Ett blödande hjärta

Sitter just nu i samma soffa som alltid och hänger med huvudet. Läser en blogg om olycklig kärlek och jag började stundtals att gråta. Är vi människor verkligen värda all denna sorg och lidelse? När ens själ är som en dimma som sakta försvinner så är det jobbigt att existera. Är man dessutom en tänkande människa så blir lidandet så mycket större. Jag maler samma tankar om och om igen. Om hon nu älskar och saknar mig, borde hon inte då rimligen ha ork att kämpa och vilja ha ett förhållande? Varför målar hon upp ett förhållande som jobbigt? Även om det finns saker som hon anser som jobbiga såsom åldersskillnaden och avståndet. Men om hon älskar mig är väl den kärleken större? Antagligen brottas hon med många tankar också men det känns som att hon vill fly och inte tänka på det. Går man tillbaka och tänker på alla stunder vi haft haft så känns det väl ändå skit samma vad andra människor tycker? För hon måste ha mått lika bra som mig alla gånger som vi setts. Visst var det jobbigt att hon bodde 28 mil bort men att veta att hon fanns där för mig och att jag alltid fanns där för henne gjorde att man ändå klarade av det. Nu är man bara som en tomhet i ingenstans och det finns inget hopp känns det som. Enda jag vill är att kunna umgås med henne som förut så att hon förstår vad det är hon säger nej till. Och även om det är jobbigt i dag för henne så finns det ju en morgondag att se fram emot och varför då inte sikta på den och försöka bli tillsammans senare i livet?

Jag har mått både bra och dåligt under mitt liv tidigare och det är helt underbart när man är på topp men sen blir smällarna desto hårdare när man är på botten där jag befinner mig nu. Man känner sig övergiven och ensam, ej älskad och bara sårad. Är det verkligen så svårt att må bra och finna lycka i tillvaron? Jag var helt säker på att Anna var en sådan tjej som verkligen ville satsa på oss. Alla samtal vi hade där hon sa saker som i dag inte längre verkar betyda något. Var det bara tomma ord eller förändrades hon så mycket på kort tid? Jag blir bara mer och mer förvirrad och mår sämre och sämre hela tiden.

Man kanske borde lära sig att aldrig ge en enda bit av sig själv i resten av livet men jag vet att om jag någonsin hittar en sådan fin tjej som Anna igen så kommer jag bli lika naiv och tro att det är den mest underbara människa som finns och då måste jag verkligen ge allt av mig själv igen för att hon är värd det. Men jag orkar aldrig mer hamna i det här tillståndet och borde rimligen inte ge något mer av mig själv. Det är nog här allting faller på plats varför jag mår så sjukt dåligt. Att jag försökte och kämpade och gav allt hela tiden för att hon skulle må bra. Alla problem som fanns jobbade jag stenhårt med för att lösa. Även om mina lösningar inte var de bästa kanske så försökte jag åtminstone. Kärlek är bara så farligt att hålla på med. Jag försöker finna tröst och stöd överallt men ingenting hjälper. Jag är själsligt död och undrar om jag någonsin kommer bli levande igen. Det känns bara som en ond mardröm hela det här.

Och inte nog med detta! Nu blir jag antagligen sparkad från mitt innebandyuppdrag också. Jag är i alla fall ledig i två veckor. Min mor dör, min flickvän gör slut och nu detta med innebandyn. Man kan ha en bättre höst. Hur fan gick det så här dåligt med allt? Kan man inte skruva tillbaka klockan så kan man åtminstone se till att man kopierar den gamla tiden och gör om det i den nya tiden. Jag vet i fan hur jag ska få tillbaka Anna. Hon vill ju inte bli tillsammans med mig. Why? Jag borde väl aldrig engagerat mig i henne men jag bejakar mina känslor som jag får. Sen tar jag även mitt ansvar och jobbar för att bygga upp saker och inte riva ner det. Jag anklagar ingen men hur in i helvete kunde det gå såhär. Min sorg är alldeles för stor för att orka med något alls nu.