Så är det måndag igen

Och snart kommer det vara tisdag och sen onsdag och så vidare. Dagarna bara flyter förbi men jag står kvar på samma plats. Jag kommer ingenstans alls. Jag är helt krossad efter allt som hänt och speciellt när det kommer till mitt ex, som var det enda lilla ljus jag hade i mitt liv. Vi har börjat småprata lite med varandra igen. Även skickat lite sms men hon skriver inte så mycket. Hon tycker väl det är jobbigt att sakna mig och att åldersskillnaden samt avståndet är för stort. Jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte lösa hennes dilemma. Men jag försöker bekräfta henne så att hon vet att jag finns för henne. Skriver ofta att jag saknar henne och liknande. Men jag vet inte om det är rätt melodi, för jag kan helt sluta skriva sånt men det viktiga för mig nu är att hon fortfarande har mig som hon tänker på och funderar över. För jag tror att hon både vill och inte vill, därför får hon inte släppa taget om mig heller och bara leta upp någon ny. Då blir det nog svårt att få tillbaka henne. Det viktigaste är att vi kan träffas snart bara för att få varandras närhet och då tror jag att vi kan ha en fin relation utan att vi just nu är tillsammans och utan att hon behöver hitta någon annan som kan ge henne närhet och kärlek. Men samtidigt kommer vi inte att träffas alls ofta och saknaden kommer säkert bli större. Men jag vill inget hellre än att bara få sova bredvid henne några nätter och hålla om henne och visa all min värme för henne. Det tror jag hon behöver, och jag behöver det definitivt.

Så vad hände annars i går kväll, söndag? Jag gick ut vid tiotiden för att äta en bit mat men väl på matstället så bryter jag fullständigt ihop och jag klarar inte att hålla tillbaka tårarna som rinner. Jag får be om fler servetter så att jag har något att torka med. Maten kunde jag inte ens smaka eftersom jag var så förstörd inombords. Den ensamhetskänslan och saknaden jag fick vad gäller både min mor och flickvän blev så enorm på något vis. Hade jag varit hemma hade jag släppt loss allting men jag försökte hålla tillbaka nu men det gick inte.... det rann en tår efter den andra hela tiden i nästan två timmar. Det var olidligt egentligen men jag orkade inte ens resa mig upp för att gå. Skickade ett flertal sms till mina kamrater som försökte trösta mig men det var stört omöjligt.

Är också helt trött rakt igenom för jag sover dåligt och jag tänker konstant på mitt ex och hur det ska gå att få en närhet till henne igen. Jag vet inte hur jag ska spela korten så jag hoppas att Jesus kan hjälpa mig där även om jag ibland tvivlar. Det är kanske det som är fel, att man inte ska tvivla där. Men om det då inte hjälper, ja då är man ju på samma ruta igen. Sov dock lite bättre nu i natt för jag fick några timmars sammanhängande sömn i alla fall, typ mellan 04.00 och 07.30. Men det är så lite att jag snart blir rädd för mig själv. Jag är ett vrak rakt igenom.

Får hoppas Anna ringer sen efter skolan för i sina sms nu är det väldigt korta meddelande och det kan ju bero på flera anledningar men det spelar nog inte så stor roll att hon är i skolan vad gäller det. Men hon skrev "oki" på att jag bad henne ringa efter skolan. Då ska jag förklara för henne hur jag känner när det gäller vad jag ska säga till henne. Den ena vägen är ju att säga att man saknar henne och vill träffas inom kort för att bara få vara tillsammans med henne över en helg som då kan få mig att må bättre, och även henne förhoppningsvis. Jag vet dock att båda kommer må dåligt och bara se en saknad framför sig redan när vi träffas, speciellt Anna som gråtit över det när det varit flera dagar kvar tidigare till hon skulle resa hem igen. Men nu kommer även jag känna likadant eftersom vi inte är ett par. Men jag tror ändå att man ska fånga bra ögonblick som när vi träffas. Så jag hoppas att hon vill och vågar träffa mig. Den andra linjen är att jag inte ska nämna något om det alls och låta henne få tid och sen vilja träffa mig utan att jag lägger fram det, men risken är att hon inte kommer vilja det och då kommer det bara att försvinna massa tid och man kanske tappar henne för alltid. Varför är det så svårt att vara en människa och leva?