Svårt att skriva om något

Sitter ensam i min soffa och tänker på lite allt möjligt. Tillit är ett ord jag tänkt mycket på i dag, hur får man tillit till någon annan? Vad ska man göra för att omgivningen ska förstå att man talar sanning när man pratar om något? Jag säger typ alltid sanningen och det är väl enbart vid få tillfällen som jag kanske inte skulle säga exakt hur något var. Just nu kommer jag inte på något konkret exempel men jag ska fundera vidare under tiden som jag skriver. När någon inte har tillit till en blir det ofta likadant åt andra hållet tror jag. Man ställer sig ju frågan varför blir jag inte trodd och man börjar misstänka en massa andra saker istället om sin omgivning som inte tror på en. Nu händer ju inte detta så ofta för i så fall hade det kanske funnits något bakom det hela om nästan ingen litade på mig. Nu är det som tur är inte så. En kamrat för ett flertal år sen konfronterade mig med en sak, som han trodde att jag hade skickat in i hans namn för att ha lite skoj. Jag fattade inte ens vad han pratade om och försökte gång på gång förklara att det där var inte jag som låg bakom. Som tur var kom sanningen fram till sist och jag suckade lite uppgivet varför jag inte blev betrodd innan. Så känner jag att det är mellan mig och Anna också ibland. Flertalet gånger under tiden vi var tillsammans men även nu efteråt. Jag har hela tiden försökt bevisa att jag inte ljuger om dessa saker vi diskuterar men det är svårt att bevisa sin oskuld men jag har hela tiden försökt oavsett vad det gällt.

Jag tror jag ska ta det lugnt resten av kvällen bara. Vet inte om Anna är sur på mig nu eller om hon sover. Känns som att det inte ska mycket till för att hon ska bli sur ibland men jag kan hantera det bättre nu, ja mycket bättre och det borde jag väl gjort redan innan också. Nu var det inte så men jag vet inte om det hade hjälpt. Flera kamrater försöker ge mig en hård bild av det hela medan andra försöker ge en mer nyanserad bild av det hela. Samtidigt får jag en förvirrande bild av Anna själv. Så allt detta gör att det är fullständig kaos i huvudet. Jag åker som en pendel från att må bra, till att må dåligt och det kan svänga snabbt. Exakt vad tänker och tycker Anna om allting jag funderar? Ena sekunden vill hon vara med mig och det värmer i hjärtat på henne när jag skriver till henne, nästa så känns det sämre. Kanske är det bara mina känslor som jag inte riktigt kan få styr på och mitt förnuft blir utspelat med tvåsiffrigt i varje match. För mitt förnuft säger något helt annat än mina känslor och den kampen borde alltid det bästa beslutet vinna. Men hos mig är det en ständig kamp där det ibland blir fel.

Är rätt trött i kväll och känner nästan att jag håller på att få ont i halsen. Borde sova mer och må bättre medan man är riktigt och tränar mer. Enkelt att säga alltid men bara enkelt att göra när man är i rätt sinnesstämning vilket jag inte är i nu. Det sista som får hända nu är ju att jag går och blir sjuk för det har jag ingen ork till. Jag har haft det kämpigt nog som det varit i fyra veckor. Egentligen borde jag kanske bara bomma igen butiken men det känns också lite väl tråkigt. Borde tvätta upp lite och städa klart för jag började faktiskt grovstäda innan i dag, plockade undan en massa så nu är det mest att diskmaskinen ska fyllas upp och tvättmaskinen likaså. Sen får jag städa undan resten också, om det är klart innan helgens slut vet jag inte men jag hoppas. Jag hoppas mina krafter är så starka, därför har jag inte lust att bli sjuk nu.

Jag kanske borde åka iväg över helgen och bara fly allt, fly mina tankar - vilket inte är lätt - och bara försöka se nya möjligheter i livet? En kamrat tyckte jag skulle hyra ut lägenheten i andrahand nu och dra utomlands och få nya perspektiv i livet. Känns som ett stort projekt men klart intressant på ett sätt. Man behöver komma bort från sin miljö ibland när man deppat ner sig fullständigt.

Till sist undrar jag varför jag är så snäll och ärlig egentligen. Man verkar bara få skit tillbaka från alla håll och kanter ändå. Ett ex som inte hade någon tillit till mig, kvinnliga kamrater som beter sig illa och verkar njuta av att såra mig. Ändå försöker jag vara snäll och vänlig och fortsätter att tala om hur sanningen ser ut, i alla fall från min ögon sett. Får jag ut något av detta egentligen? Känns mest som att jag bryr mig mer om andra i min omgivning än jag bryr mig om mig själv. Tur man har fantastiska kamrater också som ringer och frågar hur jag mår, nu när dom vet att hela mitt liv har kraschat. En enorm kris har jag genomgått den här hösten. Frågan är hur hel jag kan bygga upp mig till igen. Den resan blir så mycket enklare ifall man har en underbar flickvän som kan stötta upp en i alla svåra situationer. Nu har jag inte det och jag vet inte om jag någonsin kommer att skaffa någon igen. Dock tänker jag på mitt ex och vill att vi ska hitta tillbaka till varandra men för att det ska ske måste båda vara medvetna om att förändringar måste ske hos sig själv. Den som lever får se vad som händer. Jag hoppas på en trevlig träff nästa helg i alla fall, där man på något sätt kan göra ett avtramp för hur framtiden ska se ut.

Lägger man alla negativa sidor samt positiva i en vågskål på varsin sida så tror jag att om känslorna får styra så väger alltid dom positiva sidorna mer medan om förnuftet får råda så är det nog mera jämnt i vågskålen. Men det går ju att plocka bort negativa bitar från vågskålen om man bara vill. Nu är frågan vad jag vill, och vad Anna vill. Jag blir mer och mer förvirrad hela tiden men jag vet det väldigt snart tror jag.