Jag har ingenting!

Innan Big Bang så fanns det ju bara en liten prick någonstans och runt denna pricken fanns det ingenting, inte ens tomrum. Det är ungefär där "utanför" den pricken som jag befinner mig, typ ingenstans. Jag känner mig dock helt tom och har konstant spykänslor. Vad har man sen att se fram emot egentligen? Ingenting känns det som. När inte saker som man normalt älskar att göra känns det minsta lockande så kan man lika gärna lägga sig på soffan och glo upp i taket till det slutat brinna i helvetet. Någon dag måste ju syret ta slut och då släcks elden och man kan gå upp och se all aska. Det är dock där jag befinner mig, i en värld utan syre där det inte går att andas och i en värld där allt i mitt liv blivit aska.

Det är som den rike säger till den fattige, "ta tag i dit liv". En sån människa vill jag flå och sen kasta sten på. Under tiden ska jag be honom rycka upp sig. Vad är det folk inte förstår egentligen? Allting är inte som i ditt liv. Det finns så sjukt mycket saker som påverkar en som människa och som gör att man är där man är och mår som man gör. Så vad gör man då när hela ens liv rasat samman och man inte ser något ljus? Jo, man försöker klättra upp igen som amn gjort så ofta förut men när då ens ben slås undan gång på gång börjar man undra hur mycket människor vill att det ska gå illa för en.
Läste Job ur Bibeln för någon dag sen och när du läst den så förstår du hur jag nästan känner mig. Jag har väl inte haft samma helvete men i själen är känslan densamma. Och frågan man ställer sig är bara ett enda ord. Varför?

God? What is happening?