänka på Anna)
5. Nena - 99 luftballons (En skön gammal låt från 1984)
1. Bayern Munchen - Hyfsat läge att slå ut Man U efter en fin prestation på hemmaplan för en vecka sen.
2. Newcastle United - Är i praktiken klara för Premier Leauge igen
3. Helsingborgs IF - Tvåa i allsvenskan
4. Innebandy - Det närmar sig finalspel i SSL och massa andra avgörande matcher nu
5. Fotbolls-VM - Närmar sig med stora steg
Musik
1. Soundtrack of our lives - The Passover (En helt underbar låt som jag matar rätt mycket just nu)
2. Remix av Basshunter - Levas Polka (Ja, en låt med mindre känslor men ett skönt tryck och den är väldigt glad)
3. R E M - Losing my religion (En låt som aldrig dör, den är helt underbar att lyssna på)
4. Ratata - Så länge vi har varann (En låt som tårarna enkelt faller till, mycket då den får mig att tänka på Anna)
5. Nena - 99 luftballons (En skön gammal låt från 1984)
Åter dessa drömmar
Vaknade extremt tidigt i dag och mådde helt ok och hade lite planer för dagen men la mig för att sova ett par timmar till och nu när jag vaknade för en stund sen så hade jag åter igen drömt om Anna. Det tar så mycket krafter från mig och jag blir ledsen och känner en enorm saknad. Att drömma att man träffas och håller om varandra och skrattar och diskuterar igenom problemen man hade och sen reder ut allt och det verkar toppen igen. Att sen vakna upp och inse att det inte är så i verkligheten är hemskt. Samtidigt ställer jag mig frågan om jag skulle vilja ha tillbaka henne, och där vet jag faktiskt inte. Hennes underbara och positiva egenskaper skulle jag ta tillbaka alla dagar i veckan men samtidigt har hon ljugit för mig och hennes svartsjuka var jobbig. Självklart skulle jag vilja ha tillbaka henne för ingen har fått mig att le lika mycket och må så bra som Anna när hon fanns vid min sida även om det inte alltid var en dans på rosor. Hur mycket tänker hon på mig egentligen? Jag förstår fortfarande inte vad som hände och varför hon inte kommunicerade bättre med mig. Vi kunde fått det hur bra som helst och jag blir både irriterad och ledsen att vi inte har kvar det som vi hade i höstas. Jobbigt att släppa henne också när man tänker på alla positiva minnen och allt som vi gjorde. Varför göra saker med någon annan ifall det ändå inte blir lika kul som med Anna. Och den där vänskapen vi pratade om, var tog den vägen?
En kamrat undrade varför jag inte uppdaterar min blogg lika ofta som både han och jag vill och där är mitt svar antagligen att jag skulle spendera all tid jag har vid min blogg om jag skulle skriva om allt jag vill. Det blir jobbigt och frustrerande på något sätt och då tar man snarare avstånd från sin blogg. Men jag hoppas ändå att jag i framtiden ska kunna uppdatera den ett par gånger om dagen. Och då inte bara när jag saknar Anna.
Har i stort sett tagit ett beslut att införskaffa mig en schäfer men det svänger även där. Dagar då jag mår helt ok vill jag ha en men just nu i dag har jag mer inställningen att jag orkar inte bry mig, livet suger ändå. Men jag tror jag behöver en schäfer som alltid finns där för en. Mina planer om vandring i fjällen under fyra veckor verkar inte bli av då min tjejkamrat är på väg att köpa en hund och det är ju lite tråkigt på ett sätt men jag får hitta något annat att aktivera mig med under några veckor så att jag kommer ifrån allting ett tag. Kanske blir det två veckor på en ö med fiske och vedhuggning. Känns bara lite jobbigare mentalt då man måste fylla dagarna med en massa vilket man naturligt gör ifall man är ute och vandrar.
Är det normalt att gråta så mycket som jag gjort på sistone? Tycker jag gråter för allting. Ser jag något rörande på tv så kan tårarna komma, skriver jag egna texter kan tårarna komma och läser jag i Bibeln kan tårarna komma. Det positiva är åtminstone att jag är inte en kall människa som inte bryr mig. Jag påverkas dock väldigt mycket känslomässigt av det som sker runt mig. Jag vet att jag kommer ta mig upp på en "normal" nivå igen där jag kommer satsa fullt ut för att nå dit jag vill men på den resan skulle jag vilja ha med mig Anna. Att göra saker med någon annan är alltid roligare än att göra det själv. Samtidigt behöver man den trygghet, glädje och kärlek som ett förhållande ger. Och då menar jag inte att bara ha ett förhållande som går på lågvarv. Jag har skrivit det innan och jag upprepar det nu, att jag enbart går in i ett förhållande om jag tror på det till 100% för att det finns där där underbara som gör att hjärtat alltid slår lite extra. Att bara titta på sin flickvän och se hur underbart fin och snygg hon är oavsett om hon har fixat till sig eller inte. Min domarkollega tyckte förresten att jag skulle ringa till mitt ex och det finns inget att förlora på det. Frågan är bara om hon skulle vilja att jag gör det, för i så fall kunde hon ju lika gärna själv slänga iväg ett mail eller sms eller vad som.
Nu ska jag försöka städa och få gjort en massa vettiga saker i dag så att man gör det man lovade sig själv under påsken. Ja, en jobbig dag men livet går vidare som många säger, bara det att i mitt liv går inget vidare utan det som jag lagt ner min själ i. Önskar man kan få livet att sluta som en lycklig saga. Det ska väl inte vara så omöjligt ifall det nu har varit som himmelriket tidigare? Eller får jag väl bara vänta till jag hittar en ny tjej som är lika underbar men hur ofta gör man det?
