Att det ska vara så svårt!

Vad är det som är så svårt nu då? Ingenting egentligen men på något sätt lyckas jag inte med någonting som jag just nu vill. Det är enormt mycket tankar som flyger omkring i mitt huvud. Gamla saker som varför kommer ständigt upp i huvudet. Det är jobbigt när man inte vet och inget förstår av vissa situationer. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Senaste dagarna har jag i alla fall försökt att strukturera upp vissa saker men det känns som jag faller handlöst till marken igen. Jag har mängder med idéer vad jag vill göra men det är mest idéer nu, frågan är hur jag överför det till att ske i praktiken. Följande saker är i alla fall det som jag funderar på.

1. Resa iväg till Thailand och ta dykcertifikat och stanna på obestämd tid. Fel säsong nu bara.
2. Ta en skidsemester till Alperna på en eller två veckor. Men säsongen börjar lida mot sitt slut men jag har ytterligare en månad på mig åtminstone.
3. Sälja allting jag har och sen köpa vandringsutrustning och bege mig ut i naturen och vandra på obestämd tid. Möjligen att jag bara hyr ut min lägenhet i andrahand möblerad :)
4. Se till att skapa en intressant och händelserik blogg för mig själv och för andra.
5. Skriva en bok om hur samhället är från min synvinkel.
6. Lära mig spela gitarr.

Det var några av sakerna som jag kom på just nu, men sen finns det tusentals mindre saker också som jag funderar på. Bl a att skicka runt lite fina kort till människor som jag uppskattar eller att kontakta mitt ex och prata lite. Det slutade ju nämligen i katastrof och det får jag väl ta på mig helt och hållet även om det fanns anledningar till det.

Vidare har jag ju träning och förminskad alkoholkonsumtion också på mitt program. Det svänger så oerhört i mitt känsloliv just nu att detta har blivit så lidande. Jag har nästan gett upp och finner alldeles för många människor i min omgivning som alldeles för egoistiska. Svek är det som absolut tar hårdast på mina krafter och till sist ser man bara demoner var man än tittar. Lägg där till att jag ser det mesta som extremt meningslöst och jag dyker allt djupare för att finna ett svar på mina gåtor. Depression sammanfattar mitt liv just nu. Problemet är kanske att jag siktar så högt hela tiden och när jag väl är där så är jag som i himmelriket men när det sen tar slut eller upphör så faller jag så tungt. Men samtidigt kan jag inte sikta mot något annat är det högsta. Vad det beror på vet jag inte och det låter säkert helt konstigt i många öron.

Folk vet oftast var dom har mig och jag försöker alltid vara tydlig och rak med mina åsikter. Samtidigt får jag ta mycket smällar pga detta också. Då ställer jag mig frågan om det inte hade varit bättre att vara en sån där som alltid bara tänker på sig själv och alltid säger det andra vill höra, eller säger det som gynnar mig mest alltid. Kanske hade jag mått extremt mycket bättre då eftersom många saker inte hade gått åt helvete. Men är det i en sådan värld jag vill leva? Nej, det är det inte men när människor beter sig så runt mig så får jag smäll efter smäll och det är väl därför som jag önskar jag hade en flickvän som var 100% vid min sida. Någon att luta sig mot när övriga mer eller mindre oviktiga personer lever sina falska liv. Därför kan det än i dag göra ont när jag trodde att mitt ex var en sådan person jag kunde luta mig mot men det var det ju inte. Jobbiga "mardrömmar" har jag haft om henne senaste veckorna också och det kan ta alla ens krafter ifrån en dessvärre.

I övrigt så har min lägenhet återigen förfallit då jag varit helt orkeslös senaste månaden förutom några enskilda dagar då det har känts lättare. Jag vet att det kommer att vända och att fantastiska dagar kommer finnas i min framtid, även om jag har svårt att se hur dagarna skulle kunna infinna sig men jag har åkt berg och dalbana i hela mitt liv så det brukar ordna sig förr eller senare. Men jag har aldrig varit så här nere tidigare dock. Men vad är det jag söker och hur vill jag att mitt liv ska vara? I dag vet jag inte det, för drygt nio månader sen visste jag det och mitt liv var nästan exakt så som jag ville ett tag. Kanske inte de sista 10 procenten men de är ej heller de viktigaste. Ibland önskar jag verkligen att jag var Gud och kunde styra upp hur saker och ting skulle vara på den här planeten. Men jag får sluta tycka synd om mig själv - om jag nu ens gör det. Ett av mina ex sa det till mig, kanske hade hon rätt.

Jag kan även känna att livet blir extra jobbigt när jag läser tidningen eller ser något på tv och det enda jag ser ondskan hos människor. Ett exempel är den här mamman som miste sitt unga barn och dagen efter inte hade anmält sig hos arbetsförmedlingen (tror jag det var) och då hade hon ej heller rätt till sjukersättning fastän hon hade mist sitt barn. Då hänvisas det till byråkratiska regler som det absolut inte gick att ändra på. Det är bara en ondska hos dessa människor som beslutat detta. De hänvisar till regler och bestämmelser och säger att de ej kan eller får ändra på detta. Det är som Hitlers mannar som gick i ledet och hänvisade till en högre makt. Livsfarliga människor som inte kan ta egna beslut utan enbart är brickor i ett spel som handlar om gott och ont. Jag tillhör den goda sidan kan jag lova även om en ondska finns inom mig också och den visar sig mest när jag blir mäkta förbannad på något - som ofta är direkt riktat mot mig. Alkohol på det så tappar man sin besinning ibland och då kan man attackera med alla vapen man har, vilket inte är så lyckat men det är åtminstone ingen ondska för att människor ska lida enbart för sakens skull.

