Lite mer ångest

Vaknade och tittade på min telefon det första jag gjorde. Inga meddelande och jag blir faktiskt lite ledsen på ett sätt när det är så. Inte för att det spelar någon större roll egentligen för hon har ju sagt vad hon vill. Att vi sen inte kan träffas på ett flertal veckor heller stör mig och ifrågasätter verkligen om hon vill träffas ens. Jag föreslog ju detta redan den 16 november ungefär och sa när det kunde vara lämpligt att träffas. Men gjorde hon något för att vi skulle boka in en helg? Ingenting faktiskt, det var precis som under tiden vi var ihop. Boka inte in något utan vi får se och sen bokades det biljetter samma dag. Varför det var på det här viset vet jag inte, speciellt när jag sa att vi behövde planera bättre eftersom jag blev nervös av alla dessa sista minuten köpen. Bor man långt ifrån varandra måste man - enligt mig - planera vilka helger man ska ses. Jag är övertygad om att Anna tyckte förhållandet blev jobbigt till sist utav ett flertal anledningar men hade vi kommunicerat bättre och planerat bättre hade de flesta av problemen inte uppstått och därmed hade förhållandet inte känts jobbigt i sig tror jag. För allt ledde bara till att vi drog ner förhållandet i träsket och om sen Anna pratade med sin mor om allt så fick hon kanske medhåll i att vi borde göra slut och sen har allt börjat snurra alldeles för fort. Det är just av dessa anledningar jag fortfarande tycker att vi borde ses relativt ofta för att se om det kan bli så att vi vill igen. Men man kan ju inte bara låta tiden rinna iväg. Det har gått exakt en månad i dag sen det tog slut och vi träffas tidigast om en månad. Om nu Anna verkligen vill träffas men hade hon inte haft någon familj så hade hon garanterat velat göra det. Nu vill hon inte bråka med sin familj men det behöver hon inte göra enligt mig. Man löser det mesta med kommunikation och hennes mamma älskar henne väldigt mycket och borde även förstå situationen.

Som sagt, så mår jag inte vidare bra i dag. Känner mig ensam och övergiven. Jag har inte ätit något sen i söndags och jag är inte speciellt sugen på mat heller. Eftersom Anna inte kommer ner den här helgen så känns det extra jobbigt och jag funderar allvarligt på att åka upp till Göteborg istället så att vi ändå kan träffas lite. Jag vet inte om något blir bättre av det men det finns möjligheter för att saker ska bli bättre av det. Vi måste nog båda två bara kunna njuta av varandras närhet och samtidigt kan vi prata och försöka ha skoj. Blir det inget bra så vet vi ju det också, nu vet vi ingenting. Varför har vi känslor för varandra egentligen? För att vi ska bejaka dom och gå vidare tillsammans, för hur svårt ska det vara. Men Anna behöver själv inse detta, det är inget jag kan tvinga i henne men jag kan ge henne möjligheterna att förstå det. För visst borde hon vilja ha mig som sin pojkvän i sitt liv och få allt det jag kan ge henne. Vem skulle inte vilja det, så jag funderar just nu.

Jag behöver verkligen en massa kramar eller en enda stor varm kram känner jag. Jag har fått en kram och det var av Johns flickvän Emma för några dagar sen och det kändes faktiskt bra. Men till sist är det ändå bara Annas kramar som kan få mig att sprudla av glädje och må toppen. Det är en så jävla svår situation just nu så jag vet inte. Om Anna bara kunde varit mer säker i sig själv och vågat följa sin egen känsla så hade allting ordnat sig direkt. Vad är det jag inte förstår? Visst, hon behöver tid och är ung, men det kan faktiskt gå att lösa även om man umgås och har skoj tillsammans. Frågan jag ställer mig till sist är om hon vill hitta någon ny? Jag skulle inte vilja hitta någon ny, för det skulle aldrig fungera om jag ändå bara tänker på Anna hela tiden. Love hurts!