En kamrat undrade varför jag inte uppdaterar min blogg lika ofta som både han och jag vill och där är mitt svar antagligen att jag skulle spendera all tid jag har vid min blogg om jag skulle skriva om allt jag vill. Det blir jobbigt och frustrerande på något sätt och då tar man snarare avstånd från sin blogg. Men jag hoppas ändå att jag i framtiden ska kunna uppdatera den ett par gånger om dagen. Och då inte bara när jag saknar Anna.
Har i stort sett tagit ett beslut att införskaffa mig en schäfer men det svänger även där. Dagar då jag mår helt ok vill jag ha en men just nu i dag har jag mer inställningen att jag orkar inte bry mig, livet suger ändå. Men jag tror jag behöver en schäfer som alltid finns där för en. Mina planer om vandring i fjällen under fyra veckor verkar inte bli av då min tjejkamrat är på väg att köpa en hund och det är ju lite tråkigt på ett sätt men jag får hitta något annat att aktivera mig med under några veckor så att jag kommer ifrån allting ett tag. Kanske blir det två veckor på en ö med fiske och vedhuggning. Känns bara lite jobbigare mentalt då man måste fylla dagarna med en massa vilket man naturligt gör ifall man är ute och vandrar.
Är det normalt att gråta så mycket som jag gjort på sistone? Tycker jag gråter för allting. Ser jag något rörande på tv så kan tårarna komma, skriver jag egna texter kan tårarna komma och läser jag i Bibeln kan tårarna komma. Det positiva är åtminstone att jag är inte en kall människa som inte bryr mig. Jag påverkas dock väldigt mycket känslomässigt av det som sker runt mig. Jag vet att jag kommer ta mig upp på en "normal" nivå igen där jag kommer satsa fullt ut för att nå dit jag vill men på den resan skulle jag vilja ha med mig Anna. Att göra saker med någon annan är alltid roligare än att göra det själv. Samtidigt behöver man den trygghet, glädje och kärlek som ett förhållande ger. Och då menar jag inte att bara ha ett förhållande som går på lågvarv. Jag har skrivit det innan och jag upprepar det nu, att jag enbart går in i ett förhållande om jag tror på det till 100% för att det finns där där underbara som gör att hjärtat alltid slår lite extra. Att bara titta på sin flickvän och se hur underbart fin och snygg hon är oavsett om hon har fixat till sig eller inte. Min domarkollega tyckte förresten att jag skulle ringa till mitt ex och det finns inget att förlora på det. Frågan är bara om hon skulle vilja att jag gör det, för i så fall kunde hon ju lika gärna själv slänga iväg ett mail eller sms eller vad som.
Nu ska jag försöka städa och få gjort en massa vettiga saker i dag så att man gör det man lovade sig själv under påsken. Ja, en jobbig dag men livet går vidare som många säger, bara det att i mitt liv går inget vidare utan det som jag lagt ner min själ i. Önskar man kan få livet att sluta som en lycklig saga. Det ska väl inte vara så omöjligt ifall det nu har varit som himmelriket tidigare? Eller får jag väl bara vänta till jag hittar en ny tjej som är lika underbar men hur ofta gör man det?
onsdag 24 mars 2010
En liten uppdatering
Under hela vintern när jag precis blivit singel och uppsagd från mitt tränaruppdrag var jag helt nere och deprimerad och brydde mig inte om något alls. Det var en mörk tid och det fanns inget att göra ungefär, och det som fanns att göra orkade man ändå inte med. Jag stängde in mig i mig själv. Nu tittar man ut genom fönstret och det är vår i luften, knappt 10 grader i skuggan om dagen och fåglarna börjar kvittra. Det är alltså en helt underbar tid för att bege sig ut och njuta av allt det som skapats på den här planeten. Speciellt allt det naturliga som inte människan haft ett finger med i spelet. Men! Ja, nu faller man ner och känner att man än mer saknar en kärlek, och speciellt det underbara jag hade med Anna. Att få uppleva allt underbart med henne nu på sommarhalvåret och bara njuta och vara glad. Ringa och berätta vad man gjort och höra hennes underbara historier också. Men det kan man glömma. Här sitter man singel och ensam, halvt trött på det mesta. Jag har väldigt fina vänner och ibland räcker jag nog inte till där, speciellt när jag mått som jag gjort på sistone, men det saknas något. Jag är ingen människa som enbart kan leva genom att ha vänner. Jag behöver upp en nivå för att jag ska fungera fullt ut. Jag behöver det lugn och den trygghet som jag får ut av ett förhållande. Den lyckan man befinner sig i och det ruset man alltid har. När två människor passar perfekt tillsammans så glömmer man bort allting annat nästan. Kärlek är det absolut starkaste som finns och därav är det också det absolut jobbigaste att mista. Desto tyngre drog man provat desto svårare är det att sluta med den.
Jag vill inte förlora en hel vår och sommar, jag vill njuta av den som förra året då jag dels mådde väldigt bra samt träffade mitt ex. Men mörkret som finns framför mina ögon gör att jag inte riktigt kan glädjas åt något längre. I dag har jag dessutom känt extra mycket för att handla hem lite vin, varva ner inombords och försöka må lite bättre. Egentligen borde jag satsa all fokus på att vara nykter och träna till jag kommit under 100 igen, därefter enbart dricka måttligt. Jag hoppas jag klarar det - även om jag är ensam. Med en flickvän hade det varit enklare för då hade man haft henne att tänka på. Dessvärre är jag en person som lätt indirekt skadar mig själv ifall det inte är någon annan som drabbas. När andra eventuellt drabbas så är risken minimal att det inträffar. Jag har alltid varit en person som vill uppleva saker med andra, jag har aldrig varit den som vill vandra omkring ensam och göra saker. Varför gick allt åt helvete? Varför uppstod inte bara en väldigt bra vänskap med Anna? Jag kan inte se att jag gjorde något fel i det hela utan det var väl en studsande boll som kom in i mitt liv och jag såg inte det då kärleken är blind. Hon sa att hon kände för att vara singel ett långt tag, typ flera år efter att det tog slut med mig. Jag kan nästan garantera att hon inte är singel i dag. Det livet hon hade innan mig hoppade hon runt och var inte speciellt mycket singel mellan killarna. Och ändå var jag så försiktig i början men hennes charm var exakt det jag behövde i mitt liv, antagligen behövde hon mig lika mycket annars skulle hon inte fällt alla dessa tårar i min soffa eller hemma i sin säng. Men när andra människor ska lägga sig i går det bara alltid åt helvete.