Åter till hon som miste sitt barn. Nu ska tydligen regeringen ändra på lite regler så att samma situation inte kan uppstå i framtiden. Är det inte lite enklare att enbart ha en enda jävla regel och det är "tänk själv - och använd sunt förnuft"? Jag tror att vi hade klarat av hela det här samhället sjukt mycket bättre då. Men tydligen ska inte människor tänka själva för då hotas makten. Det är så sjukt mycket som gör mig förbannad i det här samhället och speciellt i Sverige. Sen finns det än mer saker som man bara skakar på huvudet åt. Ta det här med taxichauffören som hade parkerat sin taxibil i en taxizon och sen gått på toaletten. Han fick 700 kronor i parkeringsböter - vilket jag tycker är helt felaktigt. Reglerna säger att en taxibil i en taxizon måste vara i arbete eller något sådant. Han betalar sina böter men överklagar till Tingsrätten, vilka ger taxichauffören rätt och han ska återfå sina pengar. Bara här har det kostat samhället långt mer än dessa 700 kronorna som han fick i böter från början vilka nu även ska återbetalas. Är det rimligt? Vidare överklagar sen polismyndigheten ärendet till Hovrätten och allt känns än mer absurt. Nu finns det poliser som jobbar med ärendet och kostar pengar, det finns sen en del folk inom rättsväsendet som arbetar med ärendet i två instanser och kostar pengar. Jag vill inte ens tänka på hur många tusentals kronor hela detta ärendet har kostat. Men att inte myndigheter ger upp efter att ha förlorat i en instans. Jag anser att enbart privatpersoner eller liknande borde få överklaga, inga myndigheter alltså. Hovrätten ger även dessa taxichauffören rätt och efter överklagande till Högsta Domstolen av polismyndigheten så tas inte fallet upp och domen har vunnit laga kraft. Jag kan köpa allting ifall förlorarna är beredda att ta konsekvenser för sitt handlade. Uppenbarligen hade parkeringsvakterna gjort fel, och sen polismyndigheten som driver det vidare. Låt dessa människor få stå för kostnaderna istället så ska vi se hur mycket deras ondska ökar med. Nä, robotar i ett system som enbart vill sätta dit någon, kanske rasister då snubben som alla andra taxichaufförer inte var svensk.

Ja, detta är ju bara en bråkdel av vad mitt liv handlar om. Antagligen har man fått det mesta av far min som också försökte ändra på samhället på ett eller annat sätt. Ilskan fanns där och den tar mycket energi från en men samtidigt tänker jag aldrig bli en sur fitta som inte tycker eller tänker själv och bara låter allting flyta medströms för att det är enklast. Och jag kommer nog skära mycket i min omgivning också för jag orkar inte med människor som inte bryr sig eller liknande. Indirekt tycker man ju saker är bra då. Vad gör jag då för att få till en förändring? Ingenting nästan, det är det som är det hemska. Just nu känns valen mellan att antingen inte göra något alls eller ta och skjuta bort onda människor. Det finns ju en anledning att demokratier inte går att ändra i någon nämnvärd riktning. Visst finns det rika personer som kan starta ett parti som Ny Demokrati och sen komma in med 20 mandat i riksdagen och påverka en del men så länge människor sitter och röstar på moderater eller socialdemokrater år ut och år in för att dom alltid gjort det eller för att dom inte tycker det finns mening att välja mindre partier och speciellt inte partier med under 4% så är det en fara för demokratin och de stora vinner på detta. Än värre är det ju när vi nu har två sidor, alliansen mot de rödgröna. Kan inte samtliga gå ihop så att det inte spelar någon roll vad vi röstar på? Sen sitter vi här och förbannar oss över diktaturer? Allt för att folk inte själva kan tänka.

Nog med klagande nu. Jag ville mest skriva av mig lite. Ska skriva fler inlägg i framtiden. Det kommer ett av mina mål att vara. Kanske utvecklar jag bloggen till att vara en blandning av rent personliga tankar till en mer "se om jag kan få några att bli intresserade av vad som skrivs här". Skulle någon som är grym på musik läsa här kan du väl höra av dig. Jag behöver musik till mina texter nämligen och än kan jag inget om musik :)

Just det, jag kommer ju ha en topp fem lista inom flertalet områden också. Bl a musik och sport. Vad mer kan man ha för skoj? Prylar kanske? Ja, allt ska struktureras upp inom kort. Något intresse måste man ju ha och att ta hand om sig själv är väl det viktigaste även om jag oftast alltid sett till att försöka få andra att må bra före mig själv. Svårt att ändra på, samtidigt vill man inte bli en sådan som alltid tänker på sig själv hela tiden bara.

*pustar ut*