Egoism kontra lycka

I går tränade jag 30 minuter på min motionscykel och det kändes faktiskt helt ok. Efteråt var jag uppåt och ville se det mesta positivt men efter ett tag när man märker att det ändå är exakt likadant så började jag bli mer deprimerad igen och fundera en massa på varför jag känner mig sviken och varför människor inte är ärliga och raka i min omgivning. Mitt ex snurrar fortfarande runt i mitt huvud alldeles för mycket men hon hade väldigt fina sidor och det är väl därför som man tänker så mycket på henne även om hon också hade sjukt dåliga sidor, men så är det väl när jag försöker se det positiva före det negativa men sen faller jag.

Ju högre man siktar desto hårdare faller man, jag skulle kunna ta en random tjej vilken dag som helst men vad skulle jag få ut av det och vad hade jag haft att ge, ingenting. Visst, man hade fått mer sex än normalt men till vilken nytta egentligen? Därför saker går åt helvete när ens partner inte är uppriktig med vad den vill. Det finns för mycket tankar just nu om mitt senaste förhållande som jag fortfarande inte har förstått och det stör mig från och till. Om hon hade dött i en trafikolycka hade det varit lite lättare att acceptera på något sätt även om det kanske hade gjort mer ont men när jag har ett par olika tankesätt nu och allt känns uppåt väggarna blir jag mest ledsen bara.

1. Hennes mamma påverkade henne negativt så det tog slut
2. Hon ville mest ha spänning och sex med mig
3. Hon älskade mig så mycket att det gjorde ont med avståndet
4. Sen finns det väl en del saker till som jag inte kommer på just nu

Var jag än hamnar så finns det inget där jag bara kan acceptera att det blev såhär. Inte efter allt som sades och gjordes mellan oss. Det är inte logiskt och när saker inte är logiska i mitt liv så är det som att få 12 000 volt (med låg ampere) genom kroppen. Det funkar liksom helt enkelt inte längre då. Min omgivning tycker bara jag borde lägga locket på och det skulle varit enklare om det inte fanns så mycket frågetecken. I samband med allt detta blir jag också mer skygg i framtiden när det gäller andra människor. Och allt blir bara en enda negativ spiral för mig, och säkert för andra också. Nu tänker jag t ex på Anna och hur hon har blivit behandlad av killar tidigare, helt plötsligt kunde hon inte ha tillit till mig ens och sen får jag sämre tillit till människor och sen är karusellen igång.

I dag tänkte jag också ta ett träningspass på min cykel men just nu känner jag mest för att gräva ner mig. Livet känns bara så sjukt jävla orättvist ibland. Tidigare hade jag massor att fylla mina dagar med men de senaste månaderna blir det nästan ingenting och det hjälper ju inte på det hela precis. Ibland känns det som man bara vill skjuta sig och få ett slut på allting, eller att det finns en Gud som man bara kan ställa sig och skälla ut allt vad man kan. Eller avreagera sig med ett baseballträ på allt och alla. Jag vet inte men den här egoismen som råder bland människor får en att tappa tron ibland. Jag förstår när folk går rakt in i en skola och bara skjuter ner människor, men samhället verkar inte ha förstått någonting. Tragiskt alltså men alla är väl för självupptagna för att ens reflektera varför saker ser ut som det gör.

Finns kärlek ens eller är det bara jag som tror det? När man älskar en annan person, kan man då bara sluta älska den personen? Och när människor flyr istället för att prata, vad är det för fel då? Jag förstår Grizzly Man, varför han sa "fuck human, animals rules", eller något liknande. Jag trodde människan hade utvecklats under tiden men tydligen inte tillräckligt. De flesta har blivit djuriska på sämsta tänkbara sätt. Äsch, den här dagen suger bara för mycket. Har inte druckit någon alkohol på en vecka nu men när man mår såhär och tänker en massa känns det bara som man vill ner och köpa en eller flera flaskor vin. Snällhet på den här planeten har fan aldrig lett till något positivt. Helvete säger jag bara!