Jag känner mig helt död inombords

I går åkte jag till mitt gamla jobb i Danmark och var ju julefrokost! Det var helt ok, och egentligen var det väldigt trevligt men jag kan inte släppa fokus på mitt ex vad jag än gör. Hon betyder för mycket för mig och när vi pratar så nämner hon att hon saknar mig och att hon inte mår bra eftersom hon inte vet vad hon vill mellan oss. Ibland kallar hon mig hjärtat och det känns ibland som att vi ska träffas snart bara för att umgås och ha kul som vi haft så många gånger förr. Men sen helt plötsligt vänder allting på en femöring och hon blir sur och verkar inte vilja prata med mig. Ja, då brukar det lösa sig genom att ge henne lite tid så kan man prata vidare sen.

Lite senare nu i natt började vi prata igen och jag frågade vad jag ska göra. Hon svarar att jag ska sluta chatta med alla mina tjejer. Jag vet inte vilka hon tänker på eller om det bara är bilder hon själv målar upp i huvudet. Jag försöker fråga henne men får bara till svar "skit samma", vilket jag tycker är tråkigt. Sen slutar hon prata helt med mig och hon borde veta att jag mår sjukt dåligt av det. Vill hon att jag ska må på det här viset eller? Jag tror inte det men ibland börjar jag fundera för jag kan ta att hon blir sur ibland men inte att hon bara fullständigt ignorerar mig.

Och även om vi inte är tillsammans i dag så får jag ibland bilder själv likt henne att hon cammar och håller på med någon annan kille eller pratar i telefon. För jag vet att hon inte somnade från alla mina meddelande på msn och jag vet att hon hörde sin telefon ringa och det är då jag börjar fundera allvarligt i banorna ovan. Jag brukar inte få en sådan känsla om det inte är en korrekt känsla. Märkligt men sant. Nu har hon antingen somnat eller pratar hon i telefon med någon. Jag står snart inte ut längre, jag faller och faller och jag tycker att även om man slår i marken hela tiden så fortsätter man att falla. Hjälp mig skriker hela min kropp inombords.

En polare ringde mig innan i natt och skällde ut mig eftersom jag vid ett tidigare tillfälle hade sagt att man kan lika gärna göra en "Enke", dvs ta livet av sig - och med all rätt gjorde han kanske det. Han vill mitt bästa men vet inte hur han kan hjälpa mig just nu. Han snackade en del om mitt ex och allt han sa kändes som att det stämde, och då vet han bara det jag sagt till honom angående mitt ex. Men stämmer det han sa så blir jag ännu mer sårad och förkrossad, i dom lägena kommer ett slags hämndbegär upp eftersom man känner sig så oerhört sviken. Nu brukar dom känslorna gå över men jag står inte ut med psykisk misshandel i kombination med lögner sen innan.

Nu vet jag ju inte hur det ligger till och det är svart att ta upp det också i ett sånt här läge. Man får väl mest invänta framtiden och se vad som händer. Saknaden jag känner är så sjukt stor att jag har ordentliga sömnproblem numera också. Jag brukar inte ha svårt för att sova normalt även om jag sov väldigt mycket tryggare med Anna än hur jag sovit tidigare.

Varför offrar jag så mycket av mig själv? Varför ger jag 100% när jag vill att något ska fungera? Varför är jag den som kämpar längst och aldrig ger upp. Varför tänker jag mer på min (ex)partner än på mig själv? Jag fanns där alltid för henne när hon behövde mig och visst, hon fanns väl där när jag behövde henne också. Men nu finns jag där fortfarande alltid för henne medan hon bara finns där för mig ibland. Det känns jobbigt nu. Och om vi går tillbaka till förhållandet så har man inga krafter kvar alls när ens partner visar att hon ger allt via text och talspråk men sen bara några dagar efter ger upp och överger skeppet. Då står jag oftast ensam kvar och följer med skeppet ner eftersom jag inte orkar hoppa av det.

I går lördag så hade jag en riktigt jobbig natt samt morgon och dag. Den blev bättre på eftermiddagen efter lite kommunikation med Anna. Men jag orkar inte två sådana dagar i rad när man ligger och skakar inombords av saknad och längtan samt ett litet hopp någonstans. Ovisshetens tider är dom jobbigaste men jag kan inte ge upp henne för hennes positiva sidor får hela mig att brinna av kärlek. Även om hennes svartsjuka och hastiga humörsvängningar inte fått mig att må bra stundtals, men det kunde jag alltid ta eftersom jag visste att hon fanns där för mig senare och då hade vi det underbart igen. Om jag bara hade vetat hur hon tänkte och fungerade innerst inne eller om hon varit helt frispråkig med att försöka berätta det för mig så hade jag kanske kunnat andas lite lättare. Nu är det som att andas genom en påse som har ett litet litet hål så att luften kan komma igenom. Jag får hoppas att hon ringer mig senare och att det samtalet kan bli någorlunda bra för annars orkar jag inte ta mig igenom den här dagen på ett bra sätt.

Hon saknar mig, kallar mig hjärtat och ger mig kramar och ibland även en puss. Pussar ger hon nog många kan jag tänka mig men det andra är ändå något som kan sammankopplas till våra underbara stunder tillsammans. Hon har det dock jobbigt nu när hennes pappa är hemma från utlandet igen där han normalt jobbar. Det tär nog på hennes krafter och jag borde väl inte vara på henne så mycket men jag vill bara väl och jag vill bara prata med henne. Det är min lilla överlevnad och det är där jag sätter mig själv först, som jag annars aldrig brukar göra. För någon dag sen skrev hon att hon mådde dåligt pga ovan samt att hon inte visste vad hon ville mellan oss. Då kändes det ändå lite hoppfullt.

När sekunder känns som minuter, och minuter känns som timmar. Då timmar känns som dagar och dagar känns som år, det är då det tar tid att läka ens sår.

Just nu är jag bara så sjukt trött i både kropp och huvud så jag bara måste sova. Men jag kommer att ha svårt för att somna och gör jag det är risken att jag drömmer en massa om henne och det får mig att må sjukt dåligt när jag vaknar. Risken är också att jag bara sover någon enstaka timme och då direkt kastar mig på mobilen för att se om hon svarat mig och bryr sig. Innerst inne gör hon det men ibland så blir hon för sur för att veta hur hennes omgivning mår.

Jag skulle göra och offra så mycket för att allt ska bli bra mellan oss. Drömmen vore att hon flyttade hit så kunde vi få ett lugn och hon kunde äntligen förstå att allt jag säger är sant, och med det skulle hennes svartsjuka avta en del tror jag. Förresten, för någon dag sen frågade hon på skoj om jag ville gifta mig med henne. Jag svarade ja men fick ett "nej det vill du inte alls" som svar tillbaka. Men varför ställde hon frågan?

Det enklaste vore att bara gå ut och ragga upp några andra tjejer och glömma Anna men jag kan inte göra det mot henne, och inte mot mig själv heller. Jag vet vad jag vill ha och det ska jag kämpa för, men jag kan bara inte må såhär uruselt då. Och det är Anna som får mig i det här skicket indirekt åtminstone. Märker att jag blir mer och mer flummig i bloggen just nu och det är väl pga tröttheten så jag avrundar nu och återkommer senare.