En smärta inombord

Sitter ensam i min soffa och tänker på Anna som jag har gjort i stort sett hela tiden de senaste 10 dagarna. Tänkte i och för sig på henne väldigt mycket innan också men då kunde jag fokusera på andra saker också emellanåt, vilket jag har enormt svårt för nu. Tidigare kunde jag spela ett datorspel och leva mig in i det under ett flertal timmar när jag visste att Anna t ex låg och sov men numera kan jag inte ens fokusera på små små saker. En kamrat ringde för någon timme sen och påpekade att vädret var toppen och att det var dags för fisketur. Normalt hade jag ropat i högan sky - njae inte riktigt men jag hade blivit glad - men nu kände jag bara en fortsatt stor klump i magen och fiske är lika kul som att se kor bajsa på en äng.

Det hela handlar om saknaden av Anna. Som jag skrev ovan går det inte en enda sekund utan att jag tänker på henne, hur fantastisk hon är och hur gärna jag vill ha tillbaka henne. Saknaden, kärleken och längtan efter henne är så enorm att jag inte ens kan andas ordentligt om dagarna. Det känns som att hon var/är livet för mig. Jag vet inte exakt hur hon känner men hon säger att hon saknar mig och älskar mig men inte vill vara tillsammans med mig. Hon vill vrida tiden tillbaka och jag som är logisk tänker direkt att men det gör vi då. Inte vrider tiden tillbaka i sig men vrider tillbaka det andra så att vi blir tillsammans igen och kan koncentrera oss på varandra till 100%.

Jag kan själv tycka att det är jobbigt att det är 30 mil mellan oss men jag har hela tiden levt på längtan att få träffa henne och räknat ner dagarna innan hon skulle komma hit - alternativt om jag skulle köra till henne. I dag finns inte det här att man ser fram emot något utan det är som att titta in i ett stort mörker och jag hoppas att jag kan se hennes ljus och springa fram till henne. I mina alla önskningar och hopp som finns så ser jag oss två träffas inom några veckor över en helg för att få närhet till varandra och utifrån det börja bygga upp något fint och stort mellan oss igen. Jag låg i sängen och planerade så långt fram som till alla hjärtans dag. Jag har redan funderat på att boka bord på en fin restaurang samt köpa förlovningsringar och göra något stort av den dagen och jag hoppas innerst inne att hon vill bli tillsammans med mig den dagen igen och även förlova sig med mig. Det är min dröm men det gör så ont när jag tänker på det ifall det inte blir så.

Hon säger att hon behöver fokusera på sin skola och därför behöver vara ensam ett tag framöver nu. Jag vet inte hur hon känner men mina tankar gå mot att jag kunde ju hjälpa henne med allt skolarbete. Det har jag gjort innan och jag tror hon har fått bra betyg på de inlämningsuppgifterna. Det flyger säkert mycket tankar genom hennes huvud och det försöker jag respektera eftersom hon ändå trots allt är ung. Men jag ser mig själv vara den som hon kan luta sig mot när det känns tungt i skolan eller på andra plan. Jag finns där för henne och lyssnar på henne och torkar hennes tårar när de rinner längs hennes kinder. Förutom allt detta finns jag även hos henne i alla glada stunder och när vi är ute på vilda äventyr.

Jag tror hon funderar mycket på vad jag vill och känner kanske en rädsla över hur allting ska bli och tycker väl det är jobbigt att binda sig. Men jag har försökt att vara tydlig med att jag vill inte ha barn inom den närmsta framtiden så det hoppas jag hon förstår så att hon inte ser det som ett hinder. Det där med att binda sig och sen inte kunna ha skoj i livet senare är heller inget jag ser som ett hinder. Resor utomlands eller annat ser jag mer som att det är ett naturligt steg bara. Jag följer så gärna med ifall hon vill det men vill hon göra saker på egen hand är det inga problem för mig. Jag försöker leva mycket i nuet och då ser jag det ändå som att kärleken borde segra och stå emot allting. Jag har en stark tro på mig själv och vet att allt går med vilja och passion. Så alla problem går att lösa men samtidigt vill jag inte pressa henne till något, och det har jag aldrig velat. Det viktiga för mig är att ha en tjej som man älskar av hela sitt hjärta som man alltid kan tänka på och hela tiden uppvakta på ett eller annat sätt. Ses man bara en gång i veckan eller en gång varannan vecka eller kanske rent av bara en gång i månaden så anser jag att det är bättre än att inte ha något alls att längta och se fram emot. För utan ett förhållande blir det inte detsamma när man vill uppvakta den man älskar mest av allt.

Det som känns så positivt på ett sätt är att vi på något sätt har fått ett lugn mellan oss i vår relation. Mycket beror väl på att jag börjar hitta mig själv igen efter min mors död och jag vet på ett bättre sätt hur jag ska hantera situationen hela tiden. Jag vet vad Anna behöver och vad jag ska göra för att hon ska känna att jag finns där för henne. Tidigare kunde dessa sakerna bli fel ibland men nu känns det så rätt mellan oss. Alla timmar vi har pratat i telefon på sistone visar att vi ändå har något tillsammans men när jag vaknar på morgonen vill jag tänka och räkna ner vad gäller dagarna till man fysiskt får känna hennes närhet. Jag är alltid rak och ärlig mot henne i hur jag tänker och önskar och tycker. Det hoppas jag att hon uppskattar även om jag vet att många känner obehag av att höra sanningen.

Kunde jag offra lamm på offerstenar eller göra något annat - vad som helst - för att få tillbaka Anna så hade jag gjort det. Men jag är förvirrad och vet inte vad jag ska göra och hur hon ser på framtiden med mig. Vill hon ha mig i framtiden och vad hindrar oss från att bli tillsammans ganska snart igen? Finns det möjlighet att vi är tillsammans om tre månader eller ska man vänta längre? För varje dag utan henne gör det bara mer ont i mitt hjärta men samtidigt tror jag att man kommer närmare varandra när man väl hittar tillbaks till vår passionerade kärlek som vi haft tidigare och kanske t o m har fortfarande. Nu kan jag bara be Gud om hjälp att allt ska lösa sig. Det finns faktiskt inget som är viktigare än att jag ska få tillbaka Anna och kunna ha ett underbart liv med henne. Det visar åtminstone alla tårar som jag har gråtit samtliga dagar sen det tog slut.

Jag älskar henne så sjukt mycket.