Så är det måndag igen

Och snart kommer det vara tisdag och sen onsdag och så vidare. Dagarna bara flyter förbi men jag står kvar på samma plats. Jag kommer ingenstans alls. Jag är helt krossad efter allt som hänt och speciellt när det kommer till mitt ex, som var det enda lilla ljus jag hade i mitt liv. Vi har börjat småprata lite med varandra igen. Även skickat lite sms men hon skriver inte så mycket. Hon tycker väl det är jobbigt att sakna mig och att åldersskillnaden samt avståndet är för stort. Jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte lösa hennes dilemma. Men jag försöker bekräfta henne så att hon vet att jag finns för henne. Skriver ofta att jag saknar henne och liknande. Men jag vet inte om det är rätt melodi, för jag kan helt sluta skriva sånt men det viktiga för mig nu är att hon fortfarande har mig som hon tänker på och funderar över. För jag tror att hon både vill och inte vill, därför får hon inte släppa taget om mig heller och bara leta upp någon ny. Då blir det nog svårt att få tillbaka henne. Det viktigaste är att vi kan träffas snart bara för att få varandras närhet och då tror jag att vi kan ha en fin relation utan att vi just nu är tillsammans och utan att hon behöver hitta någon annan som kan ge henne närhet och kärlek. Men samtidigt kommer vi inte att träffas alls ofta och saknaden kommer säkert bli större. Men jag vill inget hellre än att bara få sova bredvid henne några nätter och hålla om henne och visa all min värme för henne. Det tror jag hon behöver, och jag behöver det definitivt.

Så vad hände annars i går kväll, söndag? Jag gick ut vid tiotiden för att äta en bit mat men väl på matstället så bryter jag fullständigt ihop och jag klarar inte att hålla tillbaka tårarna som rinner. Jag får be om fler servetter så att jag har något att torka med. Maten kunde jag inte ens smaka eftersom jag var så förstörd inombords. Den ensamhetskänslan och saknaden jag fick vad gäller både min mor och flickvän blev så enorm på något vis. Hade jag varit hemma hade jag släppt loss allting men jag försökte hålla tillbaka nu men det gick inte.... det rann en tår efter den andra hela tiden i nästan två timmar. Det var olidligt egentligen men jag orkade inte ens resa mig upp för att gå. Skickade ett flertal sms till mina kamrater som försökte trösta mig men det var stört omöjligt.

Är också helt trött rakt igenom för jag sover dåligt och jag tänker konstant på mitt ex och hur det ska gå att få en närhet till henne igen. Jag vet inte hur jag ska spela korten så jag hoppas att Jesus kan hjälpa mig där även om jag ibland tvivlar. Det är kanske det som är fel, att man inte ska tvivla där. Men om det då inte hjälper, ja då är man ju på samma ruta igen. Sov dock lite bättre nu i natt för jag fick några timmars sammanhängande sömn i alla fall, typ mellan 04.00 och 07.30. Men det är så lite att jag snart blir rädd för mig själv. Jag är ett vrak rakt igenom.

Får hoppas Anna ringer sen efter skolan för i sina sms nu är det väldigt korta meddelande och det kan ju bero på flera anledningar men det spelar nog inte så stor roll att hon är i skolan vad gäller det. Men hon skrev "oki" på att jag bad henne ringa efter skolan. Då ska jag förklara för henne hur jag känner när det gäller vad jag ska säga till henne. Den ena vägen är ju att säga att man saknar henne och vill träffas inom kort för att bara få vara tillsammans med henne över en helg som då kan få mig att må bättre, och även henne förhoppningsvis. Jag vet dock att båda kommer må dåligt och bara se en saknad framför sig redan när vi träffas, speciellt Anna som gråtit över det när det varit flera dagar kvar tidigare till hon skulle resa hem igen. Men nu kommer även jag känna likadant eftersom vi inte är ett par. Men jag tror ändå att man ska fånga bra ögonblick som när vi träffas. Så jag hoppas att hon vill och vågar träffa mig. Den andra linjen är att jag inte ska nämna något om det alls och låta henne få tid och sen vilja träffa mig utan att jag lägger fram det, men risken är att hon inte kommer vilja det och då kommer det bara att försvinna massa tid och man kanske tappar henne för alltid. Varför är det så svårt att vara en människa och leva?

Åter rinner mina tårar

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag förtjänar inte att må såhär dåligt så att det rinner tårar längs mina kinder varje dag. Hade jag bara varit mer ond hade allt slutat i en hämndaktion och sen hade det verkligen slutat i kaos för båda och bägge hade mått extremt dåligt tror jag. Nu vet jag inte hur mitt ex mår men jag mår bedrövligt. När tårarna rinner på mig på det här sättet så är det också som så att jag ser bilden av Anna när hon gråtit så många gånger och jag har varit där nästan alla gånger. Dom få gånger jag inte varit där är jag ledsen för men jag kunde bara ge henne mer av allt annat sen istället. Det är då allt blir så jobbigt när hon sen klagar på mig och verkligen enbart fokuserar sig på alla fel och brister. Varför gör hon det? Hon är ju så fin innerst inne, kanske kan hon inte ens hjälpa det?

Varför spelade hon inte med öppna kort och försökte göra allting på ett fint sätt? Jag kanske inte hade mått mycket bättre men jag hade haft mindre att fundera på. Och varför fullständigt ignorerar hon mig i dag och även skäller i telefonen? Jag hoppas hon ringer mig innan jag sticker iväg och dömer innebandy, annars vet jag inte hur den kommer att sluta. Annars måste jag ringa henne och skulle hon inte svara då så får jag nog panik. Men jag tror hon svarar, behöver ju prata med henne lite. Egentligen blir det säkert bara jobbigare i längden ifall man sen aldrig träffas men jag hoppas vi kan ses som vänner och umgås på ett bra sätt. Vi har gjort det förr och då kan man alltid göra det igen.

