Det underbara och fantastiska sättet att vakna på är att ha sina armar om den man älskar. Att låta tankarna bli ord och man berättar vad man tycker om den man älskar och man ser solen så sakta gå upp och man har en förväntansfull dag framför sig. Dagen är levande och man vill få ut max av den. Man går upp och äter frukost tillsammans innan man gör sig i ordning och ger sig ut på äventyr tillsammans. Man älskar allt som sker så länge hon är hos dig. Det viktiga är inte vad man gör tillsammans utan att man gör det tillsammans.
Sen finns det andra sättet man också kan vakna på. När man vaknar och känner en ensamhet och meningslöshet. Man går upp och solen känns mer irriterande än skön och man har inte lust att göra något alls. Inte ens de mest roliga sakerna känns ens genomförbara - man orkar helt enkelt inte. Man har inte den energin som man är van vid och vill ha. Det som tidigare varit så fantastiskt att göra är numera världens tråkigast - enbart för att hon inte är med.
Hur länge ska jag orka vakna på det här andra sättet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar