Som en fisk på torra land

När man känner att man inte kan andas och man inte längre orkar kämpa utan mest ligger och hoppas på något under, ja då befinner man sig där jag och den stackars fisken finns just nu, på torra land. Man gör allt för att försöka se någon glädje med livet längre men allt jag ser är människor som ljuger, människor som sviker, människor som beter sig som svin och en jävul mitt ibland alla dessa som ivrigt hejar på.

Kärlek kan krossa en människa mycket hårdare än vad fjorton meteoriter någonsin kan lyckas med ifall dom slår ner exakt där man står och tittar ut mot himlen. En svart himmel som inte visar något ljus längre. En mörk natt där solen har gått ner för sista gången och där fåglarna kvittrat en sista gång. Träden brinner bakom en och man står ensam kvar på stranden och ser ett hav fullt med gifter framför sig. Man känner sig törstig och försöker dricka men ju mer man dricker ju mer faller man ihop.

Till sist ligger man där på torra land och kippar efter andan och bredvid ligger en fisk och tittar mot en med hjälplösa ögon och med en dödsångest som sprider sig lika fort som en tanke föds. Det finns inget som kan rädda en längre och man tittar tillbaka med tårar i ögonen och önskar att man åtminstone kunde hjälpa fisken tillbaka till havet, men det hade ändå inte hjälpt, då det inte verkar finnas någon utväg.

Att då ligga där utan kärlek är en smärta som sakta äter upp en och man önskar att det bara vore svart, slut och att det inte längre fanns något mer. Det är en kall natt och helvetet är på jorden i sin klaraste form. Lite längre bort hörs hjärtlösa skrik och det enda man saknar är en varm kärlek som aldrig någonsin kan dö, men när inte ens den finns, då finns det heller ingen ro!

Om man ändå aldrig hade fötts!