Som det svänger

Sitter just nu i soffan och pratar lite med Anna över msn fastän vi egentligen inte borde snacka så mycket. Jag saknar dock henne och tycker det är trevligt att prata med henne. Tidigare i dag hade vi ett väldigt fint samtal och jag kände hur mitt hjärta klappade lite extra. Vi pratade lite om vilka förväntningar man har på ett förhållande samt att det vore så skoj att träffas nästa helg. Men jag vet inte exakt vad Anna tycker även om hon håller med mig ibland. Hela dagen har jag mest längtat till nästa helg för jag hoppas verkligen att vi kan träffas då och prata mellan fyra ögon. Det vore trevligt samt allt annat man kan göra också.

Min saknad är så stor att jag åker som en pendel i mina känslor. Nu i kväll blev jag väldigt trött och gick in och la mig i sängen för att vila, samtidigt skickade jag ett sms till henne. Fick till svar att hon trodde att hon ville ligga bredvid mig nu. Hon var inte säker och det gjorde lite ont, samtidigt så trodde hon att hon ville och det gjorde mig lite glad i alla fall. Men samtidigt så blev allt så påtagligt att jag saknade att bara ligga och hålla om henne i sängen. När jag vaknade till efter en dryg timme så mådde jag riktigt dåligt inombords och mina tankar for fram och tillbaka och jag kunde inte kontrollera dessa. Så nu väntar en hel natt framför mig då jag inte vet när jag kan somna igen samtidigt som Anna måste sitta uppe och plugga. Lovade att hjälpa henne med arbetet och det har jag gjort men samtidigt så ändrade hon sig och började skriva om något annat istället för det som var påtänkt från början. Just nu säger känslan att jag aldrig skulle börjat prata så intensivt med henne. Men vad ska jag göra? Jag slits ju mellan två olika punkter hela tiden. Just nu sårar jag mig själv hela tiden känns det som. Jag blir så osäker på vad Anna egentligen vill och ibland känner jag mig så maktlös över allting.

Känns som jag kommer att börja gråta när som helst nu. Vet inte var jag ska ta vägen riktigt. En hemsk ångest kryper sig igenom hela min kropp nu. Man kastas mellan hopp och förtvivlan och jag slits i stycken av allt. Alla små saker just nu påverkar mig så oerhört. Jag håller nästan på att bli tokig av allt. Jag orkar inte ha det såhär. Om jag kunde träffa Anna och umgås och prata ut så hade jag blivit lugnare och förhoppningsvis vetat hur jag skulle hantera situationen. Nu är det bara kaos på grund av alla känslor jag har.