En tränarens tankar...

Jag har precis sett på filmen "Das Leben Der Anderer" och det är en film jag starkt kan rekommendera till andra. Speciellt ifall man anser att Sverige i dag är på väg mot ett övervakningssamhälle.

Vidare funderar jag mycket på vad jag ska göra nästa säsong inom innebandyn. Jag har fått två stycken erbjudande, varav det ena känns rätt långtgående i samtalen. Efter ett längre möte har jag delats i två delar. En som starkt säger nej och en som säger ja. Det känns lite som 50/50 ifall jag ska hoppa på det eller inte. Det finns för- och nackdelar med båda besluten, vilket man nu än kommer fram till. Jag hoppas kunna få mer kött på benen under nästa möte men det känns lite som att jag i stort sett redan måste ha bestämt mig innan det mötet för min egen skull. För första gången känns det nästan som att ersättningen kommer att ha en avgörande roll ifall jag kommer att hoppa på det här tåget. Jag ska fundera vidare och till helgen hoppas jag att jag i stort sett vet vad jag vill.

Tilläggas bör väl att jag före det senaste mötet har varit mycket positiv till det hela, men har nu ryggat tillbaka då situationen kan bli ohållbar, och jag vill inte hoppa på ett tåg där jag själv inte kan bestämma farten på tåget. Som tur är så står inte allt och faller med den här avgången men jag vet med mig att jag inte kommer vika en enda tum i förhandlingarna och det känns bra.

Läste för övrigt att en av de mer viktiga spelarna inte kommer att fortsätta nästa säsong. Blir det fler eller är detta enda "avhoppet"? Förändrar det mitt beslut? Tveksamt faktiskt.

Gamblingen på sistone har gått dåligt och då skulle "på sistone" kunna betyda de senaste 15 åren. Det skrämmer mig lite när jag tänker efter faktiskt. På kort sikt kan dock spelet kännas lite bättre även om det just nu går helt i otakt med mig själv. Dessvärre har jag ingen bra lösning just nu mer än att jobba vidare och återta mitt självförtroende - som försvunnit ut på en skogspromenad - genom idogt arbete.

Till sist en liten undran om tjejer verkligen är så olika killar egentligen eller om det mest är en bild man målat upp och sen försöker "förverkliga". I grunden tror jag skillnaderna är enormt små men man växer in i olika roller pga miljön och påverkan utifrån antar jag. En tjej som jag dejtade några gånger tidigare, och som sen betedde sig extremt konstigt kontaktade mig igår med ett hej och undrade vad jag gjorde. Efter mitt svar blev hon lika tyst igen. Märkligt sånt alltså, det har gått 1½ månad sen vi sågs sist alltså - och mitt i hela den soppan då, så skaffade hon sig en annan kille. Märkligt var ordet.