Varför är inte alla som mig egentligen? Visst, jag gör också fel och behandlar andra människor illa men jag är alltid där sen och försöker räta ut problemen och se till att man fortsätter på det spåret man haft innan. Jag kan också bli fruktansvärt sur på kamrater och alla ibland men det sitter inte i alltför länge. Sen glömmer man, förlåter och går vidare. Så är det i alla fall om något har varit äkta. Så om min och Annas kärlek var äkta så borde vi ha det bra tillsammans även i framtiden. Jag vet att jag borde lägga ner kontakten med henne under några dagar så att vi sen kan knyta ihop den på ett bättre sätt men nu är det saker som inte är uppklarade som gör att jag mår dåligt. Jag vill bara ha ett fint samtal med henne snart, eller i kväll innan jag somnar. Jag orkar inte med fler nätter där jag sover så här dåligt. Det går bara inte. Jag vet ju att hon saknar mig även om hon är sur och ignorerande ibland.

Kom att tänka på det här med att spela spel i ett förhållande. Jag själv gör inte sånt utan jag kör alltid raka rör och puckar så att allting är klart för den andre. Det blir minst missförstånd på det sättet även om alla inte kan ta det lika bra, men det är också en vanesak. Anna var på mig hela tiden i början av vårt förhållande, ringde och skickade sms och snackade med mig hela tiden på msn. Hon tyckte då att jag inte uppmärksammade henne tillräckligt även om jag både gjorde det och bekräftade henne. Hon trodde jag tyckte det var jobbigt men det tyckte jag ju såklart inte men problemet var väl snarare att jag var upptagen med andra saker och då inte kunde svara, eller skicka sms direkt. Jag saknade ju henne redan då och försökte att ägna mig åt andra saker så det skulle bli lite enklare. Detta gjorde att hon kontaktade mig mindre för att hon då trodde att jag skulle kontakta henne mer men vi pratade så mycket med varandra så det fanns oftast inget att säga mer än att man älskade varandra och saknade den andra. Och jag ville liksom inte tjata ut det på något sätt. Kontakten blev sämre redan här och det blev lite mer sura miner och helt plötsligt började båda ifrågasätta om den andra älskade en. Om det beror på det här spelet att om hon hörde av sig mindre så skulle jag höra av mig mer vet jag inte men jag kan inte spela dessa spelen typ It´s just fake! Jag sa att jag älskade att hon hela tiden tänkte på mig och att jag var överlycklig för varje sms.

Nu är det tvärtom nästan. Nu vill jag kontakta henne hela tiden, speciellt när jag mår så här uselt. Men allt blir bara sämre av det då hon inte kan ta det på samma sätt som mig, även om vi var ett par då. Så det bästa jag kan göra är att inte kontakta henne alls men det är också så sjukt jobbigt! Hade man bara haft det lite bättre så hade man klarat det. Men även när jag försöker göra det nu så kan det vara som så att hon hör av sig till mig på msn eller sms eller ringer, och då förväntar jag mig att hon ska leda samtalet på något vis men när hon inte gör det så känns det som att det är jag som kontaktat henne och allt är likadant igen. Skulle jag inte svara blir det också fel för då blir hon sur över det. Så vad jag än gör så är det en förlustsituation. Det måste finnas en vinnande situation men jag vet inte hur fan den ser ut., Allt jag vet är att jag snart inte orkar mer. Och snart orkar jag inte ens tro på att det finns en Gud som försöker hjälpa till. En större ensamhet än den jag känner nu har jag nog aldrig upplevt innan. Det är smärta och sorg rakt genom mitt bröst.

Jag känner mig helt död inombords

I går åkte jag till mitt gamla jobb i Danmark och var ju julefrokost! Det var helt ok, och egentligen var det väldigt trevligt men jag kan inte släppa fokus på mitt ex vad jag än gör. Hon betyder för mycket för mig och när vi pratar så nämner hon att hon saknar mig och att hon inte mår bra eftersom hon inte vet vad hon vill mellan oss. Ibland kallar hon mig hjärtat och det känns ibland som att vi ska träffas snart bara för att umgås och ha kul som vi haft så många gånger förr. Men sen helt plötsligt vänder allting på en femöring och hon blir sur och verkar inte vilja prata med mig. Ja, då brukar det lösa sig genom att ge henne lite tid så kan man prata vidare sen.

Lite senare nu i natt började vi prata igen och jag frågade vad jag ska göra. Hon svarar att jag ska sluta chatta med alla mina tjejer. Jag vet inte vilka hon tänker på eller om det bara är bilder hon själv målar upp i huvudet. Jag försöker fråga henne men får bara till svar "skit samma", vilket jag tycker är tråkigt. Sen slutar hon prata helt med mig och hon borde veta att jag mår sjukt dåligt av det. Vill hon att jag ska må på det här viset eller? Jag tror inte det men ibland börjar jag fundera för jag kan ta att hon blir sur ibland men inte att hon bara fullständigt ignorerar mig.

Och även om vi inte är tillsammans i dag så får jag ibland bilder själv likt henne att hon cammar och håller på med någon annan kille eller pratar i telefon. För jag vet att hon inte somnade från alla mina meddelande på msn och jag vet att hon hörde sin telefon ringa och det är då jag börjar fundera allvarligt i banorna ovan. Jag brukar inte få en sådan känsla om det inte är en korrekt känsla. Märkligt men sant. Nu har hon antingen somnat eller pratar hon i telefon med någon. Jag står snart inte ut längre, jag faller och faller och jag tycker att även om man slår i marken hela tiden så fortsätter man att falla. Hjälp mig skriker hela min kropp inombords.

En polare ringde mig innan i natt och skällde ut mig eftersom jag vid ett tidigare tillfälle hade sagt att man kan lika gärna göra en "Enke", dvs ta livet av sig - och med all rätt gjorde han kanske det. Han vill mitt bästa men vet inte hur han kan hjälpa mig just nu. Han snackade en del om mitt ex och allt han sa kändes som att det stämde, och då vet han bara det jag sagt till honom angående mitt ex. Men stämmer det han sa så blir jag ännu mer sårad och förkrossad, i dom lägena kommer ett slags hämndbegär upp eftersom man känner sig så oerhört sviken. Nu brukar dom känslorna gå över men jag står inte ut med psykisk misshandel i kombination med lögner sen innan.

Nu vet jag ju inte hur det ligger till och det är svart att ta upp det också i ett sånt här läge. Man får väl mest invänta framtiden och se vad som händer. Saknaden jag känner är så sjukt stor att jag har ordentliga sömnproblem numera också. Jag brukar inte ha svårt för att sova normalt även om jag sov väldigt mycket tryggare med Anna än hur jag sovit tidigare.