Pratade nyss med en "vän" om detta med att tjejer nästan alltid vänder sig till en väninna när de tycker att något är fel i ett förhållande medan killen alltid tar upp det med den som är involverad i förhållandet. Hur ska något kunna bli bättre då, ifall något nu felar? Han sa även att detta hade påverkat hans förhållande negativt och de bröt upp efter sju år. Hans ex erkände att det var negativt för förhållandet och det kan jag förstå eftersom en person som klagar inför en annan alltid för medhåll nästan och ett litet hjärnspöke blir då helt plötsligt en brinnande stad och en sanning för den som hade det lilla spöket. Nä, ta reda på fakta och red ut problemen med den det berör! Jag blir bara så frustrerad att människor inte får lära sig att kommunicera med den det rör när de är små. Men ljuger föräldrar för sina barn så ljuger barnen i sin tur och sen är karusellen igång.
Men jag vet en sak, jag kommer alltid enbart att ha äkta vänner som alltid vet var de har mig eftersom jag är rak, medan det finns en jäkla massa andra som kommer att ha mångtalet vänner men där ingen vet vem man kan lita på då nästan samtliga är falska på ett eller annat sätt! Tragiskt men sant antar jag!
Nu blir det 30 minuter träning och vad som händer sen vet jag inte men den här dagen har varit bedrövlig. Mitt behov av något lugnande just nu är också alldeles för stort. Vill inte ner och handla någon alkohol men risken är att det ändå blir lite. I morgon ska jag snacka med en alkoholkonsult dessutom. Help me? Behandla mig väl då jag är en känslig människa, var nog bland det första jag sa till Anna när jag träffade henne. Det gjorde hon väl 90% av tiden men resten då? Och varför ljuga för mig? Jag fattar det inte. Jag får se vad som sker!
Jag vill inte förlora en hel vår och sommar, jag vill njuta av den som förra året då jag dels mådde väldigt bra samt träffade mitt ex. Men mörkret som finns framför mina ögon gör att jag inte riktigt kan glädjas åt något längre. I dag har jag dessutom känt extra mycket för att handla hem lite vin, varva ner inombords och försöka må lite bättre. Egentligen borde jag satsa all fokus på att vara nykter och träna till jag kommit under 100 igen, därefter enbart dricka måttligt. Jag hoppas jag klarar det - även om jag är ensam. Med en flickvän hade det varit enklare för då hade man haft henne att tänka på. Dessvärre är jag en person som lätt indirekt skadar mig själv ifall det inte är någon annan som drabbas. När andra eventuellt drabbas så är risken minimal att det inträffar. Jag har alltid varit en person som vill uppleva saker med andra, jag har aldrig varit den som vill vandra omkring ensam och göra saker. Varför gick allt åt helvete? Varför uppstod inte bara en väldigt bra vänskap med Anna? Jag kan inte se att jag gjorde något fel i det hela utan det var väl en studsande boll som kom in i mitt liv och jag såg inte det då kärleken är blind. Hon sa att hon kände för att vara singel ett långt tag, typ flera år efter att det tog slut med mig. Jag kan nästan garantera att hon inte är singel i dag. Det livet hon hade innan mig hoppade hon runt och var inte speciellt mycket singel mellan killarna. Och ändå var jag så försiktig i början men hennes charm var exakt det jag behövde i mitt liv, antagligen behövde hon mig lika mycket annars skulle hon inte fällt alla dessa tårar i min soffa eller hemma i sin säng. Men när andra människor ska lägga sig i går det bara alltid åt helvete.
Pratade nyss med en "vän" om detta med att tjejer nästan alltid vänder sig till en väninna när de tycker att något är fel i ett förhållande medan killen alltid tar upp det med den som är involverad i förhållandet. Hur ska något kunna bli bättre då, ifall något nu felar? Han sa även att detta hade påverkat hans förhållande negativt och de bröt upp efter sju år. Hans ex erkände att det var negativt för förhållandet och det kan jag förstå eftersom en person som klagar inför en annan alltid för medhåll nästan och ett litet hjärnspöke blir då helt plötsligt en brinnande stad och en sanning för den som hade det lilla spöket. Nä, ta reda på fakta och red ut problemen med den det berör! Jag blir bara så frustrerad att människor inte får lära sig att kommunicera med den det rör när de är små. Men ljuger föräldrar för sina barn så ljuger barnen i sin tur och sen är karusellen igång.
Men jag vet en sak, jag kommer alltid enbart att ha äkta vänner som alltid vet var de har mig eftersom jag är rak, medan det finns en jäkla massa andra som kommer att ha mångtalet vänner men där ingen vet vem man kan lita på då nästan samtliga är falska på ett eller annat sätt! Tragiskt men sant antar jag!
Nu blir det 30 minuter träning och vad som händer sen vet jag inte men den här dagen har varit bedrövlig. Mitt behov av något lugnande just nu är också alldeles för stort. Vill inte ner och handla någon alkohol men risken är att det ändå blir lite. I morgon ska jag snacka med en alkoholkonsult dessutom. Help me? Behandla mig väl då jag är en känslig människa, var nog bland det första jag sa till Anna när jag träffade henne. Det gjorde hon väl 90% av tiden men resten då? Och varför ljuga för mig? Jag fattar det inte. Jag får se vad som sker!
