Så matar vi ångesten

Eller egentligen gör jag väl inte det när jag ska skriva lite här på min blogg. Jag måste kunna ventilera mina tankar och det har jag kunnat göra lite i kväll. Faktum är att dagen har varit väldigt upp och ner samt lång. Jag satte mig i soffan när jag gick upp och sitter här ännu och jag har suttit här i ett sträck förutom något toalettbesök eller för att hämta vatten. Men ännu en dag har snart passerat och i morgon är det en ny dag man ska få överstökad. På onsdag har jag som tur är bokat in en middag hos min faster och det känns alltid bra att åka upp till dom för dom bryr sig verkligen om mig men samtidigt känns det som jag tynger ner deras axlar med mina problem och det vill jag absolut inte.

Den här världen består av mängder med underbara människor men även en hel del som inte är så goda. Flera av dessa är säkert inte ens medvetna om det hela och risken är väl att man själv tillhör dessa men jag tror inte det då jag har så mycket kärlek inombords som jag behöver lägga på rätt person i mitt liv. För just nu är det fullt slagsmål inom mig mellan olika takar om hur jag ska göra den närmsta tiden. Det finns en del punkter just nu och jag försöker att komma ihåg samtliga och gå igenom den ena efter den andra.

Först har vi det stora problemet och det är så klart Anna, mitt ex dvs. Att jag älskar henne är rätt uppenbart i min blogg men efter kvällens samtal som varade i över en och en halv timme så fick jag i stort bekräftat att hon har känslor för mig. Jag kan vara lurad men jag utgår från att jag inte är det. Samtidigt vill hon inte bli tillsammans med mig och gav mig en lång lista över saker som gör att hon inte vågar. Hennes pappa, hennes mamma, hela hennes familj, ålderskillnaden, avståndet mellan oss, giftermål, framtida barn, skolan, jobb för mig, andra tjejer, mitt liv i Malmö och hennes i Göteborg samt när kan vi ses ifall vi skulle bli ihop igen. En diger lista där jag direkt hade svar på alla hennes orosmoment. Nu var det väl inte svar hon ville höra från mig men jag skrev till henne vad jag tänkte i alla fall. Finns det känslor och kärlek så tar man problemen den dagen de uppstår och löser de som redan finns just nu. Man tar ett åt gången och sen går man vidare hand i hand.

I dag fick jag återigen höra att jag borde bryta helt med Anna. Dels för att jag ska kunna reparera mig själv samt så tyckte personen att Anna inte var bra för mig. Kanske är det riktigt men jag ser ju att alla problem som finns går att lösa. Jag är en sjuklig optimist och tror på människan som varelse även om man inte alltid gör rätt. Men jag förstår tanken. Jag matar mig bara med en massa jobbiga tankar just nu som får mig att bli förvirrad och inte må bra. Men det är fan lättare sagt än gjort när det finns enormt med känslor. Men om jag ska bryta helt, är det då för alltid eller bara för en viss tid framöver? Vill jag bryta kontakten? Nej det vill jag ju såklart inte men är det enda utvägen kanske? Nej, det är det såklart inte heller men om inte Anna vill följa sina känslor och lösa den där listan hon har i sitt huvud då stänger hon ju alla vägar och kvar blir att bryta kontakten för att jag som person ska överleva. Tråkigt värre men jag vet inte ännu. Samtidigt behöver hon mig men som någon sa "ibland måste man tänka på sig själv först". Ja, speciellt om alla andra runt omkring en gör på det sättet blir jag ju tvingad till det jag också. Jag är kanske bara för snäll?

Tanken att åka iväg till Thailand var ju för att komma bort från alla "problem" här hemma och se livet ur en annan synvinkel vilket jag tyckte lät toppen i går och faktiskt hela dagen i dag också. Men även här sa samma person som kommenterade det ovan att jag nog inte borde åka. Jag kan inte fly problemen utan jag kommer bara att fylla min ryggsäck med ännu mer smärta. Det ligger mycket i det men om jag bara åker iväg och lämnar min redan tunga ryggsäck här hemma då? Känns som att det borde vara fullt möjligt. Eller så kanske jag till och med hinner att rensa lite ur min ryggsäck vilket vore det klart bästa.

Som sagt så är det fullt slagsmål vad gäller dessa två punkterna i hur jag ska göra. Jag behöver ju inte ta ett beslut i morgon som tur är. Jag kanske aldrig kommer fram till ett beslut heller för den delen. Men jobbigt känns det faktiskt av allting.

Risken är också att Annas mamma har sagt att det bara är att släppa och gå vidare istället för att fortsätta tänka på mig. Lite som det jag fick höra i kväll men det vore ju så mycket enklare om vi liksom bara bejakar våra känslor och sen går vidare hand i hand i solnedgången och hjärtats brand. Det är ju det vi vill innerst inne båda två om jag har förstått det hela rätt. Men det finns en yttre påverkan som inte stöttar upp som jag alltid - kanske lite naivt - gör. Tro på kärleken och så kommer resten att lösa sig av sig själv. För den delen borde jag läsa mer bibelcitat tror jag. Ty, så älskade Gud.....

Men i kväll har det också skett något positivt. Jag fick ett underbart samtal på msn där det diskuterades en massa om livet och det kändes skönt att det finns andra som också har fått uppleva lite av det hårda här på jorden. Jag behöver helt klart mer sånt prat i mitt liv och tidigare är väl Daniel den enda som jag regelbundet pratat om djupare saker med. Det finns som sagt flera olika vägar att gå vad gäller livet. Det enda man behöver egentligen är en vägvisare och det är väl kanske här Jesus kommer in i bilden ifall han nu existerar. Jag borde lyssna på mitt hjärta och följa det. Lite som ens magkänsla och kanske är man då guidad av högre makter för att hitta rätt väg i livet som passar mig. Jag vet att jag har gått på så många felaktiga vägar men det har också lärt mig mycket av livet och förhoppningsvis kan jag även hjälpa andra en dag i framtiden, även om jag redan nu hjälper så många jag bara kan.

Jag borde lära mig att spela ett instrument också, gitarr eller synth hade passat bra så att jag kan skriva musik till mina låttexter som är en bearbetning av allt jobbigt i livet. Jag har nämligen skrivit en hel del bra saker. Mycket har gått förlorat då jag bara kastade min gamla dator utan att tänka mig för. Men mycket av det bästa finns kvar då jag memorerat det mesta. Men det får jag nog tänka på en annan dag.

Det viktiga nu är ju att veta vilken väg jag ska gå och vilken väg Anna ska gå. Jag hoppas verkligen att vägvisaren ger oss två stycken vägar som senare korsas i livet. Kanske går vi på två vägar som ligger parallellt med varandra fram till dess. Och vem vet, kanske leder vi in oss på en gemensam väg när våra vägar äntligen korsas. Om det bara är drömmar vet jag inte men låter man kärleken styra så kan jag redan skriva ner hela berättelsen om vad som kommer att ske och då blir det ett fantastiskt lyckligt slut oavsett om jag matar min jobbiga känslor i dag eller inte. Hur jag mår nu? Jag vet faktiskt inte.