Varför offrar jag så mycket av mig själv? Varför ger jag 100% när jag vill att något ska fungera? Varför är jag den som kämpar längst och aldrig ger upp. Varför tänker jag mer på min (ex)partner än på mig själv? Jag fanns där alltid för henne när hon behövde mig och visst, hon fanns väl där när jag behövde henne också. Men nu finns jag där fortfarande alltid för henne medan hon bara finns där för mig ibland. Det känns jobbigt nu. Och om vi går tillbaka till förhållandet så har man inga krafter kvar alls när ens partner visar att hon ger allt via text och talspråk men sen bara några dagar efter ger upp och överger skeppet. Då står jag oftast ensam kvar och följer med skeppet ner eftersom jag inte orkar hoppa av det.

I går lördag så hade jag en riktigt jobbig natt samt morgon och dag. Den blev bättre på eftermiddagen efter lite kommunikation med Anna. Men jag orkar inte två sådana dagar i rad när man ligger och skakar inombords av saknad och längtan samt ett litet hopp någonstans. Ovisshetens tider är dom jobbigaste men jag kan inte ge upp henne för hennes positiva sidor får hela mig att brinna av kärlek. Även om hennes svartsjuka och hastiga humörsvängningar inte fått mig att må bra stundtals, men det kunde jag alltid ta eftersom jag visste att hon fanns där för mig senare och då hade vi det underbart igen. Om jag bara hade vetat hur hon tänkte och fungerade innerst inne eller om hon varit helt frispråkig med att försöka berätta det för mig så hade jag kanske kunnat andas lite lättare. Nu är det som att andas genom en påse som har ett litet litet hål så att luften kan komma igenom. Jag får hoppas att hon ringer mig senare och att det samtalet kan bli någorlunda bra för annars orkar jag inte ta mig igenom den här dagen på ett bra sätt.

Hon saknar mig, kallar mig hjärtat och ger mig kramar och ibland även en puss. Pussar ger hon nog många kan jag tänka mig men det andra är ändå något som kan sammankopplas till våra underbara stunder tillsammans. Hon har det dock jobbigt nu när hennes pappa är hemma från utlandet igen där han normalt jobbar. Det tär nog på hennes krafter och jag borde väl inte vara på henne så mycket men jag vill bara väl och jag vill bara prata med henne. Det är min lilla överlevnad och det är där jag sätter mig själv först, som jag annars aldrig brukar göra. För någon dag sen skrev hon att hon mådde dåligt pga ovan samt att hon inte visste vad hon ville mellan oss. Då kändes det ändå lite hoppfullt.

När sekunder känns som minuter, och minuter känns som timmar. Då timmar känns som dagar och dagar känns som år, det är då det tar tid att läka ens sår.

Just nu är jag bara så sjukt trött i både kropp och huvud så jag bara måste sova. Men jag kommer att ha svårt för att somna och gör jag det är risken att jag drömmer en massa om henne och det får mig att må sjukt dåligt när jag vaknar. Risken är också att jag bara sover någon enstaka timme och då direkt kastar mig på mobilen för att se om hon svarat mig och bryr sig. Innerst inne gör hon det men ibland så blir hon för sur för att veta hur hennes omgivning mår.

Jag skulle göra och offra så mycket för att allt ska bli bra mellan oss. Drömmen vore att hon flyttade hit så kunde vi få ett lugn och hon kunde äntligen förstå att allt jag säger är sant, och med det skulle hennes svartsjuka avta en del tror jag. Förresten, för någon dag sen frågade hon på skoj om jag ville gifta mig med henne. Jag svarade ja men fick ett "nej det vill du inte alls" som svar tillbaka. Men varför ställde hon frågan?

Det enklaste vore att bara gå ut och ragga upp några andra tjejer och glömma Anna men jag kan inte göra det mot henne, och inte mot mig själv heller. Jag vet vad jag vill ha och det ska jag kämpa för, men jag kan bara inte må såhär uruselt då. Och det är Anna som får mig i det här skicket indirekt åtminstone. Märker att jag blir mer och mer flummig i bloggen just nu och det är väl pga tröttheten så jag avrundar nu och återkommer senare.

Ett blödande hjärta

Sitter just nu i samma soffa som alltid och hänger med huvudet. Läser en blogg om olycklig kärlek och jag började stundtals att gråta. Är vi människor verkligen värda all denna sorg och lidelse? När ens själ är som en dimma som sakta försvinner så är det jobbigt att existera. Är man dessutom en tänkande människa så blir lidandet så mycket större. Jag maler samma tankar om och om igen. Om hon nu älskar och saknar mig, borde hon inte då rimligen ha ork att kämpa och vilja ha ett förhållande? Varför målar hon upp ett förhållande som jobbigt? Även om det finns saker som hon anser som jobbiga såsom åldersskillnaden och avståndet. Men om hon älskar mig är väl den kärleken större? Antagligen brottas hon med många tankar också men det känns som att hon vill fly och inte tänka på det. Går man tillbaka och tänker på alla stunder vi haft haft så känns det väl ändå skit samma vad andra människor tycker? För hon måste ha mått lika bra som mig alla gånger som vi setts. Visst var det jobbigt att hon bodde 28 mil bort men att veta att hon fanns där för mig och att jag alltid fanns där för henne gjorde att man ändå klarade av det. Nu är man bara som en tomhet i ingenstans och det finns inget hopp känns det som. Enda jag vill är att kunna umgås med henne som förut så att hon förstår vad det är hon säger nej till. Och även om det är jobbigt i dag för henne så finns det ju en morgondag att se fram emot och varför då inte sikta på den och försöka bli tillsammans senare i livet?

Jag har mått både bra och dåligt under mitt liv tidigare och det är helt underbart när man är på topp men sen blir smällarna desto hårdare när man är på botten där jag befinner mig nu. Man känner sig övergiven och ensam, ej älskad och bara sårad. Är det verkligen så svårt att må bra och finna lycka i tillvaron? Jag var helt säker på att Anna var en sådan tjej som verkligen ville satsa på oss. Alla samtal vi hade där hon sa saker som i dag inte längre verkar betyda något. Var det bara tomma ord eller förändrades hon så mycket på kort tid? Jag blir bara mer och mer förvirrad och mår sämre och sämre hela tiden.

