Fisktaktiken, eller?

Just nu undrar jag varför det ska vara så svårt det här med tjejer och relationer framför allt. Det känns nästan som att det inte spelar någon roll vad man gör så går allt åt helvete ändå, men så får man ju inte tänka för då blir det en självuppfyllelse. Så jag måste tänka positivt och hoppas att det går vägen detta. Men att hoppas liksom, är det allt? För det verkar vara det eller spela ett spel, lägga upp en taktik och hoppas vinna genom att ha en taktik - men jag vill ju bara vara mig själv.

Det är här jag tänker att man kanske borde testa fisktaktiken. För i mitt akvarie så är det en jakt utan dess like när en hane har hittat en hona. Han spelar inga spel eller lägger upp en taktik. Han vet vad han vill och då är det liksom att uppvakta till 100% som gäller och simmar hon iväg simmar man efter och i mitt akvarie vinner alltid hanarna. Men det är ju inte sån kärlek jag vill ja.

Egentligen ska jag inte klaga för jag har träffat henne som jag tänkt så mycket på och hon var ett flertal gånger bättre i verkligheten än i fantasin, hur ofta sker det liksom? Innan vi träffades så hördes vi inte speciellt mycket och det gör vi inte nu heller. Men hon har sagt att hon vill träffas igen iaf och det hoppas jag innerligt att det stämmer. Men varför kan hon inte bara bli bättre på att svara på mina sms eller skicka några överhuvudtaget, det hade känts enklare då.

Skulle jag bara summera allting positivt så skulle jag nog hoppat omkring glatt - ja som i måndags då vi träffades för det var typ årets bästa dag. Men tyvärr har jag en del dåliga erfarenheter från tidigare tjejer hur de inte kunnat vara raka för fem öre och typ allting har skitit sig, jag pallar inte det en gång till nu. Speciellt inte efter att det här är min prinsessa och där jag är prinsen.

Om det blir något eller inte vet jag inte men jag hoppas i ett första steg att vi träffas igen och kan komma varandra närmare med en bättre kontakt rent allmänt. Men jag hade så gärna velat veta hennes innersta tankar hur hon ser på mig. Det är därför det var så mycket enklare i mellanstadiet, för då hade man alltid någon som man kunde fråga hur läget var. Man skickade helt enkelt fram en kamrat och så var allt löst. I dag sitter man mest ensam och funderar - utan att komma fram till något.

Men jag styrs mycket över mina känslor på både gott och ont. Det är bara den här svåra fasen man måste ta sig förbi så vet jag att vilken tjej som helst skulle älska att dom satsade på mig. Ja, livet är invecklat och jag börjar så smått förstå mig på mig själv, men att det skulel ta mer än 30 år är inte så bra.

Jag hoppas hon svarar i sin telefon när jag ringer i kväll bara!