Totalt likgiltig

Snart ger jag upp helt alltså. Jag har blivit helt likgiltig till allting. Alla mina drömmar är borta och allt som jag tidigare levde för är borta. Andningen känns tung och hela livet har blivit en plågsamhet. Ju mer man dessutom tittar sig omkring eller försöker kommunicera med människor så blir man än mer deprimerad. Att debattera på ett forum och läsa hur folk tänker och hur de behandlar varandra, och sen att det finns folk som läser och tycker det är helt normalt och uppmuntrar till det hela är för mig ofattbart. Det handlar om allt, men mest relationer av något slag. Folk som är otrogna och folk som går bakom ryggen på varandra. Jag förstår inte det och jag lider när jag läser om detta. Vad har hänt med världen och varför är den inte ens hälften så fin som jag drömde om när jag var liten?

Hat och ondska är det enda jag ser var jag än tittar känns det som. Folk som på något sätt rättfärdigar sitt beteende dessutom och tycker att fler borde tänka på sig själv först och främst. Ja, självklart ska man tänka på sig själv också - även om jag nu är dålig på det - men det innebär ju inte att man kan behandla sin omgivning hur som helst. Mina tankar flyger omkring och jag ser tillbaka på mitt senaste förhållande bl a. Det smärtar än i dag inom mig att jag kan lägga ner så mycket kraft på att involvera mig och försöka få saker att fungera när omgivningen tar allt med en klackspark.

Mina senaste dagar har varit de värsta på väldigt länge. Vet inte varför det blivit så men jag är totalt likgiltig inför allt samtidigt som jag kan känna en sådan smärta inombords. En smärta som får mig att sitta och gråta om nätterna och där jag på något sätt inte kan somna och sitter uppe till jag fullständigt ramlar omkull. Det är längesen jag har haft en så här usel dygnsrytm som jag har nu och jag vet inte exakt varför det blivit så. När min trygghet är borta så är jag som ett löv i den fullaste orkanstyrka som drar fram över slätten. Jag slits med och far omkring utan att veta vart men jag dunkar in i föremål på vägen som gör att jag slits sönder.

Tankar återfås där jag undrar varför jag ens föddes. Varför jag ska uppleva den smärta som jag bär inom mig och som jag inte kan bli av med längre. Jag har ingen som jag gläds med längre och jag blir mer asocial för varje dag som går. Jag svarar inte i telefon längre och min omgivning har undrat om jag lever längre. Folk bryr sig men det gör det egentligen bara jobbigare. Sluta bry er om mig, jag pallar inte detta längre alltså. Jag känner mest för att slå sönder allting i min närhet som jag kan slå sönder... sen bara lägga sig någonstans utomhus och inte röra sig förrän någon hämtar en och slänger mig på en soptipp typ. Jag är så sjukt trött på allting. Jag är så sjukt trött på människors beteende rent allmänt och jag förstår inte hur människor orkar med att se sig själva i spegeln.

Samtidigt vet jag att jag är långt ifrån ensam om att må dåligt i dagens samhälle och hela västvärlden kommer förr eller senare att drabbas av depression som den nya folksjukdomen. Människor kommer tugga antidepp och leva som zombier i morgondagens samhälle förutom att de möjligen kommer leva som predatorer i än större utsträckning. Jag är helt tom inombords samtidigt är det så mycket jag bara vill skrika ut.

Eli, Eli, lama sabachtani?