Man kanske borde lära sig att aldrig ge en enda bit av sig själv i resten av livet men jag vet att om jag någonsin hittar en sådan fin tjej som Anna igen så kommer jag bli lika naiv och tro att det är den mest underbara människa som finns och då måste jag verkligen ge allt av mig själv igen för att hon är värd det. Men jag orkar aldrig mer hamna i det här tillståndet och borde rimligen inte ge något mer av mig själv. Det är nog här allting faller på plats varför jag mår så sjukt dåligt. Att jag försökte och kämpade och gav allt hela tiden för att hon skulle må bra. Alla problem som fanns jobbade jag stenhårt med för att lösa. Även om mina lösningar inte var de bästa kanske så försökte jag åtminstone. Kärlek är bara så farligt att hålla på med. Jag försöker finna tröst och stöd överallt men ingenting hjälper. Jag är själsligt död och undrar om jag någonsin kommer bli levande igen. Det känns bara som en ond mardröm hela det här.

Och inte nog med detta! Nu blir jag antagligen sparkad från mitt innebandyuppdrag också. Jag är i alla fall ledig i två veckor. Min mor dör, min flickvän gör slut och nu detta med innebandyn. Man kan ha en bättre höst. Hur fan gick det så här dåligt med allt? Kan man inte skruva tillbaka klockan så kan man åtminstone se till att man kopierar den gamla tiden och gör om det i den nya tiden. Jag vet i fan hur jag ska få tillbaka Anna. Hon vill ju inte bli tillsammans med mig. Why? Jag borde väl aldrig engagerat mig i henne men jag bejakar mina känslor som jag får. Sen tar jag även mitt ansvar och jobbar för att bygga upp saker och inte riva ner det. Jag anklagar ingen men hur in i helvete kunde det gå såhär. Min sorg är alldeles för stor för att orka med något alls nu.

Helt förstörd

Nu är det måndag och jga är fortfarande helt förstörd inombords. Detta är på ett sätt något av det värsta jag varit med om. Att engagera sig så mycket och låta ens känslor för Anna helt styra en gjorde för ont när det tog slut. Jag fungerar inte som människa längre känns det som. Jag finner ingenting intressant och jag gråter varenda dag. Jag kan sitta och storgråta, hur normalt är det? Jag kan egentligen inte belasta Anna med något men vet hon vad hon har gjort mot mig? Jag förstår inte vad det är som har hänt och det kanske inte Anna heller gör, men det känns som att hennes morsa har sagt till att hon inte kan vara tillsammans med mig och att det är här allting klämmer. När man får tankar att man kanske borde ringa hennes mamma bara för att få klarhet i om det är så eller inte så är det ju inte bra men vad ska jag göra? Jag är helt nere på botten och orkar inte med någonting.

Tilliten till andra människor var låg innan jag träffade Anna men nu är den ännu lägre. Hur ska man kunna lita på någon när man får höra hur mycket en person älskar en men sen ändå lämnar mig. Det gör ont när hon säger att hon inte vill vara tillsammans med mig men att hon älskar och saknar mig. Vad är det som inte stämmer då? Jag tror hon har det extremt tufft med alla sina tankar och påfrestningar i Göteborg. Jag kan inte begära av henne att hantera allting på ett bra sätt men jag vill försöka få det bra igen för jag älskar henne av hela mitt hjärta. Jag kan inte släppa det då. Det går bara inte.

I går hade vi innebandymatch och det var ett hett derby inför fullsatta läktare. Just under och efter matchen kunde jag släppa Anna faktiskt och bara glädjas åt segern men så fort jag lämnade hallen så kom saknaden tillbaka och jag började nästan gråta. Laget hade fest på kvällen och bjöd in mig. Normalt hade jag väl stannat hemma men i det skicket jag var så hängde jag på för att ha lite trevligt med killarna. Man kunde inte släppa det helt men det kändes lite bättre i alla fall. Men nu är man åter hemma i sin ensamhet och den knäcker mig totalt. Det finns inget som kan läka mig förutom att Anna och jag träffas och kramar om varandra och säger att vi vill satsa i framtiden. Jag har gått från världens lyckligaste till världens mest olycklige enbart på grund av att det tagit slut med Anna. Det fick inte hända men det hände. Nu ska jag ge allt för att få tillbaka henne. Men jag vet inte hur. I natt blev hon sur på mig också och det kanske var med rätta men det känns som att hon vill bli sur på mig och anklaga mig hela tiden vad jag än gör. Varför gör hon så mot någon har älskat och förmodligen älskar?

Vad ska jag tro?

Nu är det söndag morgon och jag sitter i min soffa klart tidigare än jag hade planerat. Jag kan inte sova nästan. Sover oroligt och vaknar tidigt. Kastar mig på telefonen för att se om hon har hört av sig. Det hade hon inte gjort och då blir jag lite förtvivlad. Jag fungerar helt enkelt inte som en människa just nu längre, jag äter inte och sover inte och känner mig som i en dimma hela tiden. Tankarna gnager på mig och jag vevar tankarna om och om igen vad det var som hände. Jag har fått många svar och ibland känns det positivt men nu i min ensamhet så känns det som att allt bara är en massa missförstånd och det är just sådana som inte får uppkomma. Sådant hade vi ju kunnat rätta till och kan fortfarande även om det är lite kämpigare just nu.

Hon ville vara lite ensam i helgen då hon umgicks med en kompis och det lät jag henne också vara. Sen stannade hon visst där hela lördagen också och då hade jag skickat en del sms. Allt jag ber om är att hon ska förstår hur sanningen är, att jag alltid varit henne trogen och att det inte finns andra tjejer i mitt liv som betyder något för mig rent kärleksmässigt. Jag har som de flesta några tjejkompisar men jag har väldigt få. Känns så jobbigt att behöva bli straffad för att jag chattat med massvis av tjejer innan jag träffade Anna. Då skickades det även bilder fram och tillbaka och alla dessa bilder ligger sparade i en gammal mapp på min dator. Visst, jag kanske borde ha raderat dessa men samtidigt har jag inget att dölja och det är en hel del blandade foto som jag måste gå igenom och då har jag valt att inte radera något ännu. Hade Anna bara tagit upp detta långt tidigare så kunde jag förklarat i lugn och ro och visat henne hur allt ligger till. Nu känns det som att hon har sparat en falsk bild i sitt huvud och det känns inte alls bra. Hon borde lita bättre på mig så mycket vi har umgåtts och allt som vi har gjort. Jag har ju prioriterat henne först alltid.

