The forgotten tears

Som ett batteri som inte är inkopplat känner jag mig just i dag. Från att ha haft en usel gårdag så brukar det kunna vända när man sovit ett tag men det är som ett vakuum som aldrig vill ta slut. Det går inte att andas och det finns ingen energi och tankarna bara snurrar. Jag tänker på Anna hela tiden nu. Går inte en enda timme utan att jag tänker på vad vi gjorde förra sommaren och hur glada båda var och hur vi trivdes. Att det sen finns människor som verkade göra allt för att detta inte skulle bli en lång tid med mycket leende hos två människor mot varandra är för mig oförståeligt.

Men det finns väl både gott och ont på den här platsen och dessa slåss mot varandra, men att två goda ting inte vinner över all ondska i världen är för mig sorgligt. För i dagens meningslösa tankar så vandrar jag på en lina över Niagarafallen. Jag håller på att ramla hela tiden men jag lyckas klänga mig fast där då det finns något jag vill ha, om jag bara kommer över.

Jag har funderat mycket på varför jag reagerar som jag gör och det bottnar nog i min barndom. Det här med lögner och svek är något jag inte kan hantera helt enkelt. Det slår slint i huvudet och det blir en känsla av panik som knappt är hanterbar. När en människa lämnar en och det enbart kan ses som ett svek så förstår jag inte hur det är möjligt ifall man älskar varandra. Jag skulle inte ens i min vildaste fantasi få ihop en sådan berättelse och då är min fantasi i stort sett obegränsad. För jag själv skulle aldrig kunna svika någon jag älskar. Jag kanske skulel göra misstag men jag skulle alltid finnas där, oavsett tid på dygnet för att lyssna, hålla om och försöka lyfta upp den andre. När man just gjort det, lagt ner all den kraft och energi och sen någon bara tackar för sig så börjar tankarna snurra om varför!


Vad var det som hände? Var det inte kärlek? Var det ormens kluvna tunga som talade till mig bara? Alla ord, löften och känslor som fanns där? Var det bara en illusion bakom dimman? Var det t o m så utstuderat att jag sen skulle sitta i min ensamhet och nästan gräva ner mig helt och hållet? Det där trygga stödet som jag såväl behöver när det blåser kallt var som bortblåst. Jag kände mig som en vilsen varg på en savann och bara sprang för livet. Inte för att jag visste vart jag skulle springa utan för att jag sökte något, vad vet jag inte men jag hittade det aldrig.

Krafterna tog slut och jag la mig ner under en buske och när andningen återhämtat sig efter många timmar så började tankarna komma igen. Hur ska jag rädda mig ur detta? Jag behövde hitta min flock igen, den som gav mig trygghet och kärlek. Den flocken som jag lagt ner hela mitt liv för att få att fungera men där det fanns lömska rävar som drog i min flockmedlem och drog så hårt att hon försvann ut med mitt hjärta. Där låg jag utan flock och utan hjärta och hade andnöd.

När man legat där tillräckligt länge börjar man så sakta resa sig upp för att ta nya steg på sin vandring genom livet. Men när man sen vandrat omkring och inser hur meningslösheten tittar en i vitögat och man är orkeslös så är det svårt att se något hopp om att det ska finnas vatten bakom nästa krök. Det är i dessa stunder det hade underlättat att vara ett icke flocklevande djur. Något som inte bryr sig och som bara lever för att äta, sova och dö.

Varför söker jag då denna trygghet och varför kan jag inte hantera mina känslor när det kommer till svek och lögner då? Alkoholism stavas det! Jag växte upp ensam med min far - som älskade mig mer än något annan på jorden. Men i vissa perioder drack han väldigt mycket alkohol och allt slogs i spillror. Har man inte upplevt detta går det inte att sätta sig in i hur man känner. Det är något som påverkar en hela livet, det som gör att man är den man är. När andra säger, det är bara att gå vidare, så är det inte lika självklart för mig. Klart det går att gå vidare om den där tryggheten finns, men när inte den finns, hur går man då vidare? Det är då man faller ihop i fosterställning och vill spy, spy och åter spy. Det är då man undrar om det finns kärlek längre och varför det är så kallt i ens liv.

Känslan av att ständigt vara orolig och undra om ens far lever när man kommer hem tär på en. Känslan av att komma hem och se att ens far dricker fastän man fått så många löften att det inte ska ske igen, det får en att bryta ihop inombords och bara gråta. Han sa ju det, tänker man om och om igen. Man mår så dåligt att man vill vända in och ut på sig själv. Man blir den mest kreativa människan i världen på att lösa en annan persons problem med drickandet och man tror man kan lyckas med det bara man gör si eller så. En dag långt senare inser man att man aldrig kommer kunna lyckas med det hur hårt man än anstränger sig - det är en omöjlighet nämligen. Men i ens barndom så tror man, man jobbar stenhårt på det och man är helt övertygad om att man kommer lyckas. Funkar inte den ena taktiken så fungerar den andra.

Detta tar så mycket kraft från en när man istället kunde fått vara barn och leka och njuta och slippa tänka på problem och ha oroskänslor i kroppen. Att umgås med en kamrat men aldrig vilja ta hem dom till sig själv och sen när man är hos kamraten tänka på hur det är där hemma istället för att fokusera på det roliga man ska göra, det går inte att förklara. Att vakna om morgonen och rusa upp för att se om ens far andas och bli lättad för att senare under hela dagen ständigt vara på sin vakt vad som sker. Ska han dricka ännu mer eller ska han sova och bli nykter. Att som 10-åring ha detta helvetet runt sig i runt tio dagar i rad är en misär, ett helvete som ingen så ung människa borde uppleva.

När man en dag kom upp och ens far låg redlös i sängen med spyor i halsen och det knappt gick att få kontakt med honom och han knappt andades och då som ung tonåring ringa till 112 (då 90 000) för att ens far måste överleva och sen få instruktioner gråtandes via telefon för att öka chanserna att han ska överleva. Vilket barn ska få dessa uppgifterna på sina axlar? Är det då konstigt om jag vet vad känslor är och inte orkar med att stå ensam högst uppe på ett berg när det blåser? Är det då konstigt att man kan älska andra människor något så jävulskt om man bara kommer nära inpå dom. Är det då konstigt att man önskar för allt i världen att deras ord och löften ska vara sanna? Är det då konstigt att man bryter ihop och blir ett vrak när man känner sig sviken återigen?

Men vem fan förstår vad man pratar om egentligen? Vem fan förstår varför ens kinder är helt fuktiga och varför man har en stor klump i halsen? Det är bara att gå vidare, säger dom! Gå vidare? Dom vet inte vad dom pratar om, men hade jag också haft den trygga uppväxt som många andra och haft folk omkring mig som stöd och som älskar mig, ja då kanske jag också kunde gått vidare! Nu har jag iaf fastnat och min kärlek dör aldrig även om andras verkar kunna göra det, för hos dom är det ju bara att gå vidare och strunta i konsekvenserna och hur andra har det! När jag säger något så menar jag det och det kommer inte brytas för jag vet hur mycket ett löfte kan såra.

Hold me!