Egoism kontra lycka
I går tränade jag 30 minuter på min motionscykel och det kändes faktiskt helt ok. Efteråt var jag uppåt och ville se det mesta positivt men efter ett tag när man märker att det ändå är exakt likadant så började jag bli mer deprimerad igen och fundera en massa på varför jag känner mig sviken och varför människor inte är ärliga och raka i min omgivning. Mitt ex snurrar fortfarande runt i mitt huvud alldeles för mycket men hon hade väldigt fina sidor och det är väl därför som man tänker så mycket på henne även om hon också hade sjukt dåliga sidor, men så är det väl när jag försöker se det positiva före det negativa men sen faller jag.
Ju högre man siktar desto hårdare faller man, jag skulle kunna ta en random tjej vilken dag som helst men vad skulle jag få ut av det och vad hade jag haft att ge, ingenting. Visst, man hade fått mer sex än normalt men till vilken nytta egentligen? Därför saker går åt helvete när ens partner inte är uppriktig med vad den vill. Det finns för mycket tankar just nu om mitt senaste förhållande som jag fortfarande inte har förstått och det stör mig från och till. Om hon hade dött i en trafikolycka hade det varit lite lättare att acceptera på något sätt även om det kanske hade gjort mer ont men när jag har ett par olika tankesätt nu och allt känns uppåt väggarna blir jag mest ledsen bara.
1. Hennes mamma påverkade henne negativt så det tog slut
2. Hon ville mest ha spänning och sex med mig
3. Hon älskade mig så mycket att det gjorde ont med avståndet
4. Sen finns det väl en del saker till som jag inte kommer på just nu
Var jag än hamnar så finns det inget där jag bara kan acceptera att det blev såhär. Inte efter allt som sades och gjordes mellan oss. Det är inte logiskt och när saker inte är logiska i mitt liv så är det som att få 12 000 volt (med låg ampere) genom kroppen. Det funkar liksom helt enkelt inte längre då. Min omgivning tycker bara jag borde lägga locket på och det skulle varit enklare om det inte fanns så mycket frågetecken. I samband med allt detta blir jag också mer skygg i framtiden när det gäller andra människor. Och allt blir bara en enda negativ spiral för mig, och säkert för andra också. Nu tänker jag t ex på Anna och hur hon har blivit behandlad av killar tidigare, helt plötsligt kunde hon inte ha tillit till mig ens och sen får jag sämre tillit till människor och sen är karusellen igång.
I dag tänkte jag också ta ett träningspass på min cykel men just nu känner jag mest för att gräva ner mig. Livet känns bara så sjukt jävla orättvist ibland. Tidigare hade jag massor att fylla mina dagar med men de senaste månaderna blir det nästan ingenting och det hjälper ju inte på det hela precis. Ibland känns det som man bara vill skjuta sig och få ett slut på allting, eller att det finns en Gud som man bara kan ställa sig och skälla ut allt vad man kan. Eller avreagera sig med ett baseballträ på allt och alla. Jag vet inte men den här egoismen som råder bland människor får en att tappa tron ibland. Jag förstår när folk går rakt in i en skola och bara skjuter ner människor, men samhället verkar inte ha förstått någonting. Tragiskt alltså men alla är väl för självupptagna för att ens reflektera varför saker ser ut som det gör.
Finns kärlek ens eller är det bara jag som tror det? När man älskar en annan person, kan man då bara sluta älska den personen? Och när människor flyr istället för att prata, vad är det för fel då? Jag förstår Grizzly Man, varför han sa "fuck human, animals rules", eller något liknande. Jag trodde människan hade utvecklats under tiden men tydligen inte tillräckligt. De flesta har blivit djuriska på sämsta tänkbara sätt. Äsch, den här dagen suger bara för mycket. Har inte druckit någon alkohol på en vecka nu men när man mår såhär och tänker en massa känns det bara som man vill ner och köpa en eller flera flaskor vin. Snällhet på den här planeten har fan aldrig lett till något positivt. Helvete säger jag bara!
Ju högre man siktar desto hårdare faller man, jag skulle kunna ta en random tjej vilken dag som helst men vad skulle jag få ut av det och vad hade jag haft att ge, ingenting. Visst, man hade fått mer sex än normalt men till vilken nytta egentligen? Därför saker går åt helvete när ens partner inte är uppriktig med vad den vill. Det finns för mycket tankar just nu om mitt senaste förhållande som jag fortfarande inte har förstått och det stör mig från och till. Om hon hade dött i en trafikolycka hade det varit lite lättare att acceptera på något sätt även om det kanske hade gjort mer ont men när jag har ett par olika tankesätt nu och allt känns uppåt väggarna blir jag mest ledsen bara.
1. Hennes mamma påverkade henne negativt så det tog slut
2. Hon ville mest ha spänning och sex med mig
3. Hon älskade mig så mycket att det gjorde ont med avståndet
4. Sen finns det väl en del saker till som jag inte kommer på just nu
Var jag än hamnar så finns det inget där jag bara kan acceptera att det blev såhär. Inte efter allt som sades och gjordes mellan oss. Det är inte logiskt och när saker inte är logiska i mitt liv så är det som att få 12 000 volt (med låg ampere) genom kroppen. Det funkar liksom helt enkelt inte längre då. Min omgivning tycker bara jag borde lägga locket på och det skulle varit enklare om det inte fanns så mycket frågetecken. I samband med allt detta blir jag också mer skygg i framtiden när det gäller andra människor. Och allt blir bara en enda negativ spiral för mig, och säkert för andra också. Nu tänker jag t ex på Anna och hur hon har blivit behandlad av killar tidigare, helt plötsligt kunde hon inte ha tillit till mig ens och sen får jag sämre tillit till människor och sen är karusellen igång.