Det känns jobbigt för henne just nu antar jag. Hon brottas mellan olika känslor och det är här jag ändå hoppas. Jag hoppas att hon älskar mig som hon ändå har skrivit och jag vet att hon saknar mig och tänker på mig. Att jag finns i hennes tankar. Samtidigt så verkar hon ha målat upp en dålig bild av mig och det är där jag vill rätta till allt. För jag är inte en dålig människa även om jag gjort fel ibland, men jag har aldrig hållt på med någon annan tjej medan jag haft Anna. Sen att det finns ett liv som jag levt innan jag träffade Anna, det vill jag inte straffas för nu. Om vi två älskar varandra borde det ju bli vi två i framtiden igen. Något annat vill jag inte och jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare om Anna nu inte vill ha mig igen. Hon har liksom varit allt för mig, lite för mycket ibland tror jag t o m.

Hade Anna bara tagit upp saker som hon upplevde som ett problem tidigare så att jag verkligen hade förstått det så hade vi aldrig hamnat i det här stadiet där vi båda antagligen mår dåligt men där jag mår sämst. Anna verkar ju fungera som normalt genom att skratta och umgås med vänner och allt det. Jag fungerar inte alls. Jag behöver mest prata med Anna och det enda jag vill är att vi reder ut missförstånden. Först därefter kan vi börja jobba på en framtid, hur den ser ut det vet jag inte. Jag vill träffa henne så att man kan prata med varandra när man sitter bredvid. Först där kan hon förstå vad jag verkligen tycker och känner och menar. Där kan hon förstå att jag aldrig hållt på med andra tjejer. För det känns som det är här skon klämmer. Jag vill visa att jag är den underbara människa som hon blev kär i.

Jag vet att hon kan behöva tid för sig själv nu och känna lite distans till det hela och förhoppningsvis därefter förstå vad jag betyder för henne. Risken jag känner är dock att vi tappar varandra och att hon får sina falska bilder bekräftade så jag vet inte hur jag ska agera. Jag vill ju inte pressa henne heller. Jag sitter i en svår sits där jag dessutom mår så sjukt dåligt att jag knappt inte orkar andas. Jag känner mig som ett träd som blivit uppgrävt och ställt på en asfaltbit. Jag känner mig som en fisk som ligger på land och kippar efter andan. Jag känner mig som en fågelunge som ramlat ner från sitt bo. Detta är en mardröm som har uppstått. Så mycket kärlek det fanns mellan oss går inte bara förlorat. Jag tror snarare att vi pratar vad som styr det hela mellan känsla och förnuft. Jag styrs mycket av mina känslor och därför älskar jag henne som fan och skulle aldrig lämna henne oavsett vad som sker nästan. Hon styrdes mycket av känslor också men hon hade ett förnuft också och det är det som tagit överhand hos henne och det är inget fel med det. Men det jobbiga blir när hon tror saker om mig som inte är sanna. Det är här skon klämmer. Det är här jag vill få henne på andra tankar - ja dom riktiga tankarna.

Ibland kändes det som att jag stod på ena sidan och hennes familj på andra och vi båda drog i Anna, så tror jag i alla fall att hon kan ha upplevt det. Jag har aldrig dragit i henne för att hon skulle lämna sin familj. Jag har alltid haft inställningen att man kan ha både sin familj och sin käraste, man behöver inte välja även om det kan kännas så ibland. Jag vet inte själv hur jag hade upplevt det hela om jag hade haft morbröder som hade varit på mig hela tiden. Falska bilder och falska argument kan ha skapat en ohållbar situation förutom de reella problemen som avstånd och liknande. Ibland känns det som en kamp mellan Jesus och Djävulen, en kamp mellan det goda och det onda. Det goda ska normalt segra i slutändan men just nu verkar det onda ha segrat. Det har fått mig på fall och jag vet inte hur jag ska fortsätta slåss nu.

Jag kommer i alla fall göra allt jag kan för att den sanna bilden av mig ska vara den som råder och därefter får Anna ta vilka beslut hon vill och då kan jag bara acceptera dom och respektera det. Just nu har jag fortfarande känslan att hon har fått en lite felaktig bild av mig som förstärkts av hennes omgivning men det går att ändra på och det ska jag göra allt som jag kan för att göra. Om jag bara kunde få chansen att ligga bredvid henne och hålla om henne och förklara hur allt verkligen är. I den situationen borde Anna känna sig trygg och veta att det jag säger är det som stämmer också. Även om hon senare börjar tvivla igen som man alltid gör när man inte kramar eller är varandra nära på ett annat sätt.

Jag ska låta henne ringa eller kontakta mig nästa gång i alla fall, det lovade jag min faster som också nästan började gråta i telefon i går när jag förklarade hur allt låg till. Men hon säger att om det är meningen att det ska bli jag och Anna så kommer det att bli vi två. Och hon har en förståelse för hur Anna känner det - och det har jag också - när jag pratar om avstånd, kärlek och saknad. Jag har fått så många tankar i huvudet om vad jag borde göra att jag blir rädd och osäker att jag ska förvärra situationen. Men gör jag inget alls så kommer inget att hända. Alltså måste jag bara upp på min vita häst och vara den riddare hon vill ha. Det är då jag kan lösa alla problem och rida iväg med henne tillsammans med mig. Men jag kan vänta någon/några dagar till innan jag måste agera iaf! Satte mig ner och gjorde en video till henne också som jag la ut på youtube, den ska hon få så fort jag pratar med henne igen.

http://www.youtube.com/watch?v=4Z5t4rie8IM

Till sist har vi innebandymatch om mindre än tre timmar och jag är absolut inte i fas att ta hand om det men jag måste och får försöka göra mitt bästa så får vi se hur långt det räcker. Jag minns när vi hade problem tidigare och allt löste sig innan en innebandymatch, hur mycket kraft och styrka jag fick då. Nu är jag mest orkeslös och viljelös. På ett sätt känns det som att jag inte bryr mig för fem öre hur det slutar och då borde jag inte vara där. Men innerst inne vill jag såklart vinna. Ett tag tänkte jag att "tar det slut med Anna så har jag ändå innebandyn". Ja, så kan man ju tro när man är kär och galen, för just nu har jag ingenting i världen så länge jag inte har Anna. Jag är ensam, övergiven och vilsen som så många gånger förr. Anna var mitt stöd och den jag älskade över allt annat på jorden. Så låt oss bli ett par igen Jesus. Det är i stort sett allt jag ber om. Jag bor hellre i en grotta med Anna än att vara ekonomiskt oberoende. Sen vet jag inte om Anna också är åt det hållet men jag menar att kärlek och hälsa är de två viktigaste sakerna i livet. Så låt mig nu återfå min kärlek innan fisken har legat på länge på land, innan trädet börjar dö då det inte kan slå rot eller där fågelungen blir uppäten innan den räddas av en förbigående.

