Om jag vore död

Om jag vore död så hade inga problem funnits. Känner mig i och för sig död inombords. Känns som att hjärtat inte slår längre och lungorna inte fungerar. Jag vet inte hur jag ska klara hela den här natten. Jag vet verkligen inte det. Finns inga jag kan prata med nu heller och det här är en av de jobbigaste stunderna i hela mitt liv. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag är rädd, rädd för att lägga mig. Inte för att jag kommer att somna men om jag gör det är jag också rädd. Jag är så sårad att jag faktiskt inte vet om jag någonsin kommer att fungera igen. Jag kommer vara rädd för alla människor i framtiden, jag kommer inte att våga lita på någon och jag kommer att gömma mig för allt och alla. Jag har tappat tron på livet och framtiden. Så mycket kan kärlek skada en. Inte kärlek utan mer sveket man känner när man blir lämnad. När Anna sagt att hon var rädd för att bli lämnad, då finns det inte i min vildaste fantasi ens att man bara kan lämna någon annan. Hade jag haft en pistol bredvid mig nu hade jag antagligen skjutit mig. Det är hårt att säga och antagligen kommer många skälla ut mig för det men så känner jag nu. Och hur den känslan ska ändras vet jag inte.

När min mor dog skrev jag ihop några rader. Jag skrev dom i och för sig redan när jag fick veta att hon låg på sjukhus fyra dagar tidigare, när jag var på väg upp där. Det är känslan jag har även nu. Det handlar om att man inte bör ha några i sin närhet som man älskar. Det blir bara jobbigt. Det lyder i alla fall så här. Kan tala om att mina tårar rinner oavbrutet just nu och jag ser knappt tangenterna när jag ska skriva. Jag orkar inte mer!

"Man ska inga vänner ha, bara då man kan må bra. Man slipper mista, man slipper sakna, man ska inga vänner ha"

Det är väl nästan där jag befinner mig nu. Inte än men jag vet inte. Jag känner bara sån tomhet inombords. Tårarna rinner hela tiden och jag är helt förstörd som människa. Jag vet inte ens vad jag ska skriva här. Känner bara att jag måste göra något. Helst prata med någon men jag har ingen att prata med just nu. Så jag försöker skriva här istället. Jag är så jävla rädd alltså. Rädd för ensamheten, rädd för döden, rädd för allting.

Om det finns en Gud måste han genast hjälpa mig. Jag vet inte hur han ska lyckas med det dock, men det är ett måste. Annars går jag under. Min hopplöshet och uppgivenhet får mig att bli helt apatisk inför allt. Min överlevnadsinstinkt känns som bortblåst.

Jag återkommer säkert om en stund och skriver mer, säkert om samma sak hela tiden men jag mår så sjukt dåligt av sveket jag känner inombords. Take me away!