I dag tänkte jag också ta ett träningspass på min cykel men just nu känner jag mest för att gräva ner mig. Livet känns bara så sjukt jävla orättvist ibland. Tidigare hade jag massor att fylla mina dagar med men de senaste månaderna blir det nästan ingenting och det hjälper ju inte på det hela precis. Ibland känns det som man bara vill skjuta sig och få ett slut på allting, eller att det finns en Gud som man bara kan ställa sig och skälla ut allt vad man kan. Eller avreagera sig med ett baseballträ på allt och alla. Jag vet inte men den här egoismen som råder bland människor får en att tappa tron ibland. Jag förstår när folk går rakt in i en skola och bara skjuter ner människor, men samhället verkar inte ha förstått någonting. Tragiskt alltså men alla är väl för självupptagna för att ens reflektera varför saker ser ut som det gör.
Finns kärlek ens eller är det bara jag som tror det? När man älskar en annan person, kan man då bara sluta älska den personen? Och när människor flyr istället för att prata, vad är det för fel då? Jag förstår Grizzly Man, varför han sa "fuck human, animals rules", eller något liknande. Jag trodde människan hade utvecklats under tiden men tydligen inte tillräckligt. De flesta har blivit djuriska på sämsta tänkbara sätt. Äsch, den här dagen suger bara för mycket. Har inte druckit någon alkohol på en vecka nu men när man mår såhär och tänker en massa känns det bara som man vill ner och köpa en eller flera flaskor vin. Snällhet på den här planeten har fan aldrig lett till något positivt. Helvete säger jag bara!
måndag 22 mars 2010
Nästan sju kilometer
Så är man tillbaka efter sin lilla promenad som tog drygt en timme. Var väldigt skönt på ett sätt men samtidigt så tänker man en del när man går ensam och man gick förbi en del ställen med fina minnen som gjorde att man blev snudd på lite melankolisk. Men det får man väl bara fortsätta att arbeta sig igenom så att man kommer tillbaka dit där jag hör hemma. Men det är många andra tankar också som far genom huvudet och då blir det oftast stora tankar om vad jag vill med mitt liv. Vill jag verkligen ha det som jag har det nu? En underbar vindsvåning med bjälkar och snedtak som bara är tre år gammal. Där jag har tvättmaskin och diskmaskin. Där jag sover i min dubbelsäng och där man har platt-tv och datorer och sitter i sin underbara soffa. Jag vet inte om jag vill ha det såhär. Många gånger har tankarna gått till att jag bara vill ha ett litet krypin där jag får plats med en säng och en dator typ. Men av erfarenhet vet jag att jag blir galen på små ytor men även om jag har större utnyttjar jag ändå inte dom så vad spelar det då för roll?
Men visst älskar jag hög standard och snygga prylar. Jag tror jag skulle kunna göra av med i stort sett hur mycket pengar som helst ifall ens resurser bara var obegränsade. Antagligen då jag känner att jag vill vara överallt och ha det bästa inom varje kategori typ. Men inombords finns ett hinder som säger att det är så fel att leva på det sättet och jag har börjat leva lite annorlunda om än inte mycket. Ett visst ord fick jag av en intelligent man, nämligen "Frågan är inte vad jag vill ha utan vad jag behöver". Efter det så köpte jag ett billigt soffbord för 200 kronor istället för det jag ville ha som kostade 3 600 kronor. Jag köpte en billig bil för 4 500 kronor som fyller sin funktion. Eller gjorde fram till för några veckor sen då den började bråka. Borde ta tag i det där nu så den blir lika bra som den varit tidigare. Men samtidigt så när jag sitter och tittar in olika vandringsprylar jag behöver införskaffa ifall det blir vandring i maj månad så är jag där och kollar på de lite bättre och dyrare sakerna, kanske behöver jag dom men det kanske finns billigare och lika bra? Äsch, får bli en senare fråga.
Jag vägde mig precis och vågen visade 107.8 kilo vilket är på tok för mycket för mig då jag ska ligga runt 90 kilo för att vara i form. Men så går det när ens mor dör, ens flickvän gör slut och man blir uppsagd från sin tränarroll. Eller för mig blev det så, eftersom det tog så mycket på mina krafter att jag inte orkade bry mig om mig själv till sist. Men nu är det snart vår och i dag känner jag mig lite bättre än tidigare. Lite mer krafter och lite gladare, men jag har ett behov av att hela tiden ha något att se fram emot har jag märkt. Så fort jag bara fastnar stilla och inte ser vad som sker i den närmsta framtiden kan jag enkelt falla ner lite igen. Men nu ska jag inte släppa taget helt utan kämpa mig uppför och nå dit jag vill, även om jag inte precis vet vad det är i dag.
Men nu är tankarna på vad jag ska göra i kväll. Städa borde jag definitivt göra då det mesta har förfallit men det blir nog bara lite undanplock först och främst. Sen borde jag få iväg lite brev också som jag skjutit upp några veckor nu. Så det finns lite saker att göra men tankarna om meningslösheten infinner sig snabbt också. Men jag borde styra upp det under veckan åtminstone. Men jag skulle vilja ut och handla i dag och sen ut och vandra från helgen av och bara försvinna bort på obestämd tid. Men det är kanske inte lika underbart som man kan måla upp i fantasin.
Undrar vad mitt ex sysslar med. Och för någon som undrade i en kommentar så är hon 15 år bara. Men det är väl synd om henne dessvärre, jag gjorde vad jag kunde för att lyfta upp henne men det blev bara att jag drog mig ner i havets djup själv.
