Ett av mina jobbigaste samtal

Jag har haft jobbiga telefonsamtal innan när man fått dödsbud eller liknande men dom har oftast varit korta och oförberedda. Nu i natt hade jag mitt jobbigaste samtal någonsin utanför dessa kategorier. Pratade med Anna i runt 90 minuter tror jag och jag grät fruktansvärt stundtals under samtalet och även Anna grät bitvis. Vi pratade fram och tillbaka och jag försökte förstå henne men har fortfarande inte förstått varför hon inte vill vara tillsammans med mig. Hon säger saker som tyder på att hon aldrig haft en bättre kille - och hon kommer aldrig hitta en bättre kille heller - och att hon har starka känslor för mig fortfarande. När hon sen även tycker att det vore mysigt om jag låg bredvid henne i natt och höll om henne så förstår jag inte vad problemet är alltså. Hon vill känna sig fri och vara singel, hon känner att det passar henne bäst nu säger hon. Men ett förhållande behöver ju inte betyda något annat heller. Allt handlar ju om kommunikation och att ta upp vad man tycker kan bli bättre.

Vi pratade lite om att träffas och kanske blir det nästa helg den 11-13 december men jag är tveksam till om det blir av faktiskt. Hon kände att jag var på henne för mycket och det är jag fullt medveten om och har försökt att inte vara det, men då har hon istället ringt mig nästan direkt efter. Typ en dag eller så. Då blir det ett Kalle Anka spel över allt och det känns inte bra. Nu har vi typ sagt att vi inte ska höras alls förrän hon kommer fram till om hon vill träffas och när vi ska träffas. Sen träffas vi och därefter får vi se vad som händer typ. Det var sjukt jobbigt att säga att vi inte borde ha någon kontakt alls men det känns som att det inte fanns någon annan väg. Ingen kontakt alls förrän hon vet när och framförallt om vi ska träffas. Innerst inne säger känslan att hon inte kommer att vilja träffa mig, jag vet inte varför men jag hoppas att jag har fel.

Så nu känns det som att jag borde glömma henne - eftersom hon klart sagt att hon inte vill ha ett förhållande med mig - och öppna dörrarna för andra tjejer. Nu vet jag inte om jag ens vill det då jag verkligen behöver komma över henne helt först. Känns ibland som att Anna mest vill se problem som inte existerar och när hon säger att hon är orolig att jag ska hitta en annan så undrar jag varför? Hon vill inte vara tillsammans med mig, men då är man väl inte orolig för något sådant? Jag får inte pusslet att stämma.

I natt lär jag inte sova något alls, utan känner mest för att bara dricka massa sprit och domna bort någonstans. Nu har jag ingen alkohol hemma och om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det enda jag vet är att jag mått som ett vrak senaste veckorna och jag har slösat upp kanske 5 000 kronor på meningslösa saker enbart för att kunna överleva, köpa sig tillfällig lycka typ. Men det får man väl ta bara! Jag är mest tom och förvirrad och då vet jag inte mitt eget bästa ens.

En sak vet jag dock, och det är att Anna har gått miste om den bästa kille som finns i världen. Och på köpet förlorade Johan en av de bästa tjejerna på planeten också. Ja, det är nästan så att man borde göra ett filmmanus på den här tragedin. Det känns lite som att två magneter med olika laddning skulle stöta bort varandra. Två magneter med olika laddning kommer alltid att dras till varandra, ungefär som att kärlek mellan två alltid kommer dras till varandra. Men så är inte fallet just i den här situationen. Känns absurt och orealistiskt. Varför drabbar detta mig coh mitt liv?

Stundtals känner jag att det inte finns något värt att leva för längre och det är en hård känsla att uppleva men jag är inte ensam om att ha haft den. Som en kamrat sa till mig, "hon är inte värd dig" och det kanske hon inte är men jag är väl ändå värd henne? Framför mig ser jag i alla fall en natt med sömnlöshet, hemska drömmar och svettningar i sängen. Det är något jag absolut inte orkar och jag vet inte hur jag ska klara mig undan den. Jag vill bara säga adjö till allt och alla! Jag har försökt men allt blev misslyckat och då orkar man inte mer. Det liv som jag upplevt har varit en stor sorg och då är jag bara 33 år. Jag vet att det finns andra människor som haft det mycket värre än mig men det förbättrar inte min känsla något alls.

Jag kommer att ge Anna den tid hon behöver och jag hoppas vi kan ses och göra en massa underbara saker tillsammans då. Därefter får hon en deadline om hon vill ändra sig annars kommer jag ta fram en ny lykta och försöka leta upp en tjej som är minst lika fin och Anna. Men dom växer inte på träd och sist jag var kär upp över öronen var sju år sen. Jag orkar definitivt inte vänta sju år till. Risken är också att man blir mer avtrubbad känslomässigt samt att man blir mer svartsjuk av allt man upplevt nu. Jag vet inte men jag har en själ som är klart mindre hel nu än vad jag haft tidigare. Den är i spillror och kommer aldrig att bli hel igen. Min förhoppning är att den åtminstone ska kunna vara så ihoplimmad att jag kan fungera som människa i framtiden. Jag orkar verkligen inte mer. Men vad ska jag göra?