Jobbig känsla igen

Jag vet inte vad som händer och jag vet inte exakt vad hon känner men om jag litar på det hon skriver så vill hon vara nära mig och det är också vad jag vill vara med henne. Jag har precis vaknat och gått upp i dag och jag önskade så att jag hade fått ett litet sms men det hade jag inte. Jag vet inte om det är för att hon sover eller för att hon inte velat skicka något. Men jag bestämde mig för att ge henne ett litet sött sms nu på morgonen och det skickade jag iväg för några minuter sen. Dessvärre har jag inte fått något svar så jag antar att hon sover men det är en jobbig känsla också. Jag behöver henne mer än något annat men hon får inte misstolka det. Visst vill jag vara tillsammans med henne och längta efter henne även om man inte kan ses varje helg men samtidigt så är det jobbigt för henne när man inte kan ses hela tiden. Jag vet inte hur man löser det, för jag erbjöd mig att vara med henne så ofta jag kunde och ville även vara i Göteborg hos henne på vardagarna för att hon sa att hon saknade mig.

Jag hoppas att hon hör av sig snart. Jag hoppas att hon saknar mig mer och mer för varje dag och att vi kan träffas snart och att allt blir bra igen. Hon betyder nämligen allt för mig och jag känner inombords att själen inte är hel när jag inte har Anna hos mig även om hon är långt bort. Men bara känslan av att veta att hon älskar mig och att vi ska ses snart igen ör att man kan andas och leva. I love you Anna!

Jag förstår lite mer för varje dag

När Anna förklarade hur dåligt hon mådde när vi inte var med varandra och vi hade 30 mil mellan oss så kunde jag inte förstå att hon mådde så dåligt som hon uppenbarligen gjorde. Själv mådde jag kanske inte toppen men jag visste ju att jag hade henne och den tryggheten gav mig mycket styrka. Vidare så försökte jag hela tiden aktivera mig för att inte bara sitta och sakna henne just då för att jag själv skulle må lite bättre. Men samtidigt försökte jag hela tiden bekräfta henne med sms vad jag än gjorde nästan. Kanske inte så mycket som hon behövde eftersom hon just mådde så dåligt. Det var det jag missade tror jag.

För i dag tror jag man kan vända på det och säga att nu saknar jag henne enormt och mår så dåligt varenda dag. Känns inte som jag mår bättre bara för att tiden går just nu men det kommer jag såklart att göra så småningom. Enda problemet nu är att jag inte har någon att längta efter, som jag vet kommer ner nästa eller nästnästa vecka. Så nu sitter jag enbart hemma och deppar och mår extremt dåligt - antagligen så som Anna mådde innan. Nu vet jag inte hur Anna mår exakt men jag tror hon mår sådär och nu är det Anna som försöker aktivera sig för att inte bara sitta hemma och tänka men nu är vi inte tillsammans, det är enda skillnaden. Jag hoppas att hon förstår hur mycket jag känner för henne och att jag verkligen vill ha henne och att jag aldrig kommer att lämna henne eller vara otrogen etc.

Jag är glad för alla kamrater och andra som orkar lyssna på mig coh som försöker få mig att må bättre! Men dom kan aldrig få mig att må så bra som jag gjorde när jag träffade Anna i somras. Jag var på moln då och allt i mitt liv kändes helt underbart. Inga motgångar utan enbart glädje, kärlek och allt annat som man blir glad av. Vad ska jag göra nu? Jag vill vänta på Anna och låta henne fundera och få vara i fred och hitta sig själv med ett lugn för att sen kunna bli ett par igen och då att vi tar hand om varandra på rätt sätt - det gäller såklart båda. Jag vill inte leta upp någon annan tjej eftersom jag vet att ingen har dessa positiva sidor som Anna har och det är med henne jag vill leva. Ja, nu betyder inte det att gifta sig och bo ihop och allt det men att alltid ha henne vid min sida. Veta att hon älskar mig och där jag älskar henne! Det är vad jag vill. Jag behöver henne mer än något annat i det här livet.

Jag skrev detta innan men jag skriver det igen för jag bryter ihop varenda dag nu och börjar gråta. Visst, jag är en känslig människa och det har jag förklarat för Anna men så här mycket tårar är knappt inte möjligt att fälla. Det gör så ont i mitt hjärta och jag faller ihop och börjar tänka på hur underbart vi haft det. Alla underbara stunder och pussar, kyssar och kramar. All närhet i alla dess former och alla skratt och roliga stunder. När jag tänker så gråter jag som fan. Sen när jag läser alla brev hon skrivit så vet jag inte var jag ska ta vägen. Vi hade det så bra kärleksmässigt även om andra saker inte fungerade optimalt men kärleken är starkast. Den vinner alltid. Likadant vinner alltid ljus över mörker. Ja, jag gråter ungefär lika mcyket som när min far gick bort och även min mor. Jag känner mig så ensam i världen nu och därför var jag så glad att jag hade Anna. Hon gav mig energi och jag var på väg tillbaka i livet men nu har jag fallit så mycket så jag har kraschat. Hela jag känns söndersplittrad. Jag hoppas att vi kan träffas snart och bara umgås och må bra som vi gjort så många gånger förr. Jag älskar Anna så sjukt mycket.