Men visst älskar jag hög standard och snygga prylar. Jag tror jag skulle kunna göra av med i stort sett hur mycket pengar som helst ifall ens resurser bara var obegränsade. Antagligen då jag känner att jag vill vara överallt och ha det bästa inom varje kategori typ. Men inombords finns ett hinder som säger att det är så fel att leva på det sättet och jag har börjat leva lite annorlunda om än inte mycket. Ett visst ord fick jag av en intelligent man, nämligen "Frågan är inte vad jag vill ha utan vad jag behöver". Efter det så köpte jag ett billigt soffbord för 200 kronor istället för det jag ville ha som kostade 3 600 kronor. Jag köpte en billig bil för 4 500 kronor som fyller sin funktion. Eller gjorde fram till för några veckor sen då den började bråka. Borde ta tag i det där nu så den blir lika bra som den varit tidigare. Men samtidigt så när jag sitter och tittar in olika vandringsprylar jag behöver införskaffa ifall det blir vandring i maj månad så är jag där och kollar på de lite bättre och dyrare sakerna, kanske behöver jag dom men det kanske finns billigare och lika bra? Äsch, får bli en senare fråga.
Jag vägde mig precis och vågen visade 107.8 kilo vilket är på tok för mycket för mig då jag ska ligga runt 90 kilo för att vara i form. Men så går det när ens mor dör, ens flickvän gör slut och man blir uppsagd från sin tränarroll. Eller för mig blev det så, eftersom det tog så mycket på mina krafter att jag inte orkade bry mig om mig själv till sist. Men nu är det snart vår och i dag känner jag mig lite bättre än tidigare. Lite mer krafter och lite gladare, men jag har ett behov av att hela tiden ha något att se fram emot har jag märkt. Så fort jag bara fastnar stilla och inte ser vad som sker i den närmsta framtiden kan jag enkelt falla ner lite igen. Men nu ska jag inte släppa taget helt utan kämpa mig uppför och nå dit jag vill, även om jag inte precis vet vad det är i dag.
Men nu är tankarna på vad jag ska göra i kväll. Städa borde jag definitivt göra då det mesta har förfallit men det blir nog bara lite undanplock först och främst. Sen borde jag få iväg lite brev också som jag skjutit upp några veckor nu. Så det finns lite saker att göra men tankarna om meningslösheten infinner sig snabbt också. Men jag borde styra upp det under veckan åtminstone. Men jag skulle vilja ut och handla i dag och sen ut och vandra från helgen av och bara försvinna bort på obestämd tid. Men det är kanske inte lika underbart som man kan måla upp i fantasin.
Undrar vad mitt ex sysslar med. Och för någon som undrade i en kommentar så är hon 15 år bara. Men det är väl synd om henne dessvärre, jag gjorde vad jag kunde för att lyfta upp henne men det blev bara att jag drog mig ner i havets djup själv.
Dagarna har gått...
Livet har väl svängt som vanligt på sistone och haft enorma svängningar faktiskt men det går sakta uppåt nu känns det som. Det viktigaste i mitt liv just nu är att få uppsatt lite mål som jag kan sträva mot samt att jag aktiverar mig mer och gör saker som jag inte brukar syssla med. Har ju haft tankar om skidsemester, köpa hund eller resa iväg någon annanstans. Nu verkar det som att det blir vandring i fjällen istället och det blir ju även billigare trodde jag men det är en jäkla massa saker man måste tänka på och se till att införskaffa innan man ger sig iväg. Man vill ju ha kvalité på sakerna om man ska vara iväg en månad samtidigt behöver man kanske inte det bästa av allting men jag funderar mest på att det känns ju lite galet att betala 6 000 i hyra när jag inte kommer vara hemma på en hel månad. Ett tag funderade jag på att sticka iväg ännu längre och leva riktigt vildmarksliv i minimum tre månader och då kunde jag ju hyrt ut min lägenhet men nu? Det där får lösa sig på något sätt annars får jag väl bara bita i ett surt äpple.
Tanken är att jag ska komma bort från allting och kunna rehabilitera mig själv så jag återfår all kraft som jag haft innan. Frågan är bara hur jag ser på det hela när jag återvänder till det idiotiska samhället där folk är som dönickar och bara springer runt i sina ekorrhjul. Samhället är verkligen helt snett men det är kan inte jag som enskild ändra på och så tänker nog de flesta som vill förändra, men den stora massan lever sina statusliv där det är viktigare att ha en finare bil än grannen än att upptäcka vad livet har att ge. Jag är själv en mer eller mindre prylgalning och älskar teknik men samtidigt vet jag att den inte ger mig speciellt mycket glädje i långa loppet. Enda jag vet är att jag inte tänker springa runt och knega på ett ställe som jag inte stortrivs på. När folk gör detta för att enbart få hjulen att snurra och sen kanske kan unna sig en utlandssemester om året så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vet knappt hur ag ska beskriva det hela, och hur jag ser på det. Men de starka kapitalistiska makterna vill ju ha det så, människan ska inte stanna upp och börja tänka och se hur illa allt är. Vi ska konsumera och visa statusen för alla hela tiden. Vi ska inte tänka på alla krig och all svält och allt annat elände som finns. Visst, lite reklam här och där om att skänka pengar för att lätta sitt samvete är helt okej, det föder om inte annat ett rövhål till högsta höns inom Röda Korset. Allt verkar bara handla om pengar och girighet. När ska vi stanna upp och istället för att lägga alla pengar på vapen, krig och elände så kanske vi borde se till att folk har rent vatten och kan få möjligheter att skapa sina egna liv någorlunda åtminstone? Men, vad? Ska vi nu ge istället för att leva i girighet? Det kan inte vara möjligt.
