Åter dessa drömmar

Vaknade extremt tidigt i dag och mådde helt ok och hade lite planer för dagen men la mig för att sova ett par timmar till och nu när jag vaknade för en stund sen så hade jag åter igen drömt om Anna. Det tar så mycket krafter från mig och jag blir ledsen och känner en enorm saknad. Att drömma att man träffas och håller om varandra och skrattar och diskuterar igenom problemen man hade och sen reder ut allt och det verkar toppen igen. Att sen vakna upp och inse att det inte är så i verkligheten är hemskt. Samtidigt ställer jag mig frågan om jag skulle vilja ha tillbaka henne, och där vet jag faktiskt inte. Hennes underbara och positiva egenskaper skulle jag ta tillbaka alla dagar i veckan men samtidigt har hon ljugit för mig och hennes svartsjuka var jobbig. Självklart skulle jag vilja ha tillbaka henne för ingen har fått mig att le lika mycket och må så bra som Anna när hon fanns vid min sida även om det inte alltid var en dans på rosor. Hur mycket tänker hon på mig egentligen? Jag förstår fortfarande inte vad som hände och varför hon inte kommunicerade bättre med mig. Vi kunde fått det hur bra som helst och jag blir både irriterad och ledsen att vi inte har kvar det som vi hade i höstas. Jobbigt att släppa henne också när man tänker på alla positiva minnen och allt som vi gjorde. Varför göra saker med någon annan ifall det ändå inte blir lika kul som med Anna. Och den där vänskapen vi pratade om, var tog den vägen?

En kamrat undrade varför jag inte uppdaterar min blogg lika ofta som både han och jag vill och där är mitt svar antagligen att jag skulle spendera all tid jag har vid min blogg om jag skulle skriva om allt jag vill. Det blir jobbigt och frustrerande på något sätt och då tar man snarare avstånd från sin blogg. Men jag hoppas ändå att jag i framtiden ska kunna uppdatera den ett par gånger om dagen. Och då inte bara när jag saknar Anna.

Har i stort sett tagit ett beslut att införskaffa mig en schäfer men det svänger även där. Dagar då jag mår helt ok vill jag ha en men just nu i dag har jag mer inställningen att jag orkar inte bry mig, livet suger ändå. Men jag tror jag behöver en schäfer som alltid finns där för en. Mina planer om vandring i fjällen under fyra veckor verkar inte bli av då min tjejkamrat är på väg att köpa en hund och det är ju lite tråkigt på ett sätt men jag får hitta något annat att aktivera mig med under några veckor så att jag kommer ifrån allting ett tag. Kanske blir det två veckor på en ö med fiske och vedhuggning. Känns bara lite jobbigare mentalt då man måste fylla dagarna med en massa vilket man naturligt gör ifall man är ute och vandrar.

Är det normalt att gråta så mycket som jag gjort på sistone? Tycker jag gråter för allting. Ser jag något rörande på tv så kan tårarna komma, skriver jag egna texter kan tårarna komma och läser jag i Bibeln kan tårarna komma. Det positiva är åtminstone att jag är inte en kall människa som inte bryr mig. Jag påverkas dock väldigt mycket känslomässigt av det som sker runt mig. Jag vet att jag kommer ta mig upp på en "normal" nivå igen där jag kommer satsa fullt ut för att nå dit jag vill men på den resan skulle jag vilja ha med mig Anna. Att göra saker med någon annan är alltid roligare än att göra det själv. Samtidigt behöver man den trygghet, glädje och kärlek som ett förhållande ger. Och då menar jag inte att bara ha ett förhållande som går på lågvarv. Jag har skrivit det innan och jag upprepar det nu, att jag enbart går in i ett förhållande om jag tror på det till 100% för att det finns där där underbara som gör att hjärtat alltid slår lite extra. Att bara titta på sin flickvän och se hur underbart fin och snygg hon är oavsett om hon har fixat till sig eller inte. Min domarkollega tyckte förresten att jag skulle ringa till mitt ex och det finns inget att förlora på det. Frågan är bara om hon skulle vilja att jag gör det, för i så fall kunde hon ju lika gärna själv slänga iväg ett mail eller sms eller vad som.

Nu ska jag försöka städa och få gjort en massa vettiga saker i dag så att man gör det man lovade sig själv under påsken. Ja, en jobbig dag men livet går vidare som många säger, bara det att i mitt liv går inget vidare utan det som jag lagt ner min själ i. Önskar man kan få livet att sluta som en lycklig saga. Det ska väl inte vara så omöjligt ifall det nu har varit som himmelriket tidigare? Eller får jag väl bara vänta till jag hittar en ny tjej som är lika underbar men hur ofta gör man det?