En smärta inombord

Sitter ensam i min soffa och tänker på Anna som jag har gjort i stort sett hela tiden de senaste 10 dagarna. Tänkte i och för sig på henne väldigt mycket innan också men då kunde jag fokusera på andra saker också emellanåt, vilket jag har enormt svårt för nu. Tidigare kunde jag spela ett datorspel och leva mig in i det under ett flertal timmar när jag visste att Anna t ex låg och sov men numera kan jag inte ens fokusera på små små saker. En kamrat ringde för någon timme sen och påpekade att vädret var toppen och att det var dags för fisketur. Normalt hade jag ropat i högan sky - njae inte riktigt men jag hade blivit glad - men nu kände jag bara en fortsatt stor klump i magen och fiske är lika kul som att se kor bajsa på en äng.

Det hela handlar om saknaden av Anna. Som jag skrev ovan går det inte en enda sekund utan att jag tänker på henne, hur fantastisk hon är och hur gärna jag vill ha tillbaka henne. Saknaden, kärleken och längtan efter henne är så enorm att jag inte ens kan andas ordentligt om dagarna. Det känns som att hon var/är livet för mig. Jag vet inte exakt hur hon känner men hon säger att hon saknar mig och älskar mig men inte vill vara tillsammans med mig. Hon vill vrida tiden tillbaka och jag som är logisk tänker direkt att men det gör vi då. Inte vrider tiden tillbaka i sig men vrider tillbaka det andra så att vi blir tillsammans igen och kan koncentrera oss på varandra till 100%.

Jag kan själv tycka att det är jobbigt att det är 30 mil mellan oss men jag har hela tiden levt på längtan att få träffa henne och räknat ner dagarna innan hon skulle komma hit - alternativt om jag skulle köra till henne. I dag finns inte det här att man ser fram emot något utan det är som att titta in i ett stort mörker och jag hoppas att jag kan se hennes ljus och springa fram till henne. I mina alla önskningar och hopp som finns så ser jag oss två träffas inom några veckor över en helg för att få närhet till varandra och utifrån det börja bygga upp något fint och stort mellan oss igen. Jag låg i sängen och planerade så långt fram som till alla hjärtans dag. Jag har redan funderat på att boka bord på en fin restaurang samt köpa förlovningsringar och göra något stort av den dagen och jag hoppas innerst inne att hon vill bli tillsammans med mig den dagen igen och även förlova sig med mig. Det är min dröm men det gör så ont när jag tänker på det ifall det inte blir så.

Hon säger att hon behöver fokusera på sin skola och därför behöver vara ensam ett tag framöver nu. Jag vet inte hur hon känner men mina tankar gå mot att jag kunde ju hjälpa henne med allt skolarbete. Det har jag gjort innan och jag tror hon har fått bra betyg på de inlämningsuppgifterna. Det flyger säkert mycket tankar genom hennes huvud och det försöker jag respektera eftersom hon ändå trots allt är ung. Men jag ser mig själv vara den som hon kan luta sig mot när det känns tungt i skolan eller på andra plan. Jag finns där för henne och lyssnar på henne och torkar hennes tårar när de rinner längs hennes kinder. Förutom allt detta finns jag även hos henne i alla glada stunder och när vi är ute på vilda äventyr.

Jag tror hon funderar mycket på vad jag vill och känner kanske en rädsla över hur allting ska bli och tycker väl det är jobbigt att binda sig. Men jag har försökt att vara tydlig med att jag vill inte ha barn inom den närmsta framtiden så det hoppas jag hon förstår så att hon inte ser det som ett hinder. Det där med att binda sig och sen inte kunna ha skoj i livet senare är heller inget jag ser som ett hinder. Resor utomlands eller annat ser jag mer som att det är ett naturligt steg bara. Jag följer så gärna med ifall hon vill det men vill hon göra saker på egen hand är det inga problem för mig. Jag försöker leva mycket i nuet och då ser jag det ändå som att kärleken borde segra och stå emot allting. Jag har en stark tro på mig själv och vet att allt går med vilja och passion. Så alla problem går att lösa men samtidigt vill jag inte pressa henne till något, och det har jag aldrig velat. Det viktiga för mig är att ha en tjej som man älskar av hela sitt hjärta som man alltid kan tänka på och hela tiden uppvakta på ett eller annat sätt. Ses man bara en gång i veckan eller en gång varannan vecka eller kanske rent av bara en gång i månaden så anser jag att det är bättre än att inte ha något alls att längta och se fram emot. För utan ett förhållande blir det inte detsamma när man vill uppvakta den man älskar mest av allt.

Det som känns så positivt på ett sätt är att vi på något sätt har fått ett lugn mellan oss i vår relation. Mycket beror väl på att jag börjar hitta mig själv igen efter min mors död och jag vet på ett bättre sätt hur jag ska hantera situationen hela tiden. Jag vet vad Anna behöver och vad jag ska göra för att hon ska känna att jag finns där för henne. Tidigare kunde dessa sakerna bli fel ibland men nu känns det så rätt mellan oss. Alla timmar vi har pratat i telefon på sistone visar att vi ändå har något tillsammans men när jag vaknar på morgonen vill jag tänka och räkna ner vad gäller dagarna till man fysiskt får känna hennes närhet. Jag är alltid rak och ärlig mot henne i hur jag tänker och önskar och tycker. Det hoppas jag att hon uppskattar även om jag vet att många känner obehag av att höra sanningen.

Kunde jag offra lamm på offerstenar eller göra något annat - vad som helst - för att få tillbaka Anna så hade jag gjort det. Men jag är förvirrad och vet inte vad jag ska göra och hur hon ser på framtiden med mig. Vill hon ha mig i framtiden och vad hindrar oss från att bli tillsammans ganska snart igen? Finns det möjlighet att vi är tillsammans om tre månader eller ska man vänta längre? För varje dag utan henne gör det bara mer ont i mitt hjärta men samtidigt tror jag att man kommer närmare varandra när man väl hittar tillbaks till vår passionerade kärlek som vi haft tidigare och kanske t o m har fortfarande. Nu kan jag bara be Gud om hjälp att allt ska lösa sig. Det finns faktiskt inget som är viktigare än att jag ska få tillbaka Anna och kunna ha ett underbart liv med henne. Det visar åtminstone alla tårar som jag har gråtit samtliga dagar sen det tog slut.

Jag älskar henne så sjukt mycket.

Varför är allt så svårt när det borde vara lätt?