Själv har jag tre fadderbarn i världen som kostar mig 600 kronor i månaden. Jag skulle nog kunna haft tio fadderbarn utan några större problem just nu men risken är att jag väljer att leva lite annorlunda senare och då kan det nog vara tuffare att få iväg pengar till dessa också än om det bara rör sig om 600 kronor i månaden. Hur fattiga vi än är här i västvärlden så anser jag att det är en skam ifall man inte har minst ett fadderbarn. Egentligen borde vi ha ett flertal men istället ler vi åt grannen när vi står och tvättar vår nyinköpta bil som kostar åtminstone 300 000 kronor. Hur fel i huvudet är det på dessa personer? Vad fan gick snett när de föddes? Jag skäms över mig själv när jag tänker på hur mycket pengar jag spenderat på en massa skräp hit eller dit. Det rör sig om sjukt mycket pengar som man bara gör av med till ingen nytta. Men om jag skäms, vad borde inte alla andra göra i så fall? Eller är jag den stora boven i dramat?
Jag vet att jag kommer få en klar bild av hur jag vill leva i framtiden och säkert med vem jag vill leva också, ifall det nu ska bli så. När jag var liten kände jag ett kall att jag skulle bli framgångsrik och ihågkommen men det kanske var en liten överdrift men jag vet ju min kapacitet innerst inne och det gäller bara att få ut all energi och kapacitet i rätt riktning så kan vad som helst hända. Mitt första steg är att hitta min väg i livet som jag vill gå, för jag känner mig aningen förvirrad just nu. Jag slits åt en massa olika håll och försöker hela tiden ha en liten säkerhet och trygghet att falla tillbaka på men samtidigt kanske jag inte ger 100% på det jag verkligen ger mig in i då. Kanske ska jag sälja allting jag har och se ge mig ut och vandra på riktigt. Vandra på obestämd tid. Visst, jag kommer att ha pengar att ändå kunna falla tillbaka på om jag skulle ge upp och tröttna men det är inte som att bara bege sig hem till sin möblerade lägenhet igen. Men det är ett stort steg men det lockar. Samtidigt vill jag ju köpa en schäfer men den kanske kan vandra med mig :)
Jag har även slutat dricka alkohol igen och jag hoppas att det så förblir en lång tid framöver. I dag ska jag även bege mig ut och gå en lång tur och fortsättningsvis ska min träning komma igång på allvar igen. Tanken är att gå ner cirka åtta kilo på en månad innan jag ska ut och vandra (om det nu blir så) och under vandringen kommer jag garanterat att tappa ytterligare åtta kilo. Mitt icke helt konkreta mål är att jag ska tillbaka dit där jag var före sommaren förra året, nämligen på livets topp. Att man finner den inre ro och tillfredsställelse med livet som man behöver och då ändå inte ha förblindat sig för att hjälpa andra människor. Jag borde göra mer men först behöver jag hjälpa upp mig själv över ytan och jag är glad att jag har flera fina vänner som verkligen bryr sig om mig. Ibland känner jag att jag inte kan ge lika mycket som jag tar just nu men förhoppningsvis går det i vågor i livet, för totalt sett har jag gett så mycket av mig själv att man gör slut på sin egen energi.
Några spontana topplistor följer nedan.
Filmer/TV!
1. Sagan om ringen
2. Nyckeln till frihet
3. Den gröna milen
4. Falling Down
5. My girl
Musik!
1. Jonathan Johansson - Aldrig ensam (live P3 guld)
2. Bryan Rice - Breathing
3. Mauro Scocco - Någon som du
4. Johnossi - What´s the point
5. Ratata - Så länge vi har varann
Sport!
1. Newcastle United leder Championship league
2. Helsingborgs IF toppar allsvenskan
3. Leonil Messi - världens bästa fotbollsspelare!
4. Fotbolls-VM närmar sig
5. Tysklands landslag i fotboll
Bottenträsket!
1. Hur jag har mått
2. Människors egoism
3. Svenska karriärpolitiker
4. Ishockey
5. Glamourama
Listorna blir säkert fler och bättre hoppas jag men för att få igång något så startade jag idag. Nu blir det lite undanplockning i lägenheten samt en promenad. Vi får se hur dagen slutar. Jag behöver verkligen skriva mer i min blogg för det är mycket jag funderar på om dagarna men som sen inte kommer ner här och det kan ses som en förlust ibland. Vet inte riktigt syftet med att ha en blogg heller men jag får väl se om jag ska ha den för att enbart skriva för mig själv eller om jag ska kasta mig ut och konkurrera med alla andra genom att skriva för andra. Det återstår att se. Tanken är att jag ska dokumentera hela min vandring i bloggen med bilder och texter löpande. Får se om det blir så. Men ska jag iväg och vandra är väl tanken att lägga max 17 000 kr på utrustning och då ingår det åtminstone en netbook där. Kanske en Samsung NC-10 eller liknande. Men med en budget på 17 000 behöver jag nog låna tält åtminstone!
Tanken är att jag ska komma bort från allting och kunna rehabilitera mig själv så jag återfår all kraft som jag haft innan. Frågan är bara hur jag ser på det hela när jag återvänder till det idiotiska samhället där folk är som dönickar och bara springer runt i sina ekorrhjul. Samhället är verkligen helt snett men det är kan inte jag som enskild ändra på och så tänker nog de flesta som vill förändra, men den stora massan lever sina statusliv där det är viktigare att ha en finare bil än grannen än att upptäcka vad livet har att ge. Jag är själv en mer eller mindre prylgalning och älskar teknik men samtidigt vet jag att den inte ger mig speciellt mycket glädje i långa loppet. Enda jag vet är att jag inte tänker springa runt och knega på ett ställe som jag inte stortrivs på. När folk gör detta för att enbart få hjulen att snurra och sen kanske kan unna sig en utlandssemester om året så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vet knappt hur ag ska beskriva det hela, och hur jag ser på det. Men de starka kapitalistiska makterna vill ju ha det så, människan ska inte stanna upp och börja tänka och se hur illa allt är. Vi ska konsumera och visa statusen för alla hela tiden. Vi ska inte tänka på alla krig och all svält och allt annat elände som finns. Visst, lite reklam här och där om att skänka pengar för att lätta sitt samvete är helt okej, det föder om inte annat ett rövhål till högsta höns inom Röda Korset. Allt verkar bara handla om pengar och girighet. När ska vi stanna upp och istället för att lägga alla pengar på vapen, krig och elände så kanske vi borde se till att folk har rent vatten och kan få möjligheter att skapa sina egna liv någorlunda åtminstone? Men, vad? Ska vi nu ge istället för att leva i girighet? Det kan inte vara möjligt.
Själv har jag tre fadderbarn i världen som kostar mig 600 kronor i månaden. Jag skulle nog kunna haft tio fadderbarn utan några större problem just nu men risken är att jag väljer att leva lite annorlunda senare och då kan det nog vara tuffare att få iväg pengar till dessa också än om det bara rör sig om 600 kronor i månaden. Hur fattiga vi än är här i västvärlden så anser jag att det är en skam ifall man inte har minst ett fadderbarn. Egentligen borde vi ha ett flertal men istället ler vi åt grannen när vi står och tvättar vår nyinköpta bil som kostar åtminstone 300 000 kronor. Hur fel i huvudet är det på dessa personer? Vad fan gick snett när de föddes? Jag skäms över mig själv när jag tänker på hur mycket pengar jag spenderat på en massa skräp hit eller dit. Det rör sig om sjukt mycket pengar som man bara gör av med till ingen nytta. Men om jag skäms, vad borde inte alla andra göra i så fall? Eller är jag den stora boven i dramat?
Jag vet att jag kommer få en klar bild av hur jag vill leva i framtiden och säkert med vem jag vill leva också, ifall det nu ska bli så. När jag var liten kände jag ett kall att jag skulle bli framgångsrik och ihågkommen men det kanske var en liten överdrift men jag vet ju min kapacitet innerst inne och det gäller bara att få ut all energi och kapacitet i rätt riktning så kan vad som helst hända. Mitt första steg är att hitta min väg i livet som jag vill gå, för jag känner mig aningen förvirrad just nu. Jag slits åt en massa olika håll och försöker hela tiden ha en liten säkerhet och trygghet att falla tillbaka på men samtidigt kanske jag inte ger 100% på det jag verkligen ger mig in i då. Kanske ska jag sälja allting jag har och se ge mig ut och vandra på riktigt. Vandra på obestämd tid. Visst, jag kommer att ha pengar att ändå kunna falla tillbaka på om jag skulle ge upp och tröttna men det är inte som att bara bege sig hem till sin möblerade lägenhet igen. Men det är ett stort steg men det lockar. Samtidigt vill jag ju köpa en schäfer men den kanske kan vandra med mig :)
Jag har även slutat dricka alkohol igen och jag hoppas att det så förblir en lång tid framöver. I dag ska jag även bege mig ut och gå en lång tur och fortsättningsvis ska min träning komma igång på allvar igen. Tanken är att gå ner cirka åtta kilo på en månad innan jag ska ut och vandra (om det nu blir så) och under vandringen kommer jag garanterat att tappa ytterligare åtta kilo. Mitt icke helt konkreta mål är att jag ska tillbaka dit där jag var före sommaren förra året, nämligen på livets topp. Att man finner den inre ro och tillfredsställelse med livet som man behöver och då ändå inte ha förblindat sig för att hjälpa andra människor. Jag borde göra mer men först behöver jag hjälpa upp mig själv över ytan och jag är glad att jag har flera fina vänner som verkligen bryr sig om mig. Ibland känner jag att jag inte kan ge lika mycket som jag tar just nu men förhoppningsvis går det i vågor i livet, för totalt sett har jag gett så mycket av mig själv att man gör slut på sin egen energi.
Några spontana topplistor följer nedan.
Filmer/TV!
1. Sagan om ringen
2. Nyckeln till frihet
3. Den gröna milen
4. Falling Down
5. My girl
Musik!
1. Jonathan Johansson - Aldrig ensam (live P3 guld)
2. Bryan Rice - Breathing
3. Mauro Scocco - Någon som du
4. Johnossi - What´s the point
5. Ratata - Så länge vi har varann
Sport!
1. Newcastle United leder Championship league
2. Helsingborgs IF toppar allsvenskan
3. Leonil Messi - världens bästa fotbollsspelare!
4. Fotbolls-VM närmar sig
5. Tysklands landslag i fotboll
Bottenträsket!
1. Hur jag har mått
2. Människors egoism
3. Svenska karriärpolitiker
4. Ishockey
5. Glamourama
Listorna blir säkert fler och bättre hoppas jag men för att få igång något så startade jag idag. Nu blir det lite undanplockning i lägenheten samt en promenad. Vi får se hur dagen slutar. Jag behöver verkligen skriva mer i min blogg för det är mycket jag funderar på om dagarna men som sen inte kommer ner här och det kan ses som en förlust ibland. Vet inte riktigt syftet med att ha en blogg heller men jag får väl se om jag ska ha den för att enbart skriva för mig själv eller om jag ska kasta mig ut och konkurrera med alla andra genom att skriva för andra. Det återstår att se. Tanken är att jag ska dokumentera hela min vandring i bloggen med bilder och texter löpande. Får se om det blir så. Men ska jag iväg och vandra är väl tanken att lägga max 17 000 kr på utrustning och då ingår det åtminstone en netbook där. Kanske en Samsung NC-10 eller liknande. Men med en budget på 17 000 behöver jag nog låna tält åtminstone!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