Vet inte riktigt vad jag vill skriva i dag men mina känslor gör att jag pendlar extremt i hur jag mår för tillfället. Ena sekunden är jag så långt nere så jag vet inte om man kan komma längre ner. Nästa sekund är jag nästan uppe vid ytan igen och kan kippa efter lite ny luft. Har pratat så mycket med mitt ex på sistone och det känns faktiskt bra. Känns som att det finns känslor mellan oss men att problem runt omkring ställer till det som jag skrev sist. Jag vet att allt går att lösa om man bara vill och kämpar, jag är en sådan person och därför har jag hopp om att allt ska ordna sig. Om det blir i dag, i morgon eller om en vecka eller en månad det vet jag inte men när ens hjärta klappar så hårt för en tjej så får det ta den tid det tar.

Mycket till varför problemen har uppstått är på grund av hennes svartsjuka och ibland bristande kommunikation mellan oss samt att jag inte har hanterat situationerna helt rätt alltid. Jag har varit osäker på mig själv hur jag ska göra ibland och då blir det garanterat fel. Jag har tänkt mycket och nu ser jag varför det uppstått problem ibland och i framtiden kan man undvika dessa i väldigt stor grad.

Just nu svävar jag i ovisshet men samtidigt känner jag att kärleken finns där. Det gäller att hitta tillbaka och se till att alla hinder tas ner. Det är så enkelt egentligen, i alla fall i min värld. Men olikheter bland människor kan göra de mest enkla sakerna till riktigt svåra men likväl går allt att lösa ändå som tur är.

Känner för att prata mer med henne men det blir det säkert ikväll och jag hoppas att våra underbara samtal leder till något stort, fint och vackert en dag. Jag är en oslipad diamant precis som hon. Därför finns det alla förutsättningar att livet kanske trots allt blir underbart och har en mening. Man lär sig alltid för varje steg man tar.

Äkta kärlek

När man vet vad äkta kärlek är så försvinner aldrig ens känslor. Visst kan dom gå upp och ner och man kan tvivla många gånger men i grunden finns där en kärlek som är så stor att det inte går att förklara med ord. Det närmaste jag tror man kan jämföra det med är en kärlek till Jesus.

Jag haft haft världens underbaraste tjej i fyra månader, men mitt i den här perioden dog min mor och jag har haft det tungt och det påverkade förhållandet negativt. Men min kärlek finns kvar även om det är slut (tillfälligt hoppas jag). Jag kan bara göra saker bättre i framtiden och nu finns det i stort sett inget som kan påverka mig utifrån utan jag kan lägga full fokus på den personen jag verkligen älskar. Jag hoppas så att hon vill ta tillbaka mig och visa sina känslor för mig igen. Alla andra problem runt omkring löser sig själv med tiden, det är jag övertygad om. 30 mil i dag är inte 30 mil i framtiden. Acceptansen från hennes familj borde också öka för varje dag och jag vill inget annat än att känna mig välkommen. Allt annat gör mig ledsen och mitt hjärta det värker.

Jag vet inte hur många tårar det runnit på mina kinder senaste veckan men det är många och det är på grund av den stora saknaden av den man älskade så mycket, och fortfarande älskar lika mycket. Jag har betett mig "illa" omedvetet ibland och det förstår jag nu efter att ha samtalat om det. Hela jag behöver kommunicera för att förstå hur saker och ting ligger till. Jag är så dålig på att bara tolka signaler eftersom jag själv alltid försöker kommunicera. Jag är i alla fall tacksam till att vi pratar med varandra och det är en början till att vi ska hitta rätt igen. Jag har så många fantastiska minnen och jag har så många planer som jag vill uppleva med den här underbara tjejen. Jag vet att vi har skoj tillsammans och jag vet att hon kommer att uppskatta mig mer i framtiden. Men jag har också haft det tufft med att hantera hennes svartsjuka bland annat. Men jag lär mig hur jag ska hantera det men det tar tid, det är inget man lär sig från en dag till en annan.

Vi pratade mycket om att alltid bygga på ett förhållande och aldrig riva ner tegelstenarna som man har satt upp. Vi har båda byggt en massa men vi har båda lyckats riva en del också. Jag är så fruktansvärt ledsen för alla gånger som jag har rivit istället för att bygga. Just nu rinner tårarna återigen längs mina kinder och jag vill bara att hon ska förstå att det aldrig kommer att hönda igen. Jag har inte varit i full balans efter att min mor dog, och i samband med alkohol så har jag väl blivit mer instängd i min egen värld. Jag har förlåtit henne för stora saker och jag hoppas nu att hon kan förlåta mig också och vilja öppna sina armar och ta emot mig. Jag kommer i alla fall alltid ha mina armar öppna för henne!

Jag har även beslutat mig för att inte dricka någon mer alkohol. Saker blir bara fel då, speciellt om jag dricker. Jag har druckit mycket förut och jag har lyckats sluta tidigare. Jag drack t ex inget under sju månader och jag borde aldrig börjat igen, men vi gör alla misstag och jag ber bara att alla borde bli mer förstående och förlåtande. Jag hoppas att Anna som hon heter verkligen förstår att jag menar allvar med att jag inte ska dricka någon mer alkohol. Då kan jag bygga hur mycket som helst på ett förhållande och då kommer aldrig dessa rivningssituationer.

Helt allvarligt vet jag inte hur jag ska kunna leva utan henne, ja jag vet att det låter stort och starkt men jag har aldrig förnekat mina kärlekskänslor för mig själv. Jag skulle göra i stort sett vad som helst för att åter få henne. Hon är den mest underbara tjej som finns även om vi alla har fel och brister, så även hon. Och jag vet att jag är en lika underbar kille men då måste jag få visa det också i mitt rätta jag och inte i en sorg där min mor gick bort och jag började konsumera mer alkohol.

Jag har bett till Gud och Jesus att hjälpa mig med detta i framtiden, att jag ska kunna få tillbaka Anna och att jag klarar mig från alkoholen, och det sistnämnda vet jag att jag klarar om jag bara får Anna tillbaka. Ingenting i världen betyder något om jag jämför med henne. Det kanske låter fjortisaktigt men det är så jag känner det och det är så det är. Visst har jag några få släktingar och nära vänner som betyder lika mycket. Man behöver inte göra kärlek så svårt. Älska mer! Jag kommer alltid älska Anna oavsett vad som händer men hon är klok och jag hoppas hon vill ses igen för då kan jag reda ut allt och visa mitt rätta jag, som